Åh, kan vi prata om den här boken en stund? Denna starka och omtumlande läsupplevelse som är lika mycket en bok om sorg som om vänskap. Den där allra första vänskapen i barndomen, när man delar uppväxten och spenderar all ledig tillsammans. Så mycket igenkänning i den här bokens skildring av dåtiden, då jag är nästan jämngammal med huvudpersonerna.
”Matilda står och kokar gröt åt sin son när hon får telefonsamtalet. Hennes bästa vän Ellen har kastat sig ut från sin balkong. Ellens självmord blir början på en sorgeresa i högt tempo där Matilda tvingas konfrontera sina egna skuldkänslor – och den dolda sanningen om ett familjedrama hon blundat för.”
Tyvärr kan jag också känna mig i sorgbearbetningen, hur det känns att förlora någon i alltför unga år. En person som alltid har funnits där men som plötsligt är borta. Hur ska man gå vidare i livet när allt bara kastats omkull? Ingen runt omkring förstår på allvar och jag kan verkligen känna igen mig i Matildas frustration över det där att ingen fattar. Svårigheten att fortsätta med vardagen och göra saker som vanligt, med vetskapen att de aldrig kommer få uppleva någon mer vardag.
Det är så stark och gripande läsning. Berättelsen pendlar mellan nutiden då Matilda hanterar sin vardag som är full av småbarnsliv, graviditet och jobb. I dåtid följer vi Matildas minnen av sin uppväxt med Ellen, från första mötet och genom uppväxten fram till nutidens vuxenliv. Hon försöker förstå varför. Hur kunde det hända?
Språket i den här boken är så målande och fångar upp de där små detaljerna som säger så mycket. Det är så träffsäkert skildrat och det känns som om man är där med Matilda och de andra.
Jag hade läst så många lovord om den här boken och hade höga förväntningar, men jag behövde verkligen inte oroa mig. Den höll för förväntningarna och mer därtill. En oerhört stark debutbok som lovar mer inför framtiden.
*malins bokblogg* 