I mitten av maj kraschade jag och tog kontakt med min vårdcentral. Efter en massa tester fick jag diagnosen utmattningssyndrom och det var med blandade känslor. Det var känslor av lättnad att få ett svar på varför jag mått allt sämre de senaste tre åren, men det var också känslor av skam, skuld och sorg. Det tog mig lång tid att ens acceptera att jag är sjuk och att kunna säga det högt. Att våga be om hjälp. Att säga nej. Att prioritera mitt mående. Att vara hemma från jobbet utan att känna det som om jag skolkade.
Den här boken har hög igenkänningsfaktor och ibland funderade jag på om det faktiskt var jag själv som hade skrivit den. 😅 Att läsa den här boken är en lättnad i att veta att jag inte är ensam om att känna så här. Jag behöver inte lägga så stor skuld på mig själv för att det har blivit så här. Vi är flera.
Jag hade inte kunnat läsa den här boken i våras för då var jag inte är redo. Nu är jag det. Jag läste och grät igenkännande över att inte ens komma ihåg sitt barns namn.
Boken har korta texter i bloggform och är som en vän i bokform. Det allra jobbigaste kapitlet var när hennes man skriver för det är något jag känner så stor sorg och skuld över – att ha fått lägga över så mycket på min familj och framför allt min man. Det kapitlet grät jag när jag läste.
Boken kan läsas både som stöd för den som själv går igenom utmattningssyndrom, men också för den som är anhörig/vän/kollega. Den här boken beskriver det så väl. Det är en känslosam och samtidigt informativ bok som trots ämnet faktiskt också bjuder på en del humor. Kan varmt rekommendera den.
*malins bokblogg* 