Happy New Year!

 

Med önskan om ett riktigt härligt (bok-)år framför oss!

Att utvärdera årets Boktolva

Hur gick det? Lyckades jag läsa 12 nya författare av de 20 jag hade valt ut?

1. Camilla Läckberg – japp, läste Olycksfågeln
2. Anna Gavalda – njae, har segat med hennes Jag älskade honom i flera månader nu, trots att det är en riktig tunnisbok.
3. Khaled Hosseini – ja, läste fantastiska Tusen strålande solar
4. Lars Kepler – nope, sambon rekommenderade att skippa då han misstänkte att jag skulle tycka att boken vi hade hemma var för brutal
5. Linda Olsson – oh ja, läste och älskade Nu vill jag sjunga dig milda sånger
6. Carlos Ruiz Zafón – håller fortfarande på med den något sega Vindens skugga
7. Siri Hustvedt – nej, men hon får följa med till nästa års lista
8. Lina Forss – japp, Turk & Timotej – en natt
9. Carin Gerhardsen – ja, Pepparkakshuset
10. Liv Strömquist – ja, Hundra procent fett
11. Barbara Voors – har påbörjat Syster min i alla fall
12. Sofi Fahrman – japp, läste de två första delarna Elsas mode och Elsas värld och ska så småningom läsa även trean i serien
13. Douglas Kennedy – läste en bra bit i The Moment men lade åt sidan p.g.a. tråkig och seg. Får se om den blir utläst eller inte.
14. Tana French – ja, läste Till skogs
15. Jonathan Franzen – lånade hem Friheten vid två tillfällen och läste en bit men tyckte den var lite seg och intetsägande och gav därför upp.
16. Jón Kalman Stefansson – nej, men han får följa med över till nästa års lista.
17. Belinda Jones – nej, det blir flytt till nästa års lista.
18. Maria Ernestam – testade en bit av både Caipirinha med döden och Kleopatras kam bara för att inse att det inte är min typ av litteratur alls, innehållsmässigt.
19. Helena von Zweigbergk – ja, läste den briljanta Anna och Mats bor inte här längre.
20. Bengt Ohlsson – nej, men även han åker med över till nästa års lista.

Jodå, godkänt, eller hur? Det blev en del halvlästa böcker, men jag har ju ändå läst något av författaren – testat men sedan inte gillat. Det måste ju också räknas. Och så har jag hittat några nya författare att ta till hjärtat – Linda Olsson, Helena von Zweigbergk, Khaled Hosseini och Sofi Fahrman.

En rolig utmaning, framför allt för att jag tycker att det är roligt att sätta upp någon sorts mål för läsningen. Att styra upp en liten del, att få en medvetenhet över mitt läsande. Det får inte bli för mycket, då tappar jag läslusten totalt. Men 12 nya författare är en ganska lagom dos. Vi får se hur jag lyckas med nästa års lista.

De mest inspirerande böckerna 2012

Förutom skönlitteratur läser jag en hel del fakta om hälsa, träning och ett grönare liv. En hel del bra litteratur har det blivit under året och här är några av favoriterna (även om alla böcker i kategorin träning och welllness skulle kunna få vara med):

Matens pris av Malin Olofsson och Daniel Öhman
En otroligt viktig bok, om en hel del obehagliga sanningar.

Lingon och läppstift av Noora Shingler
Inspirerande och lärorikt om hur man kan leva ett grönare och mer ekologiskt liv utan kemikalier i vare sig mat eller kosmetik.

Kärnfrisk mat av Ninka-Bernadette Mauritson och Thorbjörg Hafsteindottir
Uppföljaren till Kärnfrisk familj, den här gången med mer recept.

Sannas matbok – för den självläkande människan av Sanna Ehdin
En vän till mig kallar den för sin ”bibel” och jag kan bara hålla med. Inspiration i massor och mycket tänkvärt. Den här boken fick mig att läsa fler böcker av Sanna Ehdin, och ännu fler kommer det att bli.

Döden i grytan av Mats-Eric Nilsson och Henric Ennart
Den här boken gjorde mig så irriterad att jag var tvungen att läsa den i små doser i omgångar. Det var inte boken i sig som gjorde det, utan det som avslöjades i den. Mycket läsvärd och avslöjande bok.

Träna dig 10 år yngre av Shirin Djavidi
Med årets bästa titel i mitt tycke. Det är aldrig för sent att börja träna och träning ska handla om att må bra – en riktigt bra träningsbok.

