Utmaningar

Jag har blivit utmanad på olika håll. Sara ville veta hur det ser ut vid min dator där jag bloggar, med fotobevis och allt. Och jag ska hänga på utmaningen – promise! Men det är becksvart ute när vi kommer hem från jobbet och datorn står precis bredvid ett fönster och det skulle se så himlans tråkigt ut att fota detta mörker. Jag ska ta tag i utmaningen till helgen och fota min datorplats så ni kan se hur jag har det när jag sitter framför datorn och bloggar.

Den andra utmaningen kom från Camilla som bad mig redogöra för mina litterära hjältar. Inget dåligt ämne direkt. Och tro mig, jag har funderat och och grunnat ända sen jag fick utmaningen. ”Hjältar som man minns länge efter att man har läst boken, och som på något sätt har blivit större än både boken och författaren”. Så lyder uppgiften. Och jag kanske tar den på alldeles för stort allvar för det bara snurrar i huvudet av alternativ som kan passa in. Jag väger för och emot. Det blir till att fundera en runda till fram till helgen…

Är du helt knäpp eller?

Mina elever i svenska ska läsa ut bok och recensera den här veckan. Det är andra boken som de har i uppgift ett läsa under den här terminen. Förutom de som de ”ska” läsa försöker man ju få dem att läsa annat själva hemma också. Och en del gör det med stor glädje medan andra inte har hittat glädjen i läsningen alls.

Idag stod jag och diskuterade just detta med en elev. Han var arg över att tvingas läsa så mycket och han tyckte att ingen normal människa kan väl läsa 2 hela böcker under en hel termin. Vi lärare är elaka helt enkelt. Jag drog igång ramsan som jag alltid kör för att peppa så där käckt och för att få fram lite inspiration till läsglädje. Men han tröttnade nog på mig för han frågade skeptiskt:
– Vadå, hur många böcker läser du då varje år?
– Ja du, vad skulle du gissa på?
Han synade mig uppifrån och ner och sen sa han:
– Tre kanske.
– Nää, svarade jag. Jag läser väldigt mycket så det är rätt mycket mer än så.
– 20?! frågade han nu, nästan upprörd.
– Ca 50 hittills, svarade jag.
Jag fick en road blick av honom och sen skrattade han.
– Är du knäpp eller? frågade han skrattande.

Och vad svarar man på det? Ja, antagligen. Men jag tycker inte att jag läser så mycket om jag jämför med andra. Jag vågade inte ens nämna för honom att det finns dem som läser över 100 böcker om året.

Tänk vad olika det är. En del gillar inte alls att läsa och andra kan inte sluta läsa. Och här på nätet är vi många som inte kan sluta läsa. Jag vågar inte ens fråga er hur många böcker ni läser varje år…

Vindarnas ö av Elisabet Nemert

Det här är den första boken jag har läst av Elisabet Nemert. Jag köpte en annan bok av henne, Den vita liljan, på bokmässan men den har jag inte hunnit läsa än. Min bokklubb hade Vindarnas ö som månadsbok för ett tag sen och jag valde att tacka ja till den. Och det är jag glad för nu. Jag älskar historiska berättelser och att få en inblick i hur livet var förr, även om inte allt är sanningsenligt i böckerna.

Boken utspelas i Babylonien för 3500 år sedan och senare på Kreta, därav namnet på boken. Sargon är son till härskaren för Babylonien. Han är pga sin styrka och oerhörda grymhet fruktad av både sina landsmän och sin egen familj. Fadern är rädd att han ska ta över makten från honom och bröderna är oroliga över att de ska bli snuvade på tronen av honom. För att undanröja honom bestämmer fadern att han ska gifta sig med faraos dotter och bosätta sig i Egypten. Men resan dit blir komplicerad och Sargon kommer aldrig fram. Istället hamnar han efter mycket om och men på Kreta, där han upplever att det liv han dittills levt inte är det liv han vill leva.

Vi får också följa Astarte, som är en frigiven slav. Hon är modig, självständig och stark. Hon är en av Kretas främsta tjurakrobatörer. Hennes och Sargons vägar korsas redan från början, men då i förhållandet slav-härskare. Så småningom möts de åter då Sargon kommit till insikt om vem han är som människa och först då händer det saker…

Usch, det låter hur banalt som helst när jag berättar handlingen. Saken är den att jag tyckte väldigt mycket om den här boken. Nemert har ett väldigt poetiskt och vackert språk som tilltalar mig. Min blick fastnar flera gånger på rader som innehåller citat som jag vill skriva ner och spara. Även om boken låter banal så har den mycket att ge. Den handlar mycket om makt och vilken påverkan den har på människor. Vissa människor kan göra vad som helst för att få makt. Makt berusar, urholkar och skadar. Det är inte förrän man har förmågan att skåda sin egen person i andras ögon som man inser vem man är som person. Sargons stigande insikt är fascinerande att följa. Och som jag sa tidigare älskar jag att läsa historiska romaner. Eftersom jag själv har varit på Kreta och besökt Knossos är det särskilt intressant att läsa om livet där.
Nu har jag redan satt igång med att även läsa Den vita liljan av Nemert. För mig är det perfekt läsning nu när man är så trött och sliten så här i slutet av terminen. Jag måste ha litteratur som inte kräver alltför mycket av huvudet samtidigt som det ska vara njutning och avslappning att läsa. Och vad kan då vara bättre än en historisk roman så man får fly till en helt annan tid och plats?

