Vindarnas ö av Elisabet Nemert

Det här är den första boken jag har läst av Elisabet Nemert. Jag köpte en annan bok av henne, Den vita liljan, på bokmässan men den har jag inte hunnit läsa än. Min bokklubb hade Vindarnas ö som månadsbok för ett tag sen och jag valde att tacka ja till den. Och det är jag glad för nu. Jag älskar historiska berättelser och att få en inblick i hur livet var förr, även om inte allt är sanningsenligt i böckerna.

Boken utspelas i Babylonien för 3500 år sedan och senare på Kreta, därav namnet på boken. Sargon är son till härskaren för Babylonien. Han är pga sin styrka och oerhörda grymhet fruktad av både sina landsmän och sin egen familj. Fadern är rädd att han ska ta över makten från honom och bröderna är oroliga över att de ska bli snuvade på tronen av honom. För att undanröja honom bestämmer fadern att han ska gifta sig med faraos dotter och bosätta sig i Egypten. Men resan dit blir komplicerad och Sargon kommer aldrig fram. Istället hamnar han efter mycket om och men på Kreta, där han upplever att det liv han dittills levt inte är det liv han vill leva.

Vi får också följa Astarte, som är en frigiven slav. Hon är modig, självständig och stark. Hon är en av Kretas främsta tjurakrobatörer. Hennes och Sargons vägar korsas redan från början, men då i förhållandet slav-härskare. Så småningom möts de åter då Sargon kommit till insikt om vem han är som människa och först då händer det saker…

Usch, det låter hur banalt som helst när jag berättar handlingen. Saken är den att jag tyckte väldigt mycket om den här boken. Nemert har ett väldigt poetiskt och vackert språk som tilltalar mig. Min blick fastnar flera gånger på rader som innehåller citat som jag vill skriva ner och spara. Även om boken låter banal så har den mycket att ge. Den handlar mycket om makt och vilken påverkan den har på människor. Vissa människor kan göra vad som helst för att få makt. Makt berusar, urholkar och skadar. Det är inte förrän man har förmågan att skåda sin egen person i andras ögon som man inser vem man är som person. Sargons stigande insikt är fascinerande att följa. Och som jag sa tidigare älskar jag att läsa historiska romaner. Eftersom jag själv har varit på Kreta och besökt Knossos är det särskilt intressant att läsa om livet där.

Nu har jag redan satt igång med att även läsa Den vita liljan av Nemert. För mig är det perfekt läsning nu när man är så trött och sliten så här i slutet av terminen. Jag måste ha litteratur som inte kräver alltför mycket av huvudet samtidigt som det ska vara njutning och avslappning att läsa. Och vad kan då vara bättre än en historisk roman så man får fly till en helt annan tid och plats?