Den här boken har blivit väldigt hyllad av många och det är alltid lite läskigt att läsa en sådan bok. Att ha för höga förväntningar kan verkligen förstöra läsningen. Det här är dessutom det första jag läser av författaren.
”När Emma är i tjugoårsåldern gifter hon sig med sin ungdomskärlek Jesse. De reser jorden runt tillsammans, lever livet fullt ut och tar varje chans till äventyr. Men på deras första bröllopsdag försvinner Jesse spårlöst under en helikoptertur över Stilla havet. På ett ögonblick är han borta för alltid.
Emma försöker komma över sorgen efter Jesses bortgång. Flera år senare springer hon på en gammal vän, Sam, och blir förälskad. De förlovar sig och Emma tror att hon fått en andra chans att bli lycklig.
Tills Jesse hittas vid liv. Under alla dessa år har han försökt ta sig hem till Emma. Hon tvingas nu välja mellan maken hon trodde var död och fästmannen som fick henne att börja leva igen.”
Så vad tyckte jag då? Jag gillar boken, men tycker inte att den är fullt så fantastisk som många andra verka tycka. Den började bra men tappade sedan i mitten och jag tyckte faktiskt att det blev lite segt där ett tag. Men jag älskar slutet. Utan att spoila blev slutet precis som jag hoppats och jag blev berörd och lite tårögd där ett tag.
Jag tycker väldigt mycket om hur bilden av hur sorg är målas upp. Direkt efter Jesses krasch är det några kapitel som beskriver hur Emma sakta men säkert tar sig tillbaka till livet och det är så otroligt fint skildrat. Det där med att knappt ens existera till en början för att sedan hitta något litet och så småningom delta i livet igen, om än något ärrad.
Sammanfattningsvis är detta en romance om att vi kanske kan ha mer än en stor kärlek i livet. Det handlar om kärlek, familj, sorg, förväntningar och om att växa upp. Jag tror att den här storyn skulle göra sig väldigt bra som film. Under läsningen såg jag allting framför mig spelas upp just som en film.
*malins bokblogg* 