Bokfemman vecka 48

Ojojoj, den här veckan kommer jag att ge mig själv stora problem. Den här veckans tema kan jag nämligen själv knappt delta i. Det beror egentligen inte på ointresse för genren i sig. Det jag har läst har jag tyckt om, men jag är dåligt insatt i vad som är bra och inte bra inom genren. Därför hoppas jag nu på många nya boktips genom den här veckans Bokfemma.

Jag har ju uppmanat er att maila om ni har tips på ämnen, och just den här genren är det flera som har mailat att de vill se. Och även om jag själv inte kan knåpa ihop en topp 5 så tänker jag ändå välja genren som veckans tema eftersom jag vet att det är många som vill ha den här.
Veckans tema för Bokfemman är fantasy. Nämn dina 5 favoriter.
Fantasy är en kulturell genre som använder magi och andra övernaturliga företeelser som en viktig del av handlingen eller temat. Fantasy skiljer sig från de två närbesläktade genrerna science fiction och skräck främst genom känslan och temat. Det finns dock stora gråzoner mellan dessa tre genrer som tillsammans med magisk realism och folklore brukar klassas som fantastisk litteratur. (Wikipedia)
  • Harry Potter av J.K. Rowling. Visst måste väl det här klassas som fantasy? Det kryllar ju av magi och övernaturliga företeelser. Och jag älskar det! Om jag visste att det fanns någon mer serie som påminde om Harry Potters värld skulle jag kasta mig över läsningen av den direkt.
  • Narnia-serien av C.S Lewis. Det var evigheter sen jag läste något ur den här serien och jag vet att jag inte har läst hela men jag kommer inte ihåg hur många delar jag har läst. Jag vet bara att jag älskade det och jag har även sett filmen och serie baserade på böckerna. Jag var otroligt fascinerad av Aslan när jag var yngre.
  • Sagan om ringen av J.R.R. Tolkien. Nej, jag har inte läst en enda av böckerna i serien. Jag har sett filmerna och lovat mig själv att läsa böckerna också. Den får vara med på listan bara för att jag ska påminna mig om att ta tag i läsandet.
  • Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams. Ja, jag vet – det här är kanske inte fantasy. Men enligt definitionen kan man slå ihop fantasy, skräck och science fiction till fantastisk litteratur och dit måste väl ändå den här boken klassas?
  • Ronja Rövardotter av Astrid Lindgren. Jag läste någonstans att Astrid Lindgren till viss del klassas som fantasyförfattare och att Ronja Rövardotter är den bok som tydligast kan kopplas till fantasygenren. Jag hänger på den teorin för att få ihop en lista av fem…

Ok, som sagt, rätt så haltande lista… Jag får försöka spana er andras listor istället och inspireras av dem. Ni får helt enkelt lära mig vad jag borde läsa och vad jag har missat! 🙂
Nu är det din tur! Vilken är din topp 5 av fantasy?

Bordertown

Igår såg vi en riktigt ruskig film – Bordertown. Ruskig därför att den är baserad på sanning och att man får sig en tankeställare. Man inser att man själv inte har så mycket att klaga på egentligen.

Juárez är en liten stad vid gränsen mellan Mexiko och USA där det kryllar av fabriker som tillverkar tex datorer och Tv apparater. Var trejde sekund tillverkas en tv och var sjunde sekund en dator. Det är främst unga kvinnor som arbetar i fabrikerna och de tjänar 5 dollar per dag.

En kvinnlig journalist, Lauren, som spelas av Jennifer Lopez får i uppdrag av sin chef at bege sig dit för att skriva ett reportage, något som hon först inte alls uppskattar. När hon kommer dit kontaktar hon en fd kollega och vän som spelas av Antonio Banderas. Han är redaktör för stadens tidning och han sätter in henne i handlingen. Juárez är en stad där unga kvinnor brutalt mördas var och varannan dag. Enligt polisen handlar det om några hundra, sanningen är närmare flera tusen. Flickorna våldtas, misshandlas och grävs sedan ner. Frivilliga mammor och pappor vars döttrar har försvunnit har själva tagit på sig ansvaret att gräva efter gömda lik i hopp om att hitta sin egen dotter. Polisen mörkar sanningen, företagsledare betalar dem och politiker för att dölja sanningen. Handeln är för viktigt för att svärtas ner av det här ”lilla problemet”.

Lauren kommer i kontakt med 16-åriga Eva som är ett av alla offer, men med en stor skillnad. Hon överlevde. Hon kan identifiera männen som gjorde det mot henne och ställa dem till svars. För detta vill de berörda döda henne och även Laurens liv är i fara.

Det är en skrämmande värld som visas och jag mår fysiskt illa av att se filmen. Filmen har väl inte fått så bra kritik och det tycker jag är lite orättvist. En sån här film förmedlar ett oerhört viktigt budskap, även om inte allt i filmen är precis sanningsenligt. Jag kan inte sätta betyg på en sån här film. Jag lägger inte vikt vid skådespelarnas insats eller ljussättning. För mig är det viktiga filmens budskap. Laurens artikel blir inte publicerad eftersom tidningens ägare själva sätter sig emot publiceringen. Alltför många viktiga stora amerikanska företag har intressen i Juárez och de vill inte få sin handel förstörd. De låter hellre kvinnorna mördas och deras död mörkas än att deras företag blir ekonomiskt lidande. Det är en trevlig värld vi lever i…

Den sista shamanen av Barbara Wood

Den sista tiden har det varit lite dåligt med läsningen. Tiden har inte riktigt funnits. Och när det väl har funnits tid har jag suttit fast i den här tegelstenen till bok. Det kändes som det tog evigheter att läsa den.

Barbara Wood var under flera år min absoluta favoritförfattare. Hon skriver alltid historiska romaner som har som gemensam nämnare att huvudpersonen är en stark självständig kvinna som är ovanlig för sin tid och som har stora medicinska kunskaper främst i alternativ medicin. Förutom den rena läsupplevelsen får man lära sig en del historia och känna på hur det var att leva under den tiden. Hur som helst så var det ett bra tag sen jag läste något av henne nu. När min bokklubb hade Den sista shamanen som månadsbok kände jag att det var dags att återuppta kontakten med Woods värld.

Den sista shamanen utspelar sig under 2 olika tidsepoker. I den första delen får vi möta den unga Hosi’tiwa, en ung krukmakerska som tillhörde en indianstam som levde för ca 900 år sedan. Vi får följa hennes liv och hennes uppgift att tillverka så kallade regnkrukor vars uppgift var att locka gudarnas intresse och skänka regn, något som så väl behövdes i den torka som härjade. Hoshi’tiwa blir tillfångatagen och tvingad bort från sin familj enbart för att hennes regnkrukor är kända för att vara framgångsrika. Hennes nya liv på Mittplatsen består av krukmakeri och lyckas hon inte att få gudarna att ge regn kommer hon att straffas med döden.

Ca 800 år senare lever läkaren Faraday Hightower som har blivit änkling efter att hans fru dött vid födseln av deras dotter Morgana. Han brinner av ett behov att finna svaret på hans själs frågor om livet och släpar med sig dottern och hennes moster Bettina över hela södra USA för att hitta den indiankultur som han fått uppenbarelser från. Han har även hittat en oerhört vacker urna som han vill finna ursprunget på. Han vet inte att detta är en av Hosi’tiwas regnkrukor. Han möter också kärleken i Elisabeth som leder en expedition med samma mål som han – att finna den försvunna indianstammen som Hoshi’tiwa härstammade från. Senare i boken får vi även följa Morganas liv och hennes vilja att gå i sin fars fotspår.

Tyvärr är boken inte alls så bra som jag förväntade mig och den håller inte alls samma mått som Woods tidigare böcker. Början av boken, då man får följa indianernas liv, är intressant och läsvärd men när man kommer till delen som utspelas i början av 1900-talet blir det genast rätt så ointressant. Det är lite för mycker såpopera över det hela. Det är omöjlig kärlek, svartsjuka, lögner och intriger, missförstånd och oäkta barn. Det är helt enkelt för mycket. För min del hade jag gärna sållat bort en del av allt det där och istället fokuserat mer på själva handlingen och tom lite tillbaka till det som boken började med. Nu suckar jag mest hela tiden och händelserna känns förutsägbara. Det känns nästan som Glamour fast i bokform. Och det är knappast ett bra betyg.
Om man ska läsa något av Barbara Wood kan jag rekommendera Gudarnas dotter, Paradisets jungfrur eller Regnbågsormens land. Alla dessa är läsvärda och intressanta. För min egen del blev jag lite besviken på Wood nu och funderar på om det är värt att läsa kommande böcker av henne. Kanske har hon tappat förmågan, eller var det bara ett tillfälligt bakslag. Jag hoppas det.

***** 30 Jubileum! *****

Vet ni att vi nu har klarat av hela 30 Bokfemmor!

Inte illa va? Någon som har varit med på alla? Ni förtjänar nästan ett pris eller i alla fall en liten guldstjärna.

Vi får se hur många fler Bokfemmor det blir. Det beror ju på er. Vill ni och tycker att det är kul så kör vi. När jag märker att det bara är jag som gör dem så är det nog läge att sluta… 🙂