Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén

Den här boken har hyllats och lovordats och mina förväntningar var skyhöga. Men jag behövde aldrig vara orolig. Den höll för förväntningarna och mycket mer därtill. För vilken bok det här är! 🥳

”Hemma hos Bo bryts den stilla tillvaron sällan av något annat än besöken från hemtjänsten. Men han har ju sin älskade jämthund Sixten, så helt ensam är han inte. I tomrummet efter frun som flyttat in på demensboende i Östersund börjar funderingar och tvivel riva i Bo. Tiden blir alltmer knapp för att hinna lösa det som ibland känns omöjligt – relationen till sonen.

Trevande försöker far och son att nå fram till varandra. Men samtidigt är sonen övertygad om att Sixten måste flytta. Hotet om att förlora sin hund rör upp ett virrvarr av känslor som får Bo att minnas tillbaka på sitt liv, sitt faderskap och sitt sätt att visa kärlek.”

Jag har inte ord nog för att uttrycka mina känslor efter att ha läst. Från början till slut bjöds jag på en så oerhört fin berättelse som gick rakt in i hjärtat. Så fint språk med dialektala uttryck som förhöjde känslan, vackra övergångar mellan Bosses minnen och nuet. Alla karaktärer runt omkring. Miljöbeskrivningarna. Hunden. Allt är så skickligt ihopsatt att det kändes som att vara med honom där på kökssoffan.

Alla förvarnade mig om att boken framkallar gråt och så fort någon säger så till mig gör det att jag INTE gråter. Men den här gången blev det som tur är inte så. För jag har gråtit, SOM jag har gråtit. När jag slog igen boken satt jag och grät en stund och det sköljde upp minnen från mitt eget liv, alla minnen och sorger som har passerat. Det var länge sedan jag grät till en bok, det kändes fint att få göra.

En av årets bästa böcker utan tvekan, kan jag säga redan nu. Jag ÄLSKADE den här boken. Så känslosam, vacker och gripande bok. En verklig läsupplevelse. Läs!