Den onda badankan av Katarina Johansson
Viktig bok om kemikalierna i vår vardag, särskilt i våra barns vardag – och hur vi själva kan minska dem.

Årets bästa 2012

Det blev 84 lästa böcker under 2012 och det är rekordår sedan jag började blogga 2006. Och förutom att det var ett rekordår vad gäller antal känns det också som om det var ett rekordår när det gäller andelen riktigt, riktigt, bra böcker. Det känns som om jag läser alltfler bra böcker, men det beror nog också på att jag tack vare bokbloggandet har blivit mer medveten om vad jag tycker om och inte tycker om. Jag har lättare att välja vilka böcker jag ska läsa.

Det var rätt svårt att sålla bland årets böcker för att få fram en lista med de allra bästa, men efter funderande vill jag att följande 10 böcker ska få vara med på listan (endast skönlitteratur):

Nu vill jag sjunga dig milda sånger av Linda Olsson
Jag satte upp Linda Olsson på årets Boktolva och det är jag tacksam för, för det här är en oerhört varm och finstämd historia som jag är tacksam över att ha läst.

Fortfarande Alice av Lisa Genova
Det här är en sådan fantastisk och vacker bok att jag faktiskt skull kunna tänka mig att läsa om den, och jag läser aldrig om böcker. Men hela storyn och på sättet den vävdes fram gjorde det här till en mäktig och gripande berättelse om ett svårt ämne.

Tistelblomman av Amanda Hellberg
Jag har älskat allt jag har läst av Amanda Hellberg och det beror till stor del på hennes helt fantastiska språk som bidrar till storyn på ett väldigt speciellt sätt. Jag som egentligen är alldeles för feg för att läsa skräck läser ändå det här, och det med stor förtjusning. Det läskiga sitter i hjälp-vad-händer-nu och en övernaturlig ton som genomsyrar hela boken. Det är bra – ruggigt, rysligt, läskigt bra.

Tusen strålande solar av Khaled Hosseini
Efter all hype kring boken har jag dissat den i många år, men bestämde mig för att sätta upp Khaled Hosseini på Boktolvan för att ändå ge den en chans. Och det är jag tacksam för! För det här är en vacker, sorglig och hoppfull berättelse som man inte bör missa.

Anna och Mats bor inte här längre av Helena von Zweigbergk
Även Helena von Zweigbergk fanns med på årets Boktolva, eftersom jag någonstans fick för mig att hon skulle skriva på ett sätt som tilltalar mig. Mycket riktigt – hennes sätt att skildra dialoger och de naturliga reaktionerna karaktärerna mellan gör det här till behaglig och gripande läsning. Och jag gillar att hon vågar skriva en helt vardaglig roman utan att känna behov av att slänga in en massa tillskruvade saker i tron att vardagen inte skulle räcka till.

Niceville av Kathryn Stockett
En mycket intressant och engagerande bok som också berättar om en viktig och verklig del av vår historia, och sådant gillar jag. Att ta del av historia i en fiktiv värld, att få lära sig något samtidigt som man läser en skönlitterär historia. Gripande om mod, kärlek och hopp.

En sån där vidrig bok där mamman dör av Sonya Sones
Det jag gillar mest med den här boken är sättet den berättas på. Korta texter som vid en första anblick inte ser mycket ut för världen, men som visar att ord inte behöver komma i mängd för att kunna berätta en bra story. Rubrikerna är som små pusselbitar, en hint om vad som komma skall. En pärla för en språknörd.

Modershjärtat av Katerina Janouch
Jag slutar aldrig tjata om den här serien som nu är inne på femte delen. Vardagligt när det är som bäst, om relationer, livspussel, kärlek, svek och drömmar. Och det blir bara bättre och bättre för varje del som kommer ut. Och jag läser och njuter och vill bara ha mer.

Sonjas sista vilja av Åsa Hellberg
Charmigt och mysigt – det är nyckelorden för den här boken. Det här är feel good när det är som bäst. Om att våga drömma, våga leva livet fullt ut, kärlek, vänskap. En bok som lämnar en med ett leende på läpparna.

Förr eller senare exploderar jag av John Green
Den här boken hyllas överallt och det med all rätta. Den är bara så himla fin. Karaktärerna och alla fantastiskt träffande repliker dem emellan går rakt in i hjärtat. Helt underbar, det är det enda som behövs säga om den här boken.

