Den frusna trädgården av Kristin Hannah

Efter ett tips från en f.d. kollega att det här skulle vara en riktigt bra och snyftig bok, beställde jag hem den omedelbums. Jag har läst och gillat annat av Kristin Hannah tidigare, t.ex. Viskar ditt namn, men det var ett tag sedan (före bloggens tid) så det kändes som hög tid att läsa något av henne igen.

Boken handlar om familjen Whitson. Modern Anya, som är rysk, har alltid varit kall och hård mot sina döttrar Nina och Meredith. I stället är det fadern Evan som har varit den varma, kärleksfulla som har tröstat dem när de varit ledsna över moderns kärlekslösa framtoning. I vuxen ålder har de kommit att acceptera att det är som det är, men när fadern blir sjuk och döende får han Nina att lova att tvinga modern att berätta sina sagor igen. Hon har under hela deras uppväxt berättat sagor för dem, om en flicka och en prins som blir kära i varandra. Även om Nina inte förstår varför lovar hon sin far att få modern att berätta dessa sagor igen, fast den här gången även slutet.

Evan dör och döttrarna och deras mor tar sig igenom sorgen det medför. När Nina får modern att berätta sagan igen inser de båda systrarna att det inte alls bara är en saga. De börjar nysta i om det är så att sagan är sann och vem i berättelsen som i så fall är hon själv. Plötsligt förstår de varför deras far så gärna ville att de skulle få höra färdigt sagan till slutet. Och de börjar förstå varför modern alltid har varit så kylig och hård.

Det här är en oerhört gripande och sorglig berättelse. Den utspelar sig i nutid när döttrarna är vuxna och Anya är i 80-årsåldern, med tillbakablickar på hur det var under döttrarnas uppväxt. Allt eftersom berättelsen fortskrider vävs nutiden och Anyas saga tillsammans och ju mer man får veta desto mer vill man läsa vidare.

Hennes saga, som visar sig vara hennes egen livsberättelse, är fruktansvärd. Det handlar om krig, svält, fattigdom, att leva varje dag med målet att kunna få sin familj att överleva bara en dag till. Att tvingas genomlida det värsta en människa kan gå igenom. Det är hemsk läsning och i slutet kommer tårarna. När jag lade igen boken skulle jag äta lunch med min familj och det kändes som en stor tacksamhet att få sitta vid bordet med dem och äta mat och känna att man är väldigt lyckligt lottad.

Ja, det är en sorglig bok att läsa, men den innehåller också oändligt mycket kärlek och hopp. En varm och medryckande berättelse som jag verkligen sträckläste. Rekommenderas varmt!

Läs mer om boken här.