Vad min flickvän inte vet av Sonya Sones

vad min flickvänDet här är fortsättningen på Vad mina vänner inte vet, och jag tycker absolut att man bör läsa böckerna i ordning. Om man inte har läst den första delen och inte vill veta vad som händer ska man inte fortsätta läsa den här recensionen. För att undvika spoilers.

Robin Murphy och Sophie Stein blev ett par i förra boken, och hon vågade stå upp för deras kärlek även efter lovet. Hon valde dem. Men priset de får betala är högt, och även Sophie är numera utsatt och hennes så kallade bästa kompisar har vänt henne ryggen. För Robins del är det mest smärtsamma inte hur de behandlar honom, för det är han vid. Det som smärtar honom är att den han älskar nu måste gå igenom samma situation, och det tär på honom. När hans bildlärare erbjuder honom att få delta på en av universitetets konstklass får han för första gången någonsin en fristad. Där är han tönten Murpy som alla hackar på. Där är han bara Robin, och det blir en ny erfarenhet för honom.

I den här boken är det Robin (Murphy) som berättar deras historia. På så sätt får vi också större inblick i hans reaktioner av att bli behandlad så illa av sina skolkamrater. Att han blir omtumlad av sina nya erfarenheter på universitetet är inte svårt att förstå. Att få chansen att bara vara sig själv, att våga prata och skämta och känna sig delaktig i en grupp – det är helt nytt för honom. Det är inte konstigt att han blir förvirrad och inte vet hur han ska kombinera sitt nya liv med sitt gamla liv.

Språket och flödet är precis lika vackert som i de andra böckerna av Sones som jag har läst. Eftersom det här är tredje boken av henne som jag läser känner jag mig nu hemma i hennes språkbruk. Det är fortfarande en fröjd att se hur hennes texter bildar som små konstverk. Trots det blir jag inte riktigt lika berörd av den här boken. Storyn är inte lika stark, den håller inte fast mig och jag bryr mig inte lika mycket om karaktärerna. Kanske är det för att Sophie blir för mycket bifigur i den här berättelsen. Det är Robins berättelse som dominerar, och även om den borde beröra med tanke på dess innehåll, så gör den inte det.

Helhetsintrycket är att det är helt ok läsning. Visst kan jag förstå att det lockar att få veta hur det gick för Sophie och Robin, men för min del hade jag lika gärna kunnat lämnas med slutet i förra boken. Skapa mina egna tankar kring deras framtid.

Jag vill definitivt rekommendera vidare Sonya Sones – att stifta bekantskap med hennes texter. Min favorit är En sån där vidrig bok där mamman dör som är en riktig liten pärla. Missa inte den!

Läs mer om boken här.

Annonser

Kommentera gärna!

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s