En sorts kärlek av Ray Kluun

Jag såg att filmatiserigen av den här boken nu fanns att låna i vidoebutiken, men eftersom jag vill läsa boken innan jag ser filmen fick den stå kvar i hyllan. Jag har haft boken hemma i bokhyllan länge nu, men T förbjöd mig ett tag att läsa sorgliga böcker och jag visste ju att den här är av den sorten. Ett tag lyckades jag nämligen pricka in och bara läsa böcker som fick mig att gråta, och hur bra de än månne vara lämnar de efter sig en viss känsla i kroppen. Det blir lätt en överdos av sorg om det blir för mycket.

Och det här är en bok som kräver en big pack av näsdukar under läsningen. Sten och hans fru Carmen är båda i 35-årsåldern när hon får cancerbesked. Tillsammans lever de ett gott ställt liv med lilla dottern Luna, båda med egna företag, massor av vänner och spännande resor. När cancern kommer in i deras liv vänds allt upp och ner. Sten, som beskriver sig som monofob, var redan innan cancerns intåg notoriskt otrogen och trots att Carmen uttryckligen ber honom att hålla sig trogen under den lilla tid de har kvar, kan han inte låta bli. Till råga på allt inleder han ett förhållande med en annan kvinna och flyr till henne så ofta han kan för att komma undan allt som har med cancern att göra.

Boken är baserad på Ray Kluuns eget liv och han har fått ta emot en hel del skit för att han var otrogen mot sin cancersjuka fru. Han säger själv att de flesta som har dömt honom har varit yngre människor, medan äldre människor med mer livserfarenhet verkar ha en helt annan förståelse och förlåtande inställning. Med livserfarenhet kommer också insikten att livet sällan är svart och vitt. Alla hanterar sorg på olika sätt och alla har olika åsikter om hur man bör vara och vad man bör göra. Jag tyckte att det var svårt att döma honom och hans handlingar, trots att otrohet är bland det värsta jag vet. Men ofta är det ju så att när man får hela bakgrunden till en människas handlingar, är det svårare att döma lika hårt. Det blev lite blandade känslor under läsningen – ibland var man förbannad på honom och ibland tyckte man bara så otroligt synd om honom. Hur hemskt måste det inte vara att se den man älskar gå igenom denna hemska sjukdom och dessutom veta att hon ska dö? De får tidigt dödsdomen, men ingen av dem vet hur kort eller lång tid Carmen egentligen har kvar.

Jag sträckläste boken en förmiddag, med tårarna sprutandes ur ögonen. Att dessutom veta att den är baserad på en sann historia gör det hela bara ännu starkare att läsa. Jag bara måste se filmen också nu när jag har läst boken. Jag kan bara rekommendera er att läsa den här boken. Oavsett vad man tycker om honom och hans handlingar ger den här boken en stark uppmaning att ta vara på livet man lever och på de man älskar. Carpe diem skriver han på väggen i sitt vardagsrum strax innan Carmen dör. Ett motto som må kännas uttjatat, men vars innebörd man aldrig bör glömma.

Nyckelbarnen av Sara Kadefors

Siri är 11 år och har länge haft egen nyckel hem, något hon egentligen inte alls gillar. Hon är mörkrädd och gillar inte att vara ensam hemma till långt in på kvällarna då föräldrarna äntligen kommer hem från jobbet. Hon har inga direkt nära vänner, även om hon aldrig känner sig ensam heller. Men så blir hon vän med två av klasskompisarna som också bor i samma hus – Linn och Leo. Linn är den lite coola tjejen som snattar och gärna uppmuntrar till hyss. Leo är killen som aldrig kan sitta still och som går klassens lärare Maggan på nerverna. Han är hennes hackkyckling nummer ett. Så småningom tillkommer även klasskompisen Nizar i deras gäng – killen som är Maggans favoritelev eftersom han är så duktig och skötsam.

En dag uppstår ett matkrig mellan Leo och Nizar och det är Nizar som startar det. Han laddar en servett full med mat och kastar mot Leo, men i stället träffar han Maggan. Det blir Leo som får skulden och det här blir början på ett uppror inom klass 5C. Siri står inte ut med orättvisan att Leo får skulden, men när hon går till rektorn för upprättelse får hon bara höra att ”barn står alltid upp för varandra”. Trots att det finns flera vittnen till händelsen går de vuxna ihop och tror på Maggans story. Leo är ett bråkbarn som ”ska utredas”.

Tillsammans börjar vännerna starta ett uppror mot den orättvisa vuxenvärlden. De samlar namninskrifter för att få bort den orättvisa och lynniga Maggan, och de gör (vad de själva tycker är) oskyldiga bus mot rektorn och Siri börjar ifrågasätta Maggan högt inför klassen.

