Augusti månads lästa böcker

Vi har redan hunnit en bit in i september och jag känner att jag inte riktigt hänger med i svängarna. Vad hände med augusti? 😅

Dags att sammanfatta augusti månads läsning i alla fall. Jag fick en liten läsdipp den här månaden, men den löstes genom att fortsätta omläsningen av Elly Griffiths serie om rättsarkeolog Ruth Galloway. Jag läste de sju sista delarna i serien, varav de två sista var nya för mig. Jag brukar aldrig läsa om böcker, men det var otroligt trevligt att göra den här omläsningen och då särskilt att läsa hela serien i så tät följd. Det kanske blir fler omläsningar framöver?

⭐️Ur skogens djup av Cecilia Andersson
⭐️Dolt i mörker av Elly Griffiths
⭐️Den mörka ängeln av Elly Griffiths
⭐️En cirkel i sten av Elly Griffiths
⭐️Atlas av Harry Whittaker och Lucinda Riley
⭐️Irrbloss av Elly Griffiths
⭐️Nattfalkarna av Elly Griffiths
⭐️The Locked Room av Elly Griffiths
⭐️The Last Remains av Elly Griffiths
⭐️Yellowface av Rebecca F. Kuang
⭐️Frukost på Tiffany’s av Truman Capote
⭐️Världen från ovan av Anna Lönnqvist
⭐️Husbåten vid kajens slut av Sarah Jio
⭐️Prestera hållbart av Sandra Furulund

Bäst den här månaden? Om vi bortser från den underbara Ruth Galloway-serien så vill jag utnämna Husbåten vid kajens slut av Sarah Jio till månadens bäst. Den bjöd på så härlig läsning! Det är en författare jag definitivt vill läsa mer av.

Den här månaden hade vi också första (digitala) träffen i klassikerbokklubben med Frukost på Tiffany’s som första bok. Så kul det är att diskutera böcker man har läst! Ser redan fram emot nästa träff.

Och tänk att nu är det redan september vilket betyder BOKMÄSSA! 😍

The Last Remains av Elly Griffiths

Åh, då var det dags att ta farväl av rättsarkeolog Ruth, kriminalkommissarie Nelson, druiden Cathbad och alla runt omkring dem. Jag fällde faktiskt några tårar efter att ha lyssnat klart. Inte pga slutet utan för att det nu är slut. Det kommer inga fler delar. Efter att ha hängt med detta fantastiska gäng i över 10 år måste jag nu ta farväl och just farväl har jag svårt för. 💔

”When builders discover a human skeleton during a renovation of a café, they call in archeologist Dr. Ruth Galloway, who is preoccupied with the threatened closure of her department and by her ever-complicated relationship with DCI Nelson. The bones turn out to be modern—the remains of Emily Pickering, a young archaeology student who went missing in 2002. Suspicion soon falls on Emily’s Cambridge tutor and also on another archeology enthusiast who was part of the group gathered the weekend before she disappeared—Ruth’s friend Cathbad.

As they investigate, Nelson and his team uncover a tangled web of relationships within the archeology group and look for a link between them and the café where Emily’s bones were found. Then, just when the team seem to be making progress, Cathbad disappears. The trail leads Ruth a to the Neolithic flint mines in Grimes Graves. The race is on, first to find Cathbad and then to exonerate him, but will Ruth and Nelson uncover the truth in time to save their friend?”

Jag tänker inte spoila något, bara reflektera över läsupplevelsen. Precis som i förra boken är pandemin närvarande. Inte lika mycket, men tillräckligt mycket för att jag skulle tycka det var jobbigt. Dessutom fortsätter inläsaren med otyget att låta telefonsamtal låta som om hon pratar i en burk. Så extremt irriterande! Svårt att höra och jobbigt för huvudet. Undrar om det är hennes eget påfund för att få det att låta mer teatraliskt?

Men själva storyn i sig är spännande. Jag har iofs tyckt för båda de sista delarna att det har varit för lite fokus på Ruths och Nelsons relation. Det är kanske bara min känsla.

För att sammanfatta hela serien – den är en blandning av spänning, arkeologi, vardagsliv och relationer. Relationerna har varit i form av kollegor, vänskap och kärlek. Allt har varit insvept i stämningsfulla miljöer och särskilt saltängarna där Ruth bor har varit flitigt förekommande. De karga, lite mystiska saltängarna har spelat en viktig roll genom hela serien. Jag har läst att de är påhittade, annars hade de stått på min lista över platser att besöka. Men Norfolk finns ju, och jag måste nog besöka det stället någon gång.

För mig har karaktärerna varit det som dragit mig till serien. Ett starkt gäng med Ruth och Nelson i spetsen, men alla har bidragit till berättelsen och den familjära känslan. Efter så många år och böcker tillsammans känns de nästan som nära vänner. Och nu måste vi alltså ta farväl. Nä, jag säger i stället på återseende för jag ska definitivt läsa om den här serien fler gånger.

The Locked Room av Elly Griffiths

Det här är den fjortonde och näst sista delen i serien om rättsarkeolog Ruth Galloway och kriminalkommissarie Harry Nelson och det är första gången jag läser den. Jag köpte boken förra året och påbörjade den, men eftersom den utspelar sig under pandemin med lockdown och annat som hörde till, klarade jag inte av att läsa den då. Det gjorde jag knappt nu heller om jag ska vara ärlig. Jag får nästan ångest av att läsa böcker som så tydligt utspelar sig under pandemin och beskriver den. Det är för tidigt, för tätt inpå. Jag orkar inte gå igenom den igen. Så har jag känt med alla böcker som nämner den, och jag fick faktiskt kämpa för att orka ta mig igenom boken.

”Coronapandemin har stängt ner Storbritannien och Ruth och dottern Kate isolerar sig i stugan i Norfolk. Deras enda sällskap är den vänliga grannen Zoe – till dess Nelson bryter mot karantänsreglerna. Han ber om hjälp med utredningen av en rad misstänkta självmord med kopplingar till en arkeologisk fyndplats. Snart inser han att Ruths granne Zoe är misstänkt lik en kvinna som stod åtalad för mord några år tidigare. Men den kvinnan hette Dawn. Ledtrådarna för Nelson allt närmare Zoe. Men innan han har lösningen försvinner hon, Ruth och Kate spårlöst. Nelson inleder en förtvivlad jakt för att hitta dem innan det är för sent.”

Jag har omväxlande läst och lyssnat. Den engelska inläsningen är lite konstig, men som tur var hade flera kommenterat det så jag var förberedd. När det är telefonsamtal gör de ljudet som att det låter som om hon pratar i en burk och det är jättesvårt att höra och bara extremt konstigt. Varför? Det är en kvinna som läser hela boken och när t.ex. Nelson ringer ska hon låta som han gör i en telefon. Skitskumt! Däremot gillar jag att hon ibland härmar olika dialekter och äntligen låter Nelson som han har gjort i mitt huvud hela serien igenom.

Det här är utan tvekan den del i serien jag tyckt minst om, pga allt fokus på pandemin. För mig blev boken bara en vägsträcka att ta mig igenom för att leda mig fram till slutmålet. Det hände en hel del mellan Ruth och Nelson som jag nu tar med mig in i sista delen. Blir det de två till slut? Den sista delen finns bara som ljudbok så nu ska jag lyssna på den och sedan kommer jag garanterat fälla några tårar över att ha nått slutet. Det här är sentimental läsning för mig, minst sagt.

Nattfalkarna av Elly Griffiths

Förra gången jag läste den här boken, del 13, läste jag den på engelska. Den här gången lyssnade jag i stället på den på svenska. Angela Kovács läser ju den här serien så himla bra. Det är verkligen ett hett tips till er som gärna lyssnar på ljudböcker. Hon läser tydligt, utan att förställa rösten, men samtidigt med inlevelse. Jag har faktiskt lyssnat mer än läst den här andra omläsningen – tack vare hennes suveräna inläsning.

”En grupp metallsökare som kallar sig Nattfalkarna är ute och söker efter skatter på stranden i North Norfolk när de hittar ett lik. Den döde är en pojke från trakten. Kriminalinspektör Nelson tror att det skett en olycka, men kort därefter mördas ett par på en isolerad gård i närheten som heter Black Dog.

