Jag har hört så många positiva omdömen om Carin Gerhardsens böcker att jag satte upp henne på Boktolvan för att läsa något av henne under året. En bit in i boken började jag dock tveka och fick ta ett uppehåll. Det blev alldeles för starkt för mig, alldeles för detaljerat våld för att orka läsa. Men. Efter att ha läst lite annat, mer lättsmält, återtog jag läsningen och slutförde boken.
Boken skildrar händelser både i nutid och dåtid, och det är händelserna i dåtid som leder till morden i den här boken. En skolklass med små barn, där några barn är ledarna som alla ser upp till, och andra är hackkycklingarna som blir utsatta för våldsamma påhopp. Och det är hackkycklingarna som sedan växer upp med ett trasigt inre som de vill hämnas. När polisen hittar döda i samma ålder, leder det dem så småningom fram till just den här skolklassen. Men vilka är det som ligger på tur att dö och vem är mördaren?
Conny Sjöberg leder utredningen av morden, och vi får även följa med honom i hans privata liv med livspussel vad gäller familj och små barn. Förutom honom får vi även följa en del av hans kollegor, men det är han som är huvudpersonen och den som driver utredningen framåt.
Vi får även följa mördaren väldigt ingående, dels i vardagen och dels vid själva morden. Och det är just de här delarna som gjorde att jag fick pausa läsningen. Det blir för mycket, för intensivt, för mycket detaljer. Jag klarar inte riktigt av att läsa om hur själva morden begås. Jag får skumma igenom vissa textavsnitt för att kunna läsa klart boken. Och det är just det här som gör mig så tveksam till att läsa deckare över huvud taget.
Jag kan förstå varför Gerhardsens böcker är populära, om även de följande böckerna i serien påminner om den första. Poliserna är helt vanliga människor och gör inga våghalsiga hjältetrick. Vi får möta dem både på jobbet och i deras hem. Det är det klassiska upplägget med att mördaren berättar sin historia, tillbakablickar såväl som nutid. I den här boken kommer det en lite oväntad twist i slutet som gör att hela historien får sig en snurr. Jag vet inte om det är så i alla böckerna, men det var just den här twisten som höjde betyget från min sida. Det som först verkade så självklart visade sig vara något helt annat.
Jag kommer inte att läsa fler böcker av Gerhardsen, eftersom jag antar att det där detaljerade är något som är typiskt för hennes böcker. Det blir för mycket för mig helt enkelt. Men nu kan jag i alla fall bocka av henne från min Boktolva! Och jag kan säga att jag i alla fall har läst en bok av henne. Nu måste jag läsa Läckberg snart också…
*malins bokblogg* 