Hela den här boken är skildrad ur en 11-årings perspektiv och det är det som gör den så intressant. De vuxna går ihop och gör enad front mot barnen och den orättvisa de ställer sig bakom gör barnens ilska bara större. Hemma har barnen dessutom fler vuxenproblem. Siris föräldrar har båda två jobb som gör att de ofta reser utomlands, men hon kommer på dem med att luras – de är kvar i stan fast de har sagt att de är utomlands. Leos föräldrar bryr sig mer om sina hundar än honom. Linns mamma byter pojkvän titt som tätt och lämnar barnen att klara sig själva hemma flera dagar i sträck. Alla beklagar sig över de vuxna, men ingen av dem har mod nog att verkligen ställa sina föräldrar mot väggen.

Det intressanta med den här boken är just att man får se allt helt ur barnens perspektiv. Jag kan känna igen så mycket från när man själv var 11 år och tyckte att de vuxna var de mest orättvisa människorna i hela världen. I den här boken är det dock vid flera tillfällen faktiskt just så. Läraren Maggan har uppenbarligen placerat Leo i ett fack och hennes ibland rent fysiska reaktioner på honom är rätt hemska att läsa. Däremot ställer jag mig frågande till Siris föräldrar som är så mesiga att man blir galen på dem. Trots att de ser flera tecken på att Siri mår dåligt verkar de aldrig våga fråga eller ta tag i problemen. De bara mesar runt henne och tassar på tå. Det är inte förrän i slutet som de börjar göra något åt saken.

Jag har läst både ris och ros om den här boken. Själv gillar jag den och tycker att den är både läsvärd och intressant. Den tar upp frågeställningar som definitivt tål att tänkas på. Det hade varit intressant att höra vad någon ur målgruppen tycker om den här boken. Det är just det här jag kan sakna med att inte vara lärare längre. Jag kan inte längre få veta vad mina elever tycker om en viss bok – få diskutera med dem eller läsa deras bokrecensioner. Det är nästan så jag längtar till Mini blir större och jag kan diskutera böcker med henne. Eller – jag hoppas i alla fall att hon ska vilja ha boksamtal med mig… 😉

Aldrig mer! av Jennifer Crusie

Jag har läst två böcker av den här författaren innan, som jag har tyckt varit helt ok, och blev därför glad när jag hittade den här för en femma på Erikshjälpen. Klart att den fick följa med hem.

Boken är en mix av chick-lit, deckare och romantik kan man säga. Huvudpersonen Maddie bor i en liten håla där alla känner alla och också vet allt om varandra. Grannarna spanar bakom staketen och djungeltelegrafen går varm vid minsta lilla ”skandal”. Maddie är tjejen som alltid har gjort allt rätt och som månar om att hålla sig väl med allt och alla. Hon är gift med sin high school sweetheart Brent och de har tillsammans dottern Emily. Han har haft lite problem med att hålla sig otrogen men har lovat att det har slutat. Men så hittar Maddie en dag ett par spetstrosor med öppen gren när hon städar hans Cadillac och luften går helt ur henne. I samma veva ringer det på dörren och utanför står mannen som hon hade en affär med innan hon slog sig ihop med Brent på allvar – CL Sturgis. Han är egentligen där för att få tag på Brent i ett ärende, men han har aldrig släppt känslorna för Maddie.

Under några dagars tid händer det massor i Maddies liv. Hon inleder ett förhållande med CL, samtidigt som det dyker upp en massa konstigheter kring hennes man. Och när Brent till slut hittas död, skjuten i sin bil, blir hon huvudmisstänkt för mordet.

Det här är inte alls lika bra som Crusies tidigare böcker. Varken storyn eller dialogen är särskilt bra och dessutom är översättningen riktigt dålig på sina ställen. Sista delen av boken skumläser jag och att jag ens läser ut den är för att jag faktiskt vill veta vem mördaren är. Den här boken, likväl som hennes övriga, passar bra i hängmattan på semestern. Läsning för stunden och vars innehåll man glömmer lika snabbt som man slår igen boken.

Min förlorade oskuld av Emma McLaughlin och Nicola Kraus

På omslaget av den här boken står det en massa glada utrop om hur otroligt rolig och bra boken är. Så, på förra årets Bokmässa fick den följa med mig hem i förhoppningen om en lättsam och underhållande lässtund.

Är den då så himla rolig som utlovas?

Boken handlar främst om Kate. Vi får följa henne från tidiga tonår upp till vuxenlivet. I varannat kapitel presenteras hennes uppväxt och i varannat nutiden. Och allt kretsar kring en enda sak – hennes kärlek/besatthet av Jake Sharpe. Först är hon kär i honom på avstånd i flera år och sedan lyckas hon få honom som pojkvän. Lagom till att de ska ska sluta skolan får han skivkontrakt och sticker till Los Angeles, utan att säga hejdå till någon. Och det är just det här sveket som sedan präglar hela hennes vuxna liv. Hon gör i ordning en Jake-väska, där hon packar ner smink och supersnygga kläder som hon ska ha på sig den dag Jake behagar återvända till hemstaden och hon får möjlighet att åka till hans hem och konfrontera honom. Självklart ska hon då vara sitt snyggaste jag.

