Utläst

I dag fick jag äntligen lite lästid så att jag kunde avsluta Nu vill jag sjunga dig milda sånger. Och jag misstänkte ju att det skulle bli sorgligt i slutet, men samtidigt hade det väl inte kunnat sluta på något annat sätt. En riktigt, riktigt bra bok. Finstämd, vacker och engagerande.

Nu kan jag alltså bocka av en bok från två av mina utmaningar. Författaren har jag på Boktolvan och boken fanns I min bokhylla. Check!

Jag ska skriva mer utförligt senare i helgen. Nu vankas god mat och soffhäng. Det är ju faktiskt freeedag!

På engelska i maj?

Jag tänkte köra en liten mini-utmaning som gäller endast för maj månad. Jag har en hel hög engelska böcker i min bokhylla, och med engelska menar jag alltså att de är skrivna PÅ engelska. Av någon anledning har det blivit väldigt lite läst på just engelska för min del. Konstigt egentligen, och jag hittar ingen förklaring annat än ren lättja. Eller att det helt enkelt inte lockat? Jag har ingen bra anledning alls egentligen.

Men nu ska det bli ändring på det! Under maj månad tänker jag nämligen utmana mig att läsa på engelska. Att tömma bokhyllan på just engelska böcker. Jag vet inte om jag ska gå så långt att säga att jag bara ska läsa engelska, men att fokusera på det kanske är ett bättre val.

En snabb överblick i bokyllan (jag tänker inte rota i flyttkartongerna…) visar att följande böcker vill bli lästa:

Douglas Kennedy The Moment (han tillhör desssutom min Boktolva)
Charlaine Harris Club Dead
Cecelia Ahern The Book of Tomorrow
Jennifer Weiner In Her Shoes
Anne Tyler Digging to America
Ben Elton Inonceivable 

Det finns säkert en hel del även i mina flyttkartonger, men hej – en månad var det bara ja. Och jag tror nog knappast att alla ovan nämnda böcker kommer att hinnas med. Men ett par, några stycken i alla fall?

Någon som vill hänga på utmaningen?

Bara en sida till… och en till…

Vad härligt det är när man riktigt fastnar i en bok. När man bara inte kan sluta läsa. När man tänker, ok bara en sida till. Eller bara ett kapitel till. Och så ligger man där på soffan inlindad i sin gosiga filt medan klockan går och går och läggdags har passerats med flera timmars marginal.

För det där med bara en sida till gick ju inte så bra eftersom det just på den sidan avslöjades något man bara måste veta mer om. Och det där enda kapitlet man skulle läsa visades sig vara så avgörande för handlingen att det bara inte gick att släppa ifrån sig boken och gå och lägga sig.

Så blev det för mig i går kväll. Jag lade mig på soffan med Nu vill jag sjunga dig milda sånger i högsta hugg. Mini somnade redan klockan åtta och jag hade två timmar läsning framför mig. Trodde jag. Det hann bli midnatt innan jag tvingade mig att lägga ifrån mig boken för att gå och sova. Boken är ju bara så bra! Och det är en sådan där bok som kräver långsam och eftertänksam läsning, som en hård karamell man vill suga på snarare än bita i.

Men visst är det härligt?! Det är den bästa sortens läsning. Den när man varken kan eller vill eller ens klarar att sluta läsa.

Min första bok om vilda djur av Fia Eliasson

Den här boken fanns i dagens bokpaket i brevlådan. Gissa hur glad min Mini blev när hon såg den? Hon tog genast ett bestämt grepp om den och började bläddra, fram och tillbaka, fram och tillbaka. När jag skulle ta den ifrån henne så att vi kunde läsa den tillsammans blev hon sur över att tvingas släppa den.

I boken möts vi av en massa, underbart tecknade, vilda djur. Djuret finns på ena sidan och på andra sidan två små rimmande textrader om just det djuret. Tio vilda djur får vi möta – allt från spindlar till tigrar.

Så vad tyckte vi då om boken? Ja, att den gick hem hos Mini gick inte att missa. Hon satt i mitt knä och jag läste rimmen medan hon bläddrade ivrigt. När boken var slut bläddrade hon tillbaka till början och sådär höll hon på. Det verkade som om hon gillade elefanten allra mest för när den dök upp log hon stort och pekade på bilden.

Och själv är jag jättenöjd med boken. Jag gillar de roliga rimmen, och bilderna och färgerna är fantastiska. Hela boken är som en liten smällkaramell. Jag kan tänka mig att den blir nya favoriten här hemma när Mini ska välja bok. Hon är väldigt förtjust i böcker och går ofta omkring med en bok i handen eller sitter på golvet och bläddrar och bläddrar.

Jag gav 44 kr för boken på Adlibris. Helt klart prisvärt. Fia Eliasson har gjort fler böcker och jag ska definitivt kolla in fler till Mini. Ett presenttips till er som letar bra presenter till en ettåring kanske?

Läs mer om boken här.

Läsning på resande fot

Vi har varit i Spanien en runda och vänt och självklart skulle lite reselitteratur packas ner i väskan. Nu skulle vi bara vara borta några dagar, och med en energisk ettåring att hålla koll på dessutom. Men, just in case stoppade jag ner två böcker i väskan. En excess-format i handväskan att ha på flyget, och så en vanlig pocket i resväskan.

Nå? Läste jag något då? Mjo. Fast det där med att läsa på flyget gick ju bort, insåg jag ganska direkt. Jag hade ettåringen fastspänd och sovandes i mitt knä både vägen ner och hem. Armarna fastlåsta och dessutom var jag själv dödstrött och prioriterade att få sluta ögonen och fejksova lite.

Däremot läste jag lite i min pocket när dottern sov tupplur. Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson var det jag hade plockat med mig, och jodå – jag hann i alla fall läsa några sidor. Tillräckligt mycket för att komma in i handlingen och gilla vad jag läste.

Det dröjer kanske några år innan det där med att ligga och plöja böcker vid poolen kan återupptas? Med en nyfiken ettåring som vill upptäcka varje centimeter av världen fanns det knappast någon tid eller möjlighet att ens ligga i en solstol. Nu var vi ju å andra sidan inte där på semester utan på kiropraktiskt seminarium, men ändå…

Det blir till att fortsätta läsandet av boken här hemma i stället. När Mini sover. Och det blir inte i en solstol med Medelhavet som utsikt. Nä, det får funka med en soffa och regn utanför fönsterna. Det går fint det med.

Matens pris av Malin Olofsson och Daniel Öhman

Malin Olofsson och Daniel Öhman blev Årets Miljöjournalister 2010 och har belönats med Stora radiopriset  för Årets folkbildare. Jag har missat deras radioprogram helt, eftersom jag inte är någon vidare radiolyssnare. Men boken, som bygger på deras radioserie, har jag läst och tagit till mig av.

Det här är rätt jobbig läsning, på så sätt att man blir både ledsen och arg över hur vi tar hand om djur och miljö runt om i vår värld. Eller rättare sagt, hur vi inte tar hand om. Regnskogar skövlas, hav övergöds, djur avlas så hårt att de går sönder, bekämpningsmedel som ska ta död på skadeinsikter tar död på även allt annat levande o.s.v.  Och allt har ett enda syfte. Mat ska tas fram på kortast möjliga tid för minsta möjliga kostnad. Oavsett om det tar död på vår miljö eller t.o.m. människor.

Malin Olofsson och Daniel Öhman har rest runt till flera olika länder för att se verksamheten på plats och kunna bilda sig en egen uppfattning. Vi får möta odlare, arbetare och ibland en del obehagliga typer. Det är intressant, skrämmande och många gånger upprörande läsning. Särskilt när man får ta del av arbetarnas och de boendes berättelser. Och jag ska ärligt säga att flera av sakerna de skriver om hade jag ingen som helst aning om.

Som nybliven förälder känner jag ett jättestort ansvar att försöka göra vad jag kan för att min dotter och eventuella barnbarn ska ha en värld att leva i. Men jag tycker att det är svårt att veta vad man själv kan göra för att bidra till miljön i sin vardag och under läsningen blir jag ett tag helt matt. Det känns som ett hopplöst fall ibland. Hur ska jag kunna påverka så att inte regnskogen skövlas? Eller så att inte djur avlas sönder? Kan jag ens göra något?

Allra sist i boken kommer en hel del rent praktiska tips på vad man själv faktiskt kan göra. Ett kapitel där jag får veta hur jag kan göra val i min vardag, i min mataffär, som leder till en hållbar utveckling. Vad jag kan välja att köpa och vad jag kan avstå ifrån. Det är ju vi konsumenter som har makten när vi väljer om vi köper ett livsmedel eller inte.

Den här boken har, förutom de jag nämnde i inledningen, fått flera utmärkelser och blivit kallad för en av de mest angelägna matböckerna på år och dag. Den är med andra ord en bok som är väl värd att läsas och reflekteras över.

Vill du läsa mer finns det en hel del info här på deras blogg. Och här kan du läsa mer om själva boken.

Pepparkakshuset av Carin Gerhardsen

Jag har hört så många positiva omdömen om Carin Gerhardsens böcker att jag satte upp henne på Boktolvan för att läsa något av henne under året. En bit in i boken började jag dock tveka och fick ta ett uppehåll. Det blev alldeles för starkt för mig, alldeles för detaljerat våld för att orka läsa. Men. Efter att ha läst lite annat, mer lättsmält, återtog jag läsningen och slutförde boken.

Boken skildrar händelser både i nutid och dåtid, och det är händelserna i dåtid som leder till morden i den här boken. En skolklass med små barn, där några barn är ledarna som alla ser upp till, och andra är hackkycklingarna som blir utsatta för våldsamma påhopp. Och det är hackkycklingarna som sedan växer upp med ett trasigt inre som de vill hämnas. När polisen hittar döda i samma ålder, leder det dem så småningom fram till just den här skolklassen. Men vilka är det som ligger på tur att dö och vem är mördaren?

Conny Sjöberg leder utredningen av morden, och vi får även följa med honom i hans privata liv med livspussel vad gäller familj och små barn. Förutom honom får vi även följa en del av hans kollegor, men det är han som är huvudpersonen och den som driver utredningen framåt.

Vi får även följa mördaren väldigt ingående, dels i vardagen och dels vid själva morden. Och det är just de här delarna som gjorde att jag fick pausa läsningen. Det blir för mycket, för intensivt, för mycket detaljer. Jag klarar inte riktigt av att läsa om hur själva morden begås. Jag får skumma igenom vissa textavsnitt för att kunna läsa klart boken. Och det är just det här som gör mig så tveksam till att läsa deckare över huvud taget.

Jag kan förstå varför Gerhardsens böcker är populära, om även de följande böckerna i serien påminner om den första. Poliserna är helt vanliga människor och gör inga våghalsiga hjältetrick. Vi får möta dem både på jobbet och i deras hem. Det är det klassiska upplägget med att mördaren berättar sin historia, tillbakablickar såväl som nutid. I den här boken kommer det en lite oväntad twist i slutet som gör att hela historien får sig en snurr. Jag vet inte om det är så i alla böckerna, men det var just den här twisten som höjde betyget från min sida. Det som först verkade så självklart visade sig vara något helt annat.

Jag kommer inte att läsa fler böcker av Gerhardsen, eftersom jag antar att det där detaljerade är något som är typiskt för hennes böcker. Det blir för mycket för mig helt enkelt. Men nu kan jag i alla fall bocka av henne från min Boktolva! Och jag kan säga att jag i alla fall har läst en bok av henne. Nu måste jag läsa Läckberg snart också…