Jag tyckte väldigt mycket om Moa Backe Åstots förra bok Himlabrand, en bok som gav henne en nominering till Augustpriset. Den fina känslan i förra boken återfinns även här.
”Ingen i skolan tror Vilda när hon säger att hon är same. Hon får svara på tusen frågor: Pratar du samiska? Har du renar? Är din pappa same? De blir aldrig nöjda med svaren, som om Vilda inte är same nog. Som om hon inte duger. Men hon har bestämt sig för att ändra på det. Hon ska börja klä sig i kolt och be morfar, den enda i familjen som talar samiska, att lära henne språket. Efter det kommer ingen att kunna ifrågasätta henne igen.
Men när morfar plötsligt dör ställs allt på ända. Nu måste Vilda på egen hand hitta fram till det samiska. På begravningen träffar hon Samuel, som är några år äldre och har allt det Vilda själv saknar: kolten, renarna och språket. Allt det morfar aldrig hann ge henne. Kanske kan Samuel ge henne det?”
I den här boken är identitet i fokus. Vilda är tonåring vilket för många innebär funderingar kring vem man är, hur man vill vara, hur andra uppfattar en. I hennes fall ifrågasätts också hennes ursprung. Är hon verkligen same? Hon klär sig ju inte som en, har inte renar, pratar inte samiska och har inte ens gått på sameskola. Vänner och bekanta ifrågasätter henne och hon brottas själv med dessa frågor. När hennes älskade morfar dör blir hennes samiska arv än viktigare. Han som skulle ha lärt henne samiska. Nu måste hon fixa det själv.
Det är finstämt berättat, djupaste sorg blandat med tonårig kärlek och vänskap. Jag känner med Vilda, hennes vilsenhet och kamp med att hitta sig själv.
Det var också intressant att läsa om den samiska kulturen och då främst kläderna. Jag kan ingenting om en kolt eller de olika delarna den tydligen består av. Så intressant att få ta del av.
Den här boken riktar sig till åldern 12 år och uppåt, men funkar minst lika bra att läsa som vuxen tycker jag. Rekommenderas!