Salvadoreña av Cecilia Samartin

Det här är en av mina favoritförfattare, tack vare hennes förmåga att teckna målande berättelser så att det känns som om man är där. Hennes Drömhjärta är helt fantastisk, en av mina favoritböcker någonsin, och även i Señor Peregrino möts vi av hennes berättarkonst och karaktärer som fastnar.

I Salvadoreña är huvudkaraktären Ana och vi får följa berättelsen om hennes livshistoria, ett liv som varit långt ifrån enkelt. Berättelsen börjar i nutid där Ana tar hand om sin älskade, Adam, som vi får veta är döende. Och därifrån får vi tillbakablickar på Anas tidigare liv, från att ha varit en liten flicka till att vara där hon är i dag. Hennes historia börjar i El Salvador där hon råkar ut för saker en människa aldrig någonsin borde tvingas bevittna. Med hjälp av en nunna, Josepha, tar hon sig som ensam överlevande av sin familj till USA där planen först är att bli nunna. Men livet tar andra ändringar och så småningom hamnar hon hos Adams familj som barnflicka. När berättelsen hinner ikapp nutiden har vi fått bakgrunden till situationen som den är nu – med en döende Adam och en Ana som står bredvid som hans älskande.

Även i den här boken visar Cecilia Samartin sin förmåga att berätta en målande historia. Den här gången är det flera gånger smärtsam läsning och Anas tid i El Salvador visar saker som gör ont att läsa om. Men samtidigt är det en berättelse om mod, hopp och kärlek. Att kunna gå vidare i livet utan att fastna i det gamla. För Anas del känner hon en slags skyldighet att leva vidare och få ett så bra liv som möjligt, när inte resten av hennes familj och vänner fick samma chans. Samtidigt är hon så oerhört tacksam över minsta sak, och kräver väldigt lite för sin egen skull. Andras behov går alltid före hennes egna.

Det jag gillar med boken är berättelsen om Ana, innan nutid. Det är det som är styrkan i boken. När man börjar inse kopplingen mellan henne och Adam ändras det dock till att bli en kärlekshistoria och där förlorar också berättelsen sin styrka. Det blir platt och ganska fantasilöst ju närmare slutet man kommer, och det gör mig besviken. Även karaktärerna förändras och även om man vill att karaktärer ska växa och dra lärdom med tiden blir det inte riktigt trovärdigt här. För mycket faller på plats, för mycket banar väg för Anas stora drömmar. ”Happily ever after” i för stor dos.

Nej, det är inte Samartins bästa bok och jag rekommenderar mycket hellre någon av hennes andra verk om man vill bekanta sig med hennes färgstarka berättelser. För att läsa något av henne tycker jag definitivt att ni ska göra. Gärna Drömhjärta till att börja med.

Läs mer om boken här.

Årets bästa bok?

Jag fick en förfrågan om jag ville förhandsläsa den svenska utgåvan av John Greens omåttligt populära The Fault in Our Stars. Och det är väl klart jag ville! Förr eller senare exploderar jag, är den svenska titeln och den kommer ut 18 januari. Se till att boka in det i kalendern, för den här boken vill du inte missa!

Boken blev vald till årets bästa bok av Time Magazine, och som många påpekat före mig blev den alltså årets bok – inte ungdomsbok utan rätt och slätt bok. Det säger en del, särskilt som en del klankar ner på ungdomsböcker som att det skulle vara sämre litteratur. Det här bevisar dem fel.

Det är en fantastisk bok. Fantastisk. När jag hade avslutat boken kände jag spontant att jag inte ville påbörja någon ny bok, bara låta karaktärerna leva vidare i mitt sinne ett litet tag till. För de här karaktärerna lever vidare. I hjärtat och i sinnet. Jag drömde om dem natten efter att jag hade läst boken.

Recensionsdatum för boken är inte förrän i februari så en mer utförlig recension kommer då. Jag nöjer mig med att säga att ni måste läsa den. På svenska eller engelska spelar ingen roll – bara ni läser. Ok?

Och vill ni läsa mer av John Green, och det vill man efter att ha läst den här boken, kan jag rekommendera även Var är Alaska?

