Den här boken dök upp med väldiga hyllningar i mitt Instagramflöde, och det är klart att man blir nyfiken då. När jag såg att Kristina Emanuelsson skulle vara på Bokmässan passade jag på att gå till Calidris förlags monter. Och där hade jag tur, för precis då fanns hon där och jag kunde få både en liten pratstund och en signerad bok.
I den här boken får vi möta Alice i två parallella berättelser där den ena handlar om henne som barn och den andra när hon är vuxen. Barnet Alice växer upp med ständiga fyllefester, där pappans grogglas är något som är bland det mest värdefulla som finns. De glasen smyger hon ibland ut från lägenheten för att bjuda kompisar på coca cola. För Alice har fri tillgång till coca cola. Hos henne finns inga regler om hur mycket godis man får äta, eller när. Det finns inga regler om läggdags heller. Däremot finns det en massa oskrivna regler om mamman och hennes låtsaskompis Isa. Oskrivna regler om vad man kan säga eller inte kan säga när mamman mår som sämst.
I vuxen ålder umgås Alice fortfarande med Jack från barndomen. Hon har svårt att fatta beslut, att ta tag i saker. Hon känner det själv som att hon bara glider omkring i tillvaron, utan att veta vad hon egentligen vill. Hon saknar en plan. När hon möter den gamla klasskompisen Pernilla blir hon som besatt av att spionera på henne från en buske utanför hennes villa. Där sitter hon hela dagar och bara spanar. Det agg hon hyser mot Pernilla får man som läsare allt större klarhet i ju längre in i berättelsen man kommer.
Berättelsen om Alice är berörande på det där lite ont i magen-sättet. Det barnet Alice är med om borde inget barn råka ut för. Med två dåligt fungerande föräldrar får hon ta ett större ansvar är hon borde vid sin ålder. I alla hyllningar om boken har det personliga och mycket träffsäkra språket lyfts fram och jag kan bara hålla med. Språket lyfter berättelsen och det känns ibland som om man kommer in under skinnet på Alice, så nära inpå att hennes ångest blir ens egen.
Boken är stundtals tung att läsa på grund av ämnet. De vuxna sviker om och om igen. Alice är smärtsamt medveten om att hennes familj är annorlunda, att det inte är en bra sak att sakna regler hemma. Hon försöker passa in i skolan och få vara del av den coola världen och hennes nyckel dit är att bjuda kompisar på coca cola. Hon bor i ett lägenhetsområde och ser skillnaden mellan hennes liv och Pernilla som bor i ett finare villaområde. Den känslan lever kvar i vuxen ålder och Pernilla blir en slags symbol över det finare livet, det hon bara kan se på men inte uppleva själv. Att följa Alice i vuxen ålder visar så väl hur man formas av sin uppväxt. Det är lätt för andra att se ner på Alice när de inte vet hur hennes uppväxt sett ut. Som läsare vet man, och det är inte utan att man hejar på henne och önskar att hon ska ta sig ur och upp, att ta tag i sitt liv. Utan att avslöja handlingen tycker jag att slutet är fantastiskt bra. Det var skönt att kunna slå igen boken med en lättare känsla i kroppen.
Det här är en mycket läsvärd och välskriven bok som jag varmt rekommenderar. Och jag tror nog att vi kommer att få se mer av Kristina Emanuelsson i framtiden.
Läs mer om boken här.
Det har blivit många lästimmar i oktober vilket gav resultatet 7 lästa och 4 påbörjade. Av de lästa har jag svårt att välja en favorit då alla var väldigt bra. En bra läsmånad helt enkelt!
*malins bokblogg* 