Jag tror att när man läser en bok avgör mycket för vad man kommer att tycka om den. Hur den påverkar en och vad man får ut av läsningen. Så tror jag att det var för mig med den här boken. Det var helt enkelt fel tid för mig att läsa den och jag hade förmodligen fått en helt annan upplevelse om jag läst den vid ett annat tillfälle.
Jag kände hela tiden som om jag stod utanför ett fönster och kikade in, men jag blev aldrig inbjuden att få vara med där inne och ta del av allt som skedde. Många som har läst den har beskrivit den som sorglig och att den fick dem att gråta, men för mig blev det inte så. Jag analyserade mer författarens sätt att skriva och kände att ”jaha, här förväntas jag gråta” som om jag bara registrerade vad jag borde känna men inte gjorde det
”Om du fick en enda önskan inför jul, vad skulle det vara? Det är frågan den framgångsrika fotografen Maggie Dawes, som drabbats av en svår sjukdom, får av sin assistent när de sitter vid julgranen i Maggies galleri på Manhattan. Maggie tänker först att svaret är självklart – att få träffa Bryce igen, men inser snabbt att hon allra helst vill hitta sitt barn. Det barn hon som sextonåring adopterade bort. Och där, bland de berömda fotografierna, börjar hon berätta sin livshistoria. Om hur hon som sextonåring blev gravid och skickades i väg för att adoptera bort barnet. När hon träffade Bryce som lärde henne allt om fotografi. Om deras perfekta första kyss och när hon insåg att han var hennes livs kärlek.”
Nicholas Sparks är egentligen en favoritförfattare så jag blev så besviken över att inte kunna ta till mig den här boken. Jag kunde inte ta till mig varken storyn eller karaktärerna. Det blev bara medioker läsning för min del.
Då vill jag hellre rekommendera två favoritböcker av honom – The Notebook och Dear John. Två fantastiska böcker där känslorna verkligen svallade under läsningen.
*malins bokblogg* 