Till skogs av Tana French

Det här är en bokklubbsbok som jag glömde avbeställa, som vanligt med andra ord. Jag lade den åt sidan rätt länge, men så började jag läsa positiva recensioner av den och rotade då fram den ur hyllan. Första försöket gick dock inte alls, men andra gången bestämde jag mig för att ta mig förbi den där första delen så att jag kom in i handlingen. Och då gick det lättare.

Boken inleds med att berätta om tre barn, nära vänner, som en dag försvinner i skogen. En av dem, Adam, återfinns men är så traumatiserad att han inte kan berätta eller ens minnas vad som har hänt. De andra två, Jamie och Peter, fortsätter att vara försvunna. Adam och hans familj flyttar från platsen och han byter namn till Rob. Tjugo år senare mördas en tolvårig flicka på samma plats och polisen kopplas in. Rob är numera kriminalssistent, men ingen av hans kollegor vet att han egentligen är Adam och han väljer att inte säga något. Hans kollega Cassie får veta hans bakgrund och går med på att behålla hans hemlighet. Innerst inne hoppas han att minnena ska komma tillbaka om han kommer tillbaka till platsen där de försvann, och att han ska få chansen att lösa både det mysteriet och mordfallet.

När jag väl kom förbi första delen flöt läsningen på bättre, men det fanns hela tiden en underliggande seghet som jag aldrig kom över. Boken är lite för lång och handlingen lite för utdragen för att det ska bli riktigt bra. Och jag ska säga med en gång att jag blev grymt besviken på slutet. Det kändes som om man snuvades på det, på något sätt. Det drog ner helhetsintrycket av boken för min del.

För mig blev det här bara ok läsning. Jag gillade att läsa delen om barnens försvinnande som omgavs med en mystik och spänning. Det är den delen som är den starka drivkraften i boken och det kändes tyvärr som om den inte fick det fokus den förtjänar. Själva mordutredningen och intervjuerna med de misstänka var helt ok läsning, särskilt när det antyddes en koppling mellan mordet och barnens försvinnande. Jag hade däremot väldigt svårt för relationen mellan Cassie och Rob och deras sätt att prata med varandra, eller för den delen hela deras sätt att vara med varandra. Jag förstod aldrig grejen med det. De babblar för mycket med varandra och jag tröttnade på att läsa om dem till slut.

Nu verkar det ju vara så att de flesta som läst den här boken gillar den, så om man tycker att intrigen låter intressant tycker jag att man ska läsa boken. För min del känner jag dock att Tana French bockas av listan på Boktolvan nu, men att det inte blir mer läst av henne. Den här boken imponerade inte tillräckligt för att jag ska vilja läsa mer.

Den onda badankan av Katarina Johansson

När jag läste Katarina Johanssons förra bok Badskumt – gifterna som gör dig ren, fräsch och snygg ville jag bara slänga ut allt jag hade i badrummet och börja om från början. Efter att ha läst den här känner jag för att gå igenom hela hemmet i jakt på plaster och andra kemikalier som skadar vår hälsa.

Katarina Johansson gör det hela bra. Ingen skrämsel och pekpinnar, bara fakta och egna upplevelser hur det har varit för henne själv när hon har tagit reda på hur det egentligen är. Men hennes egna upplevelser visar också hur lite folk vet om plaster/kemikalier i vår omgivning. När hon försökte få svar på golvets material på sonens förskola hittade hon först ingen som kunde ge henne svar. Ingen visste. Och på förskolor odlar de ibland egna grönsaker i gamla bildäck som läcker gifter till tusen. Jord som varit i kontakt med gamla bildäck ska kasseras, upp till 1,5 m radie om jag minns rätt från boken. Man ska definitivt inte äta grönsaker som odlats i den jorden i alla fall.

Men problemet är att vi oftast litar på att allt är säkert. Tänker att både myndigheter och tillverkare inte skulle tillåta farliga material i våra leksaker, sängar, kläder och liknande. Och när jag pratar med vänner och bekanta om den här boken slår de ifrån sig högljutt och säger att de inte vill veta. En del säger rent ut att de inte orkar ta in sådan här kunskap, att livet bara blir jobbigt då. Det är lättare att inte låtsas om problemen och leva vidare som vanligt. Och jag blir lite ledsen när jag hör det, för om ingen gör något – vad händer då? Strutsmetoden känns inte helt ok.

