Toner i natten av Jojo Moyes

TonerJojo Moyes är en av mina favoritförfattare. Jag har läst och gillat allt av henne. Den här boken lånade jag hem redan förra året, men varje gång jag fick hem den blev den liggande och så hann jag inte läsa förrän den skulle tillbaka till biblioteket. Så den här gången såg jag till att verkligen prioritera den i läshögen.

Boken handlar om Isabel och hennes två barn. När Isabel blir änka måste de förändra sitt liv drastiskt. Hon har ingen som helst koll på hur man sköter ekonomin eller annat praktiskt. Mitt i allt ärver hon en gammal övergiven herrgård och eftersom hon inte har något val, tar hon barnen och sin älskade violin och flyttar dit efter att ha sålt lägenheten i London. Huset visar sig vara mer fallfärdigt än de trott, och när en av ortens hantverkare, Matt, erbjuder sig att sätta igång en stor renovering tackar Isabel tacksamt ja. Vad hon inte vet är att Matt egentligen ville ha huset själv, men blev lurad av dåvarande ägaren som hade lovat att det var han som skulle få ärva det. Renoveringen drar ut på tiden och blir mer kostsam än Isabels trott, och Isabels pengar försvinner i rasande fart.

Som sagt, Jojo Moyes är en av mina stora favoriter så förväntningarna på hennes böcker är alltid skyhöga. Den här gången blev det tyvärr platt fall. Jag gillade inte den här boken alls. Den största orsaken till det är huvudpersonen Isabel som jag tyckte var en ovanligt osympatisk och sjåpig människa. Hon har tydligen aldrig behövt vara vuxen och trots att hon har en extremt värdefull violin som skulle kunna ge dem gott om pengar vid en försäljning, väljer hon att behålla den och sedan sitter hon där på hustaket och spelar och är så ledsen över sitt liv. Hon tar knappt ansvar för sina barn. Dottern är den som har koll på deras ekonomi. Hon blir lurad på pengar till höger och vänster och har ingen som helst koll på att exakt alla hon träffar bara utnyttjar henne. Jag blir direkt tokig på henne…

Dessutom är själva storyn rätt tunn och helt ärligt rätt tråkig. Jag tvingade mig att läsa färdigt eftersom jag fick höra att slutet skulle vara bra, och det hoppades jag på in i det sista. Men nej. Storyn lyfte aldrig för mig. Det här är helt klart hennes sämsta bok och jag är lite ledsen att jag läste den, men jag kommer förstås att läsa mer av henne i framtiden. Däremot kan jag inte rekommendera den här boken alls. Å andra sidan vet jag många som tydligen älskade den här boken och tyckte att den var spännande från början till slut. Men det är ju det där med smaken – alla tycker så olika. Och tur är väl det!

Läs mer om boken här.

Annonser

Etthundra mil av Jojo Moyes

  
Den här boken har hållit mig vaken många kvällar, långt efter att nattlampan borde ha varit släckt. Och när jag väl tvingat mig att slå igen boken för att sova, då har jag legat där och fortsatt tänka på boken och vad som ska hända härnäst.

Storyn är egentligen ganska enkel och ja, visst är den förutsägbar. Men sättet Jojo Moyes berättar den på gör att den fängslar en. Vi får möta Jess som har två jobb för att kunna försörja sina två barn, och de får ändå vända på varenda krona. Hon är mamma till mattegeniet Tanzie som blir erbjuden stipendium för att börja på en privatskola där hennes otroliga talang kan få blomma ut. Men den lilla del som de måste betala själva är fortfarande en astronomisk summa för dem. När de blir tipsade om en matteolympiad där vinstsumman är 5000 pund inser Jess att de bara måste ta sig dit. Till  Skottland. Etthundra mil bort. 

Lösningen kommer med miljonären Ed som sitter i en väldig knipa själv. I ett svagt ögonblick erbjuder han sig att köra dem hela vägen. Tillsammans med Ed beger sig alltså Jess med dottern Tanzie, styvsonen Nicky och hunden Norman av på en resa som blir långt ifrån problemfri. Tanzie blir lätt åksjuk och de tvingas köra i 65 km/h. Man kan säga att de hinner umgås en hel del under resan. 

Det låter ju inte så spännande, men det här är en bok där man blir lätt förälskad i de härliga karaktärerna. Precis som det brukar vara i Jojo Moyes böcker. Jag hade en enorm book hangover när jag slog igen boken för jag kände mig inte alls redo att släppa mina nyfunna vänner. 

Det här är verkligen en feel good-bok. En bok som lämnar en med ett leende på läpparna. Jojo Moyes är definitivt en av mina favoritförfattare och med den här boken håller hon kvar den titeln. Så, ett boktips nu när vintern vägrar släppa taget om oss. Läs! 

Arvet efter dig av Jojo Moyes

  
Ingen kan väl ha missat Jojo Moyes succébok Livet efter dig. Här kommer fortsättningen, här får vi veta hur det gick sen. Och när jag hörde talas om den här boken var det ett absolut måste att läsa den. Eftersom jag har bestämt mig för att försöka minska ner på antalet ägodelar här hemma, däribland även böcker, försöker jag numera att låna flitigt via Bokbussen. Enda nackdelen med det är ju att man ibland får vänta länge på de där riktiga godbitarna, de där allra mest populära böckerna. Men, som man säger – den som väntar på något gott…

Det är inte riktigt rättvist att jämföra den här boken med sin föregångare eftersom de är så olika. Grejen med den här är ju att man får veta vad som hände efteråt, hur alla gick vidare efter Will. Främst får vi följa Lou och hennes kamp att återigen hitta mening i livet, att gå vidare efter Lou. Hon lovade Will att gå vidare, att leva sitt liv fullt ut, men det är lättare sagt än gjort. 

Jag kan så känna igen mig i hennes tankar, i skuldkänslorna att vara den son lever vidare. Hur mycket kan man gå vidare utan att det verkar som om man glömt? Samtidigt är det lika svårt åt andra hållet – att folk förväntar sig att man ska sluta sörja så intensivt, att man måste rycka upp sig och gå vidare. Och sorgen den kan slå till när man minst anar det. 

Den här boken är så himla fin, främst tack vare Jojo Moyes skicklighet att skildra personer som man tycker om, som man fastnar för och vill följa. Lou är så himla rolig, mitt i all sorg, och hennes familj likaså. Jag gillar mamman lite extra mycket, och hennes uppror mot sin tillvaro. Det här är en bok där det är karaktärena som står i centrum, inte själva storyn. Det är absolut inte samma drama som i första boken, men det är inte heller meningen. 

Så, är det här lika bra? Ja, jag tycker nog det. Nästan i alla fall. Om jag skulle sätta betyg skulle den här hamna snäppet under eftersom den första var så otroligt drabbande. Den här rör inte om på samma sätt men den gav ändå några kvällar av total läsro, och jag längtade efter att få dyka in i den mellan läsningarna. Har man läst den första delen är det snudd på ett måste att läsa även den här. Och jag kan faktiskt inte låta bli att önska ännu en fortsättning. 

Livet efter dig av Jojo Moyes

livet_efter_digJag kan säga att den här boken avslutade mitt läsår 2013 med ett riktigt dunder och brak. Vilken bok! Det är en bok som jag kan relatera till på ett mycket personligt plan.

Will är en mycket aktiv och levnadsglad kille med ett toppjobb, som en dag blir totalförlamad när han blir påkörd av en motorcykel. Lou är en några år yngre tjej som blir erbjuden jobb som hans sällskapsdam. Hon har nyligen mist sitt jobb på ett café, och eftersom hennes föräldrar har väldigt ont om pengar är ett nytt jobb ett måste för familjen. Trots att hon är 27 år bor hon fortfarande hemma och bidrar med sin lön för att få familjen att klara sig.

Det visar sig ganska snart att Will inte är särskilt intresserad av att ha en sällskapsdam. Han är bister och argsint och Lou får svårt att knyta kontakt med honom. När hans mamma avslöjar för henne att Will bestämt sig för att ta sitt liv med hjälp av en klinik i Sweiz, bestämmer sig Lou för att få honom att ändra sig. Hon gör upp en plan för att få Will att hitta livsglädjen igen, för att inse att livet fortfarande har mycket att erbjuda honom.

Den här boken kommer väldigt nära inpå mig. Den 16 december 1995 åkte min mamma och jag 30 meter rakt nerför ett stup med vår bil, voltade och landade upp och ner. Jag kunde krypa ut helt oskadd medan mamma förlamades från midjan och ner. Hon hamnade i rullstol och efter ett halvår på en specialavdelning för ryggmärgsskadade på Sahlgrenska sjukhuset, kom hon hem igen. Till en början hade hon gott mod, tränade hårt och hade siktet inställt på ett liv som gående igen. Sakta med säkert sjönk dock modet när hon insåg att rullstolen hade kommit för att stanna. Hon skulle aldrig mer kunna gå igen. Under åren som gick blev hon alltmer hemmabunden, av egen vilja. Hon tackade nej till vännerna som mer än gärna lyfte och hjälpte för att hon skulle kunna komma hem till dem eller ut på restaurang och andra evenemang. Men någonstans inom henne hade livsgnistan sakta börjat ta slut. Hon tyckte att rullstolen var ett fängelse, att allt blev så komplicerat. Ibland när hon bestämt sig för att gå ut på stan en runda fick hon vända tillbaka när hon insåg att hissen, igen, var trasig. Då kom hon helt enkelt ingenstans.

Ganska exakt 5 år efter olyckan, den 9 december 2000, dog hon av en propp som hade satt sig mitt emellan båda lungorna. Hon blev 50 år. När man sitter stilla hela dagarna i en rullstol får man lätt proppar som vandrar genom blodet och som kan fastna, såsom det gjorde på mamma.

Trots saknaden och den oerhörda sorgen hennes död medförde, visste vi som stod henne nära att döden på något sätt ändå var en lättnad för henne. Visst hade hon velat se sina barn växa upp, få lära känna sitt barnbarn. Men till vilket pris? Efter 5 år i rullstol hade hoppet om att kunna gå slocknat och därmed också en del av hennes livsgnista.

Med det sagt, denna långa historia, kan jag förstå Will. Jag har sett på nära håll hur en människa kan påverkas av ett liv i rullstol. I hans fall dessutom som totalförlamad. Att läsa boken var delvis som att kastas tillbaka i tiden, även om mamma aldrig pratade om att avsluta sitt liv. Men smärtan, att minnas den man var och det liv man levde; det kan jag känna igen.

Det här är definitivt en bok som jag vill rekommendera vidare. Inte bara på grund av innehållet utan även för de härliga karaktärerna. Hela Lous familj gör boken värd att läsas. För även om boken innehåller mycket smärta, innehåller den precis lika mycket kärlek och glädje. Det är en oerhört vacker berättelse om medmänsklighet, vänskap, familj och livet i stort. Helt klart en av årets absolut bästa böcker. Läs!

Den här recensionen kom visst att handla mer om mina egna erfarenheter än om själva boken. Så är det ibland: vissa böcker kommer nära. Riktigt, riktigt nära.

Läs mer om boken här.