Så en dag ringer telefonen och hennes bästa vän, som fortfarande bor kvar i hemstaden, säger att Jake har anlänt till slut. Kate tar första bästa plan dit för att äntligen göra upp med honom. Det slutar så klart med att de blir ett par igen och hon följer med honom för att bo i hans lyxvåning där han har ungefär en miljon olika människor som jobbar för hans karriär och alla vill ju så klart presentera hans nya flickvän för pressen på bästa sätt. Kate får sin slutliga hämnd genom att dumpa honom, då hon äntligen förstår att han inte är mannen i hennes liv.

Låter det kul? Nä, det är det inte heller. Jag blir så trött på hennes besatthet av denna människa, och inte en enda gång förstår man varför hon är så kär i honom. Det är absolut ingen hejdundrande kärlek som presenteras för läsaren i alla fall. Det känns bara tragiskt att hon lägger halva sitt liv på honom och hon sabbar en massa vänskaper och dessutom sin relation till sina föräldrar, allt för denne killes skull. I slutet av boken, när hon är ihop med honom igen, skummar jag det sista för jag är så trött på både henne och Jake.

Inget att rekommendera vidare med andra ord, och nu i efterhand undrar jag varför jag ens läste ut boken?

Mother and child

Jag måste rekommendera vidare den här filmen till er för den är bara så himla bra! Hela filmomslaget är fullt av jublande utrop från filmkritiker och jag kan bara instämma i deras hurrakör.

Karen är 14 år då hon blir gravid och hon adopterar bort dottern Elisabeth. Under hela sitt liv finns dock dottern i hennes tankar, men hon vågar inte leta upp henne av rädsla för hur dotterns reaktion ska bli. Elisabeth växer upp till en hård karriärskvinna som alltid tar sig dit hon vill, men under den hårda ytan döljer sig en helt annan människa. Vi får också följa Lucy, som tillsammans med sin man länge har försökt bli gravida utan att lyckas. Under Lucys påtryckande bestämmer de sig för att adoptera och blir utvalda av en mamma att adoptera hennes son.

Början av filmen är inte så intressant. Människorna i filmen känns väldigt bittra och känslokalla. T gick t.o.m. ifrån filmen efter ett tag eftersom den var så tråkig och negativ att titta på. Jag satt dock kvar och därmed fick jag också min belöning. Jag ska inte avsöja vad som händer för det var just vändningen i filmen som gjorde den så bra. Det händer i alla fall en massa saker och filmen får en sådan otrolig  känsla. Jag satt helt trollbunden resten av filmen. Det är en film om relationer och främst då den mellan mor och dotter.

Det här är definitivt en av de bästa filmer jag någonsin har sett! Förutom en stark story som berör har filmen flera otroligt bra skådespelare – Annette Bening, Naomi Watts, Samuel L Jackson, Kerry Washington och Jimmy Smits.

Se den här filmen! Och ladda med näsdukar.

Se trailer här:

Lilla Mini

Mini heter ju egentligen inte Mini utan har fått ett helt annat namn. Problemet är att namnet Mini är så inarbetat att både T och jag har fortsatt kalla henne för Mini. När folk pratar om henne med hennes riktiga namn fattar vi knappt vem de pratar om. 🙂 Vi funderar på att lägga till Mini som andranamn så att även Mini blir officiellt. Hon har redan ett andranamn som både jag, mamma och mormor heter men hon får kanske ännu ett. Eller får Mini bli ett smeknamn.

Livet här hemma går på och jag lär mig hela tiden nya saker av henne, hur hon vill ha det. Hon är en bestämd liten dam och hon har fått några riktiga raseriutbrott när vi har gjort något som hon blivit helt frustrerad över. Som att ta på henne en fruktansvärt äcklig overall när vi skulle ut i dag. Det passade inte Mini alls. Det var bara att dra av och använda hennes jacka i stället och så en filt över benen. Sen blev hon nöjd och glad. Vem vet, hon kanske blir en riktig modefantast när hon blir äldre?

Jag bjuder på en liten bild där Mini ligger i pappas goa famn. Kolla in skillnad i storlek på händer mellan Mini och pappa! 😀 Och hon har fått sin pappas pussmun. Jag sa till T under graviditeten att jag hoppades att barnet skulle få likadan mun som han – och det fick hon ju! Nästan direkt när hon kommit ut tittade T på mig med ett leende och sa ”hon har dina händer”. Det är nämligen så att jag, mamma och mormor har exakt likadana händer. När T fick träffa min mormor i höstas sa jag till honom att kolla in hennes händer och han började nästan skratta när han såg hur lika de är. Och mamma hade som sagt också exakt likadana – långa fingrar och breda naglar. Kul att både namn och händer går i arv i 4 generationer!

Som sagt, jag återkommer med förlossningsberättelsen under veckan. Eftersom den var lite dramatisk måste jag samla tankarna för att få ner allt. Och så har jag ju en liten goding här hemma som kräver full uppmärksamhet. 😀