Det dröjer inte länge förrän Ruth gräver fram kvarlevorna av en enorm hund i trädgården till det stora huset. Lokala sägner berättar om en svart hund som visar sig för människor innan de dör. Alla ledtrådar för Ruth och Nelson tillbaka till gården. Ruth är inte lättskrämd, men Black Dog ger henne kalla kårar …”

I min recension av boken skrev jag förra gången att det här är en av de bästa delarna, men så tyckte jag inte den här gången. Jag tycker att en del händelser i den här boken är rätt obehaglig läsning, och att det är alldeles för lite fokus på karaktärernas privatliv. Däremot slutar den extremt bra och det hade jag glömt, så jag är glad att jag har läst om den. Den slutar så där att man verkligen vill kasta sig över nästa del med en gång och det var precis vad jag gjorde…

Jag har faktiskt redan läst/lyssnat på fjortonde delen så nu har jag bara den avslutande delen kvar.

Irrbloss av Elly Griffiths

Jag är nu framme vid tolfte delen i serien om rättsarkeolog Ruth Galloway, kriminalkommissarie Harry Nelson, druiden Cathbad, Kate, Michelle samt alla andra. Ruth och Nelson är så klart favoriterna, men jag är svag för alla karaktärer i den här serien. Det är tack vare dem som jag gillar böckerna så mycket. Efter så många böcker har de blivit som vänner. Jag har ju faktiskt hängt med dem i över tio år nu.

”Det mesta är nytt i Ruth Galloways värld. Hon har en ny partner, ett nytt hem och ett nytt jobb. Men när hennes gamla kollega kriminalkommissarie Harry Nelson tar kontakt och ber om hennes hjälp kan hon inte motstå att säga ja.

Den dömde mördaren Ivor March har äntligen erkänt att han faktiskt mördat fler personer, något Nelson alltid misstänkt, men Ivor tänker inte berätta var de är begravda om inte Ruth kopplas in på fallet. Ivor March berättar för Ruth att han har mördat fyra kvinnor, och att deras kroppar är begravda nära en by vid kärren, som sägs vara hemsökta av irrbloss.

Men är Ivor March ett irrbloss som lurar Ruth tillbaka till Norfolk? Har han en dold plan, och varför är Ruth så viktig för honom? Är det säkert att de sett det sista liket?”

Jag gillar när serien har ett drag av mystik och i den här delen får irrblossen bidra till det. Irrbloss och lyktgubbar på de avlägsna och lite kusliga saltängarna – en svårslagen kombination av spänning.

Jag är redan halvvägs igenom nästa del och sedan återstår de två avslutande delarna som jag inte har läst tidigare. Jag både är sugen på att läsa och drar mig för att göra det. Sedan finns det ju inget mer? Kommer kännas konstigt att ta farväl av Ruth och gänget.

En cirkel av sten av Elly Griffiths

Den här serien blir bara bättre och bättre och jag känner att jag tycker ännu mer om den nu när jag läser den för andra gången. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag gillar de nyare delarna mer, men jag tror att det har att göra med karaktärernas utveckling. Hur deras relationer har fördjupats och befästs, och det gäller inte bara kärleksrelationer utan även vänskap- och jobbrelationer.

Den här delen tyckte jag innehöll mer spänning än vanligt, samtidigt som den också var väldigt sorglig. Jag sträcklyssnade på den. Tydligen tyckte jag precis likadant förra gången jag läste den då jag beskrev den som en av de bästa delarna.

Jag känner mig pirrigt förväntansfull inför att närma mig de två sista delarna i serien som fortfarande är olästa. Jag är redan igång med tolfte delen, och sedan är det alltså bara trettonde delen kvar innan jag ska läsa del 14 och 15 för första gången. Ser fram emot det, samtidigt som det tar emot att läsa det allra sista av denna favoritserie. Vill inte ta farväl av Ruth och Nelson.

Det har blivit att jag mest har lyssnat på de senaste delarna, eftersom det har varit smidigt att kunna lyssna samtidigt som jag gör annat. Jag har sagt det förr och säger det igen – Angela Kovács läser serien otroligt bra.

Dolt i mörker och Den mörka ängeln av Elly Griffiths

För att komma ur min lässvacka fortsatte jag min omläsning av serien om rättsarkeolog Ruth Galloway och kriminalkommissarie Harry Nelson. Det visade sig vara ett lyckat val för jag klämde nionde och tionde delen i ett nafs. Och jag är faktiskt redan halvvägs igenom elfte. 😅

I dag funderade jag på varför jag tycker så mycket om den här serien. Jag gillar ju egentligen inte deckare, som det här klassas som. Det är karaktärerna i den här serien som gör det. De är helt vanliga personer med helt vanliga problem som vem som helst. I många deckare tycker jag att karaktärerna har ett tufft förflutet som tar upp alldeles för mycket av storyn. Så är det inte här och det gillar jag. Jag som läsare får fokusera på det som händer här och nu.

Just dessa två delar hör till de bättre i serien. Jag älskar att få följa karaktärerna i deras vardag och det är rätt mycket som händer just här. Trots att jag redan har läst och vet vad som händer kommer jag på mig själv med att hålla tummarna och hoppas på det där. Ja, har man läst förstår man vad jag menar.

Jag har lyssnat på de senaste delarna. De är suveränt inlästa av Angela Kovács. Jag lyssnar medan jag promenerar eller pysslar med något här hemma. Ruth och Nelson är med mig i det mesta just nu.

Juli månads lästa böcker

Tack och hej säger jag till juli som blev en väldigt härlig bokmånad! 📚 Jag har läst och lyssnat på så himla många bra böcker.

⭐️Huset vid havets slut av Elly Griffiths
⭐️Bara en tanke av Dennis Westerberg
⭐️Yoga & meditation av Josefine Bengtsson
⭐️Känslan av död av Elly Griffiths
⭐️En orolig grav av Elly Griffiths
⭐️Det fladdrar till i en tyllgardin av Siri Gustafsson
⭐️Agnes, Louis, Paris av Johanna Ranes
⭐️De utstötta av Elly Griffiths
⭐️Zoopojken av Peter Hammarbäck
⭐️De öde fälten av Elly Griffiths
⭐️Huset på Rivieran av Natasha Lester
⭐️Farväl, Söderberga av Eli Åhman Owetz
⭐️Aldrig ensam av Åsa Hellberg
⭐️En kvinna i blått av Elly Griffiths
⭐️Sällsynt kloka varelser av Shelby van Pelt
⭐️Under en italiensk sol av Ulrika Ljunggren

Genom dessa böcker har jag läsrest i Sverige, Storbritannien, USA, Italien, Tyskland. Jag har t.om. cyklat hela vägen till Paris. Inte illa!

Om jag bara ska utnämna EN favorit måste jag säga fantastiska Sällsynt kloka varelser av Shelby van Pelt. Jag sträcklyssnade på den och nu är jag om möjligt ännu mer fascinerad av bläckfiskar.

Men jag kan varmt rekommendera alla månadens böcker. De har allihop bjudit på väldigt många fina lässtunder.

Min omläsning av Elly Griffiths serie om Rut Galloway har upptagit mycket av min lästid i juli. Jag har nu läst åtta delar och har sju kvar. Jag försöker verkligen begränsa mig och inte bara plöja den här serien utan faktiskt läsa annat också, men det är svårt. Jag vill bara läsa vidare. 😅

En kvinna i blått av Elly Griffiths

Jag fortsätter plöja serien om rättsarkeologen Ruth Galloway och har nu läst åttonde delen. Vad kan man ens skriva om del 8 i en serie utan att spoila? Snudd på omöjligt. 😅

”När Ruth Galloways vän Cathbad vaktar ett hus i pilgrimsorten Walsingham i Norfolk, får han en kväll syn på något högst märkligt. På kyrkogården i närheten av huset sitter en ung kvinna, klädd i nattlinne och blå morgonrock. Morgonen därefter hittas hon död i ett dike utanför Walsingham. Kriminalkommissarie Harry Nelson kallas in och konstaterar att den döda kvinnan behandlades för drogmissbruk på ett privat sjukhus i närheten.

Som hängiven ateist har Ruth själv undvikit Walsingham under sina 17 år i Norfolk, men blir kallad dit av en gammal universitetsvän som arbetar som präst. Väninnan har börjat få hätska, anonyma brev som riktar sig mot kvinnliga präster och refererar till ortens arkeologi – och med en slående formulering om ‘en kvinna i blått, gråtande över världen’.

Sambandet mellan den döda kvinnan och de religiösa hotbreven kan omöjligt vara en slump. Medan det lilla samhället förbereder sig för det årliga påskspelet om Jesu korsfästelse, påbörjar Ruth och Harry en kamp mot tiden. Frågan är om de kan hitta mördaren innan fler faller offer?”

Styrkan i den här serien är karaktärerna som jag tycker så mycket om. De delar jag gillar allra bäst är när druiden Cathbad får ta stor plats. Han är definitivt en av mina favoriter, särskilt som han tillför ett drag av mystik. Han lyckas alltid dyka upp eller ringa när något har hänt, som om han redan visste.

Eftersom det är totalt 15 delar i serien har jag nu passerat halvvägs. Ytterligare fem delar av omläsning innan jag ger mig på de två sista, och för mig olästa, delarna.

De öde fälten av Elly Griffiths

Jag har fortsatt mitt Ruth Galloway-marathon och med denna sjunde del är jag nästan halvvägs. Det är ju totalt 15 delar i denna serie.

”Rättsarkeolog Ruth Galloway dras in i en vindlande maktkamp och hotas till livet när hon kommer sanningen för nära. Det är värmebölja i Norfolk när en grävskopa på en byggarbetsplats stöter på något hårt i marken: ett flygplansvrak från andra världskriget – med piloten kvar vid spakarna. Ruth Galloway inser dock snart att kvarlevorna rimligen inte kan vara så gamla. DNA-tester visar att mannen är Fred Blackstock som rapporterats saknad till havs. Polisen, med Harry Nelson i spetsen, kopplas in och utredningen fortsätter.Strax intill byggarbetsplatsen driver nu den anrika familjen Blackstock en grisfarm. En mystisk man ses smyga omkring på området varefter en rad obehagliga incidenter sker. Och när kvarlevorna av ytterligare en kropp hittas ställs saker och ting på sin spets. Vad är det som pågår på släktens ägor? Och hur ska man egentligen tolka de anhörigas reaktion?”

Förra gången jag läste den här delen var 2015 och det året recenserade jag inte en enda bok eftersom jag hade fullt upp med att må bra igen efter en supertuff graviditet. Men även om boken inte är recenserad mindes jag handlingen väl under läsningen. Jag är faktiskt förvånad över att jag minns böckerna så väl nu under omläsningen. Det är en del detaljer som jag har glömt, men det mesta minns jag.

Det här är inte heller en av mina favoriter då den innehåller för lite arkeologi och mystik. Däremot händer det lite extra intressanta saker med några av karaktärerna i den här delen.

Egentligen ville jag bara kasta mig över nästa del och fortsätta hänga med Ruth, Nelson, Cathbad och alla andra, men jag fick stoppa mig och läsa något annat emellan. Men snart är det dags att köra vidare i mitt marathon igen.

De utstötta av Elly Griffiths

Det här är sjätte delen i serien om arkeologen Ruth Galloway och kriminalkommissarie Harry Nelson. Det är också den del jag tycker är mest obehaglig.

”Vid en utgrävning vid slottet i Norwich hittar arkeologen Ruth Galloway skelettet av mor Krok, en kvinna som hängdes 1867 för att ha mördat flera barn. Kommissarie Harry Nelson har inte tid med mördare från 1800-talet, han är djupt involverad i fallet där tre barn i tur och ordning hittats döda i samma familj. Han är säker på att någon i deras närhet ligger bakom. Kort därefter sker en kidnappning och det enda polisen har att gå efter är en lapp från gärningsmannen. Samtidigt blir Ruth alltmer engagerad i fallet med mor Krok och ett fynd i graven, en amulett, lämnar inte Ruth någon ro. När ett teveteam kommer till platsen för att dramatisera mor Kroks liv blir Ruth av en slump alltmer indragen även i polisutredningen.”

Jag minns att jag tyckte den var obehaglig även förra gången jag läste, men det finns ingen recension av den. Den här boken lästes nämligen antingen 2014 eller 2015 och de två åren recenserade jag väldigt få böcker pga en extremt tuff graviditet och sedan tog det mig något år att komma tillbaka efter det. Det här är dessutom helt fel bok att läsa när man är gravid eller precis har fått barn då det handlar om barn som far illa/försvinner.

Både den dåtida och nutida delen handlar om barn och är det något jag undviker att läsa om i böcker så är det just när barn far illa.

Som vanligt gillade jag delarna som handlar om huvudkaraktärerna men annars är nog detta den del jag tycker minst om i serien. Men i en serie om 15 delar måste ju någon del vara den minst omtyckta?

Efter att ha läst ut denna kastade jag mig raskt över nästa och även den är nu utläst, så snart kommer mina tankar även om den.

En orolig grav av Elly Griffiths

Så har jag kommit fram till den femte delen i min omläsning av den här serien. (Jag har tidigare läst de 13 första delarna så jag har alltså inte läst de två sista) Det är nästan lika intressant att läsa om böckerna som att läsa mina tidigare recensioner av dem.

”En man blir innebränd i sitt hus vars ytterdörr är låst utifrån. Offret, en före detta studiekamrat till arkeologen Ruth Galloway, har strax före sin död skickat ett brev i vilket han berättar att han gjort ett sensationellt fynd i närheten av Blackpool. Fyndet rör den legendariske kung Arthur och eftersom Ruth är specialist inom området gamla skelettdelar ber han om ett expertutlåtande. I samma brev framgår att han är rädd, men han hinner aldrig förklara varför.Allt medan Ruth kartlägger Dans upptäckt börjar omgivningen bete sig misstänkt. Det står klart att starka krafter inom universitetsvärlden vill undanhålla något från offentlighetens ljus.”

Det har gått 10 år sedan jag läste den här boken för första gången. Då tyckte jag att denna och den förra var serien (hittills) bästa och mest spännande delar. Den här gången tycker jag tvärtom. Jag har inte alls känt samma wow-faktor. Det gör i och för sig inget, för böckerna är fortfarande läsvärda och jag vet ju också vad de leder till. Det roligaste med omläsningen är att möta alla karaktärer igen, i ett tidigare skede i livet och på en helt annan plats relationsmässigt. När jag nu vet vad som väntar kan jag se fler ledtrådar.

Jag hade egentligen inte alls tänkt plöja den här serien, men så fort jag avslutar en del vill jag kasta mig över nästa. Jag har tvingat mig att läsa lite annat emellan men jag längtar hela tiden tillbaka till Ruth, Nelson, Cathbad, Kate och alla andra.

Känslan av död av Elly Griffiths

Så har jag läst även fjärde delen i serien om Ruth Galloway. När jag jämför min läsupplevelse den här gången med förra, för 11 år sedan, verkade jag gilla den mer då än nu. Visst har det varit spännande läsning, men förra gången utnämnde jag den till bästa delen av de fyra första och så känner jag inte nu. Däremot gillar jag väldigt mycket att den delvis hade temat Australien och att det pratades en del om den så kallade ”drömtiden” som aboriginsk kultur kallar det. Det fick mig att tänka på boken ”Regnbågsormens land” av Barbara Wood, en bok som jag läste i sena tonåren och som verkligen har fastnat i mina tankar. Jag kanske borde läsa om även den boken?

”Det är halloweenkväll i Norfolk. På Smiths museum förbereder man ett ovanligt evenemang. Inför en handfull speciellt utvalda gäster ska en medeltida kista öppnas. Den väntas innehålla kvarlevorna av en biskop som levde på 1300-talet. Arkeolog Ruth Galloway kommer i god tid för att övervaka öppnandet. Men museet verkar märkligt tomt och tyst. Efter en stund hittar hon intendenten livlös bredvid kistan, mördad, blödande från näsa och mun.

Kommissarie Nelson får hand om fallet. Det framkommer att intendenten nyligen mottagit hotbrev från en grupp aktivister som vill att museets samling med aboriginska kranier ska återlämnas. Då ytterligare en person dör och Nelson oförklarligt insjuknar förstår Ruth att det måste handla om något mer än kranierna. Nelson svävar nu mellan liv och död, och svaret på mordgåtan tycks vara det enda som kan rädda honom.”

Även om jag inte fastnade för den här delen lika mycket är jag väldigt peppad att läsa vidare i serien. Jag har tidigare läst 13 delar så jag ser fram emot att läsa vidare och sedan avsluta med de två sista delarna.

Huset vid havets slut av Elly Griffiths

Nu har jag kommit fram till den tredje delen i Ruth Galloway-serien. Jag gick tillbaka till min gamla recensioner av böckerna för att jämföra mina intryck då och nu. Det visade sig att förra gången jag läste var jag väldigt förtjust i första och tredje delen medan den andra inte riktigt höll måttet. Den här gången tycker jag i stället att första och andra delen är fantastisk läsning medan den här tredje är lite seg.

”Ruth Galloway har precis börjat jobba igen efter föräldraledigheten och kämpar för att få ihop vardagen med arbete och barn. Och när man i det lilla samhället Broughton Sea’s End hittar benen efter sex döda män i en grotta på stranden, kallas Ruth omedelbart till platsen.

När Ruth daterar benen till tiden för andra världskriget riskerar samtidigt en gammal välbevarad hemlighet att avslöjas. Och när en tysk journalist plötsligt mördas inser Ruth och kommissarie Nelson att det fortfarande finns människor som är villiga att döda för att sanningen inte skall komma fram. Ju fler ledtrådar polisen finner, desto mer komplicerad ter sig sanningen. Vad är Projekt Lucifer och vad vet familjen som är bosatt i det stora huset vid havets slut, om det som hände för sextio år sedan?”

Den här delen innehåller inte lika mycket arkeologi som de tidigare delarna. Här handlar det om ett mer nutida fall, och ja jag låter precis som en arkeolog när jag kallar det nutida. Jag föredrar helt klart när Ruth får jobba med mer riktig arkeologi, när det historiska ges stor plats i boken. Så är det inte den här gången och då blir mitt intresse lite svalare.

Om arkeologin sviker gör däremot inte relationerna det. Här både fördjupas och påbörjas flera relationer och det är arkeologin och relationerna jag tycker mest om med serien.

Eftersom jag har läst 13 delar av den här serien känner jag karaktärerna väl och jag skrattar när Nelson grymtar surt över något eller när han levererar någon butter replik. Jag känner honom, jag vet att han egentligen är snäll men kan uppfattas som lite tvär. Och Ruth, kära Ruth. Det är som att få hänga med en saknad bästa vän igen.

Janusstenen av Elly Griffiths

Jag fortsätter mitt projekt med att läsa om min favoritserie om Ruth Galloway och har nu kommit fram till den andra delen som jag plöjde snabbt.

”Vid en utgrävning i Norfolk hittas ett skelett, till synes begravt under en vägg. Ruth Galloway kallas till platsen som arkeologisk expert. En av hennes första teorier är: ett offer till guden Janus. Under romartiden var det nämligen under just väggar och dörrar som man begravde offren till denne gud. Inom kort kallas Ruth även till en byggarbetsplats, där man har hittat ett skelett från ett barn.

Kriminalkommissarie Harry Nelson, som mer än gärna arbetar tillsammans med Ruth Galloway, får hand om fallet. Finns det något samband? Och varför denna koppling till romersk mytologi?”

Även denna del ger stort utrymme för arkeologi och historia och det är både intressant och spännande på samma gång. Ruth och Nelson var självklara huvudkaraktärer i första boken men nu får Cathbad större utrymme, och han återkommer ju mycket i framtida delar i serien.

Det enda jag inte gillar med den här serien är Ruths konstanta tankar om sin vikt, och det minns jag att jag reagerade på redan förra gången jag läste. Hennes fokus på vikt förekommer tyvärr lite väl frekvent i flera delar, men i de nyare delarna har hon släppt det.

Jag tycker väldigt mycket om miljöbeskrivningarna i den här serien och jag kan nästan känna det som om jag är där. I den här boken fanns det också en känsla av mystik kring miljön och det gillar jag verkligen. Det påminner lite om Johan Theorins Ölandsserie.

Trots att jag alltid sagt att detta är min favoritserie blir jag ändå positivt överraskad när jag nu läser om. Jag brukar inte läsa om böcker och var nog lite orolig att jag inte skulle gilla lika mycket, men det är snarare tvärtom. Jag gillar serien ännu mer den här gången. Kanske för att jag nu vet i vilken riktning karaktärerna kommer att utvecklas under seriens gång.