Vad min flickvän inte vet av Sonya Sones

vad min flickvänDet här är fortsättningen på Vad mina vänner inte vet, och jag tycker absolut att man bör läsa böckerna i ordning. Om man inte har läst den första delen och inte vill veta vad som händer ska man inte fortsätta läsa den här recensionen. För att undvika spoilers.

Robin Murphy och Sophie Stein blev ett par i förra boken, och hon vågade stå upp för deras kärlek även efter lovet. Hon valde dem. Men priset de får betala är högt, och även Sophie är numera utsatt och hennes så kallade bästa kompisar har vänt henne ryggen. För Robins del är det mest smärtsamma inte hur de behandlar honom, för det är han vid. Det som smärtar honom är att den han älskar nu måste gå igenom samma situation, och det tär på honom. När hans bildlärare erbjuder honom att få delta på en av universitetets konstklass får han för första gången någonsin en fristad. Där är han tönten Murpy som alla hackar på. Där är han bara Robin, och det blir en ny erfarenhet för honom.

I den här boken är det Robin (Murphy) som berättar deras historia. På så sätt får vi också större inblick i hans reaktioner av att bli behandlad så illa av sina skolkamrater. Att han blir omtumlad av sina nya erfarenheter på universitetet är inte svårt att förstå. Att få chansen att bara vara sig själv, att våga prata och skämta och känna sig delaktig i en grupp – det är helt nytt för honom. Det är inte konstigt att han blir förvirrad och inte vet hur han ska kombinera sitt nya liv med sitt gamla liv.

Språket och flödet är precis lika vackert som i de andra böckerna av Sones som jag har läst. Eftersom det här är tredje boken av henne som jag läser känner jag mig nu hemma i hennes språkbruk. Det är fortfarande en fröjd att se hur hennes texter bildar som små konstverk. Trots det blir jag inte riktigt lika berörd av den här boken. Storyn är inte lika stark, den håller inte fast mig och jag bryr mig inte lika mycket om karaktärerna. Kanske är det för att Sophie blir för mycket bifigur i den här berättelsen. Det är Robins berättelse som dominerar, och även om den borde beröra med tanke på dess innehåll, så gör den inte det.

Helhetsintrycket är att det är helt ok läsning. Visst kan jag förstå att det lockar att få veta hur det gick för Sophie och Robin, men för min del hade jag lika gärna kunnat lämnas med slutet i förra boken. Skapa mina egna tankar kring deras framtid.

Jag vill definitivt rekommendera vidare Sonya Sones – att stifta bekantskap med hennes texter. Min favorit är En sån där vidrig bok där mamman dör som är en riktig liten pärla. Missa inte den!

Läs mer om boken här.

Annonser

Vad mina vänner inte vet av Sonya Sones

vad mina vännerMitt första möte med Sonya Sones var En sån där vidrig bok där mamman dör, en bok som jag tokgillade. För språkbruket – sättet att leka med språket och att med hjälp av korta, kärnfulla formuleringar förmedla så mycket. Jag verkligen älskar böcker där språket hamnar i fokus, där läsningen känns som en enda glädjerusig språklycka. Språknörd? Oh yes, sådan är jag. Men trots att Sones har skrivit fler böcker stannade det därvid, och jag satte därför upp henne på årets Författarfemman. Jag ville ju läsa mer av henne, men jag behövde en liten spark i baken. När bokrean stoltserade med två av hennes böcker slog jag till och köpte dem. Så klart.

Sophie Steins familj åker aldrig på semester, så när hennes vänner åker iväg på jätteroliga resor över lovet får Sophie som vanligt stanna hemma. Hon bestämmer sig för att skapa sig en egen semester, i sin egen stad. På sin resdag tar hon sig till stadens konstmuseum, där hon råkar stöta på skolans tönt Murphy. De börjar prata och umgås sedan under hela lovet, och helt plötsligt inser hon att hon är kär. När ingen ser och ingen hör är det enkelt att vara kär i honom, men båda två vet att deras förhållande kommer att sättas på prov när skolan börjar igen.

Återigen har Sones lyckats att med små ord och ibland konstfullt arrangerade texter berätta en historia med djup. Det är med stor inlevelse och behållning jag följer Sophies och Murphys trevande kärlek, den där första svindlande kärlek som borde vara ren och skär lycka. Men att vara tonåring omgärdas ofta av en massa regler, där det sociala spelet är avgörande. Sophie får vara med, Murphy får det absolut inte. Och det är inte lätt att vara tonårstjej och vara så kär i någon som man vet att ens bästa kompisar inte tycker om.

Jag gillar den här boken, både för innehåll och språket. Förra året lånade jag hem den från bibblan och konstaterade efter en snabbtitt att det var en konstig bok. Dissade utan att ge den en chans. Big mistake! Den här gången visste jag vad jag hade att vänta och jag riktigt såg fram emot att återigen få stifta bekantskap med hennes språk. Allra bäst gillar jag när texterna är lite konstfullt arrangerade, som t.ex. i ett hjärta. Då klappar mitt språknördshjärta lite extra.

Psst… Om du läser den här – missa då inte fortsättningen Vad min flickvän inte vet för att få veta hur det går för Sophie och Murphy.

Läs mer om boken här.

En sån där vidrig bok där mamman dör av Sonya Sones

Mitt allra första möte med Sonya Sones böcker var när jag lånade hem hennes Vad mina vänner inte vet från bibblan. Efter en snabb blick på texten kände jag att ”nä, vad är det här?” och bestämde mig för att inte läsa den. Big mistake!

Vid en första anblick ser man att boken består av korta små texter, nästan som små dikter. Så ser alla hennes böcker ut, men det var först med En sån där vidrig bok där mamman dör som jag gav det en chans. Vilken tur! För det här är en riktig liten pärla som inte får missas!

Boken är som sagt skriven i korta texter och vi möter här Ruby, som tvingas flytta till sin pappa i Kalifornien när hennes mamma dör. Och det kan tyckas låta helt ok, om det inte vore för att Ruby har växt upp utan sin pappa. Hade det inte varit för hennes moster hade hon inte ens vetat vem han är. Hon avslöjade nämligen att Rubys pappa är den mycket kända och omtyckta skådisen Whip Logan. Alla verkar älska honom, utom Ruby som inte kan komma över hans svek.

Dessutom måste hon lämna pojkvännen Ray och bästa kompisen Lizzie. En helt ny miljö, nya människor, ”ny” pappa och en oändlig saknad efter mamma. Hon söker tröst i ett flitigt mailande med kompisen och pojkvännen, men ganska snart blir det allt glesare mellan svaren och hon märker att något inte står helt rätt till. Hon känner sig alltmer ensam och utsatt, där i sin nya hemstad så långt ifrån hennes gamla liv.

Det här är som sagt en riktig liten pärla som jag sträckläste. De korta texterna gör boken till en annorlunda läsning och jag gillar det här med att man med endast små medel kan förmedla en känsla, en historia. Redan i rubriken avslöjas kommande kapitel, som små pusselbitar som läggs samman. Det är smått briljant.

Det här är en bok med många starka känslor – sorg, ilska, svek, kärlek, nyfikenhet. En bok man gillar, med hög igenkännighetsfaktor. Lättläst, lättsmält, mysig och med skönt läsflow. Rekommenderas! Själv ska jag ta tag i hennes även hennes andra böcker. Nu när jag förstår bättre än att dissa när man inte ens har läst.

Läs mer om boken här.