Läser just nu

  
Åldrandets gåta av Henrik Ennart, om de blå zonerna där människor blir äldre än på andra ställen i världen. En av de zonerna är faktiskt södra Småland! Mycket intressant bok.

Någon som läst?

Vad fan ska jag göra med mitt liv? av Sanne Aronsson

  
En av mina absoluta favorit-appar är Readly, och jag läser främst allt som handlar om hälsa och träning. Då och då dyker det upp boktips i tidningarna, jag gör en print screen och sedan går jag igenom min ipad och beställer från Bokbussen. Ofta kommer böckerna i stora sjok och väldigt ofta kommer jag inte ens ihåg varför jag beställt dem. Så var det lite med den här, för det är inte alls så att jag går runt och undrar vad fan jag ska göra mitt liv. Kanske bara lite, fast då mest i vilken världsdel jag egentligen vill bo. Men jag gillar att läsa om andra människors liv, särskilt när det handlar om att våga bryta upp och följa sitt hjärta.

Den här boken består egentligen av två delar. Dels får vi följa Sanne, hur hon en dag inser att hon inte är lycklig trots att hon har allt som man ”ska ha”, som en perfekt lägenhet och sambo, utbildning, vänner osv. Till omgivningens förfäran bestämmer hon sig för att bryta upp, att lyssna på sin inre röst och sikta mot det hon innerst inne drömmer om att göra. Hon kommer på att hon vill bli coach, och det är just coaching hon ger läsaren i den andra, parallella delen av boken. 

Det är väldigt intressant läsning och jag blir alltid imponerad av folk som vågar gå mot strömmen och inte göra det som andra förväntar sig. Dessutom kan jag känna igen mig lite i hennes tankar från när hon var yngre, och det där med den eviga reslusten kan jag skriva under på. Det jag gillar med boken är den personliga delen som handlar om hennes resa. Jag har däremot svårt att ta till mig den andra delen. Dels är den kursiv och min hjärna tolkar det som något lite mindre viktigt. Jag får anstränga mig för att verkligen läsa de styckena ordentligt och inte bara skumma igenom. Ett annat problem är tilltalet i dessa kursiva stycken. Hon tilltalar läsaren med ”baby”, ”sötnos”, ”raring” osv och det gör mig smått tokig. Jag har i vanliga fall svårt för när man som läsare blir tilltalad, och att då dessutom bli kallad ”baby” känns bara nedvärderande. 

En annan sak som sänker mitt omdöme om boken är språket. Nog för att jag är en extrem språkpolis som har väldigt svårt för stavfel, och särskilt om jag upptäcker att jag själv har gjort det (!), men här handlar det inte om små stavfel. Det saknas ord, det finns halvskrivna meningar osv osv. Det känns som att läsa sista utkastet innan korrekturläsningen tar vid. Jag brukar skratta när jag ser att andra har suttit med rödpenna och rättat i biblioteksböcker, men här hade det faktiskt inte gjort något. 

Så, avslutningsvis, en intressant bok som kanske egentligen passar bättre för yngre läsare som inte hittat rätt väg än. Jag hade definitivt uppskattat den, och jag hade förmodligen lättare tagit till mig den kursiva delen. Sanne säger ju dessutom själv i boken att hon främst vill rikta sin coaching mot yngre.

Etthundra mil av Jojo Moyes

  
Den här boken har hållit mig vaken många kvällar, långt efter att nattlampan borde ha varit släckt. Och när jag väl tvingat mig att slå igen boken för att sova, då har jag legat där och fortsatt tänka på boken och vad som ska hända härnäst.

Storyn är egentligen ganska enkel och ja, visst är den förutsägbar. Men sättet Jojo Moyes berättar den på gör att den fängslar en. Vi får möta Jess som har två jobb för att kunna försörja sina två barn, och de får ändå vända på varenda krona. Hon är mamma till mattegeniet Tanzie som blir erbjuden stipendium för att börja på en privatskola där hennes otroliga talang kan få blomma ut. Men den lilla del som de måste betala själva är fortfarande en astronomisk summa för dem. När de blir tipsade om en matteolympiad där vinstsumman är 5000 pund inser Jess att de bara måste ta sig dit. Till  Skottland. Etthundra mil bort. 

Lösningen kommer med miljonären Ed som sitter i en väldig knipa själv. I ett svagt ögonblick erbjuder han sig att köra dem hela vägen. Tillsammans med Ed beger sig alltså Jess med dottern Tanzie, styvsonen Nicky och hunden Norman av på en resa som blir långt ifrån problemfri. Tanzie blir lätt åksjuk och de tvingas köra i 65 km/h. Man kan säga att de hinner umgås en hel del under resan. 

Det låter ju inte så spännande, men det här är en bok där man blir lätt förälskad i de härliga karaktärerna. Precis som det brukar vara i Jojo Moyes böcker. Jag hade en enorm book hangover när jag slog igen boken för jag kände mig inte alls redo att släppa mina nyfunna vänner. 

Det här är verkligen en feel good-bok. En bok som lämnar en med ett leende på läpparna. Jojo Moyes är definitivt en av mina favoritförfattare och med den här boken håller hon kvar den titeln. Så, ett boktips nu när vintern vägrar släppa taget om oss. Läs!