För min del vill jag veta, och jag läser på för att få kunskap. Men jag rensar inte ut alla våra saker eller blir nitisk och orolig. Jag försöker i stället att göra en del medvetna val, prioritera vissa områden och kanske strunta i andra. Och som Katarina Johansson själv förespråkar, precis som i förra boken, är det bättre att göra medvetna val nästa gång man handlar något nytt. Behålla det man har hemma, men inte öka på mer utan i stället göra ett bättre val nästa gång. Då blir det lite lättare att ta steget mot en mer kemikaliefri miljö.

Och vet ni vad det allra bästa rådet är? Städa! För det är i dammtussarna mycket av kemikalierna och annat sitter, och har man krypande bebisar hemma ska man tänka lite särskilt på det. Så dammsug, damma och torka golv hemma regelbundet så har du redan där gjort en bra sak för din hemmiljö. Och det måste man väl ändå säga är ett bra och enkelt råd att följa?

Läs boken, fundera och agera utifrån egna val. Boken är lättläst och enkel att ta till sig. Och har du missat hennes förra bok kan jag rekommendera den också i samma svep.

Läs mer om boken här. Eller kolla in hennes blogg här för mer tips.

Anna och Mats bor inte här längre av Helena von Zweigbergk

När jag har läst recensioner om Helena von Zweigbergk har jag alltid fått känslan att jag skulle tycka om hennes böcker. Därför satte jag upp henne på årets Boktolva, och det var främst den här boken jag ville läsa.

Anna och Mats ska skiljas och vi dyker rätt in i handlingen när de packar ihop sin gemensamma lägenhet. Deras barn Molly, 10 år, och Sebbe, 14 år, ska bli varannan vecka-barn med allt vad det innebär. Anna och Mats har hittat varsin lägenhet där de ska börja sina nya liv.

Under bokens gång får vi följa båda Anna och Mats och deras tankar om skilsmässan och hur de trevande börjar sina nya liv. Anna kämpar med ekonomin som ensamstående och brottas med skuldkänslor över att ha ryckt upp barnen, samtidigt som hon ser fram emot att få börja om. Hon har t.o.m. köpt nya kläder som hon ser framför sig ska användas som den nya, förändrade kvinna hon ska bli. Mats å sin sida brottas även han med skuldkänslor, men kanske ännu mer p.g.a. sitt förhållande med Johanna som redan har pågått en tid och som nu blir än mer seriöst när han får eget boende. Johanna vill att de ska berätta för barnen och att hon ska få bli en del av hans familj, men Mats tvekar hela tiden vilket gör henne både sur och ledsen.

Både Anna och Mats kämpar med sina nya liv. Det är många tankar och funderingar kring kärlek, att gå vidare, minnen, ilska och bitterhet. Att försöka träffas ibland och umgås tillsammans alla fyra utan att bitterheten och pikarna till varandra drar igång.

Helena von Zweigbergk är en mästare på att skildra dialoger. Det är så klockrent och snyggt gjort och det gör att läsningen flyter på med enkelhet. Och jag gillar att hon vågar stanna i sin berättelse, att låta det vardagliga samtalet och tankarna vara huvudpunkten – att det räcker bra som det är. För det är en väldigt gripande och intressant historia om det svåra att bryta upp och gå vidare. Om smärta och sorg och ansvar. Men också om kärlek, att gå vidare, att finna lyckan igen.

Jag gillar den här boken väldigt mycket. Den griper tag och berör. Jag kramar min sambo lite extra när jag har slagit igen boken, för känslorna den här boken lämnar efter sig är att kärleken är skör och att det gäller att vårda det man har. Rekommenderas varmt!

Egentligen är det här den fristående fortsättningen av Ur vulkanens mun, en bok som jag blir väldigt sugen på att läsa trots att det egentligen blir i fel ordning.

Läs mer om boken här.

Den frusna trädgården av Kristin Hannah

Efter ett tips från en f.d. kollega att det här skulle vara en riktigt bra och snyftig bok, beställde jag hem den omedelbums. Jag har läst och gillat annat av Kristin Hannah tidigare, t.ex. Viskar ditt namn, men det var ett tag sedan (före bloggens tid) så det kändes som hög tid att läsa något av henne igen.

Boken handlar om familjen Whitson. Modern Anya, som är rysk, har alltid varit kall och hård mot sina döttrar Nina och Meredith. I stället är det fadern Evan som har varit den varma, kärleksfulla som har tröstat dem när de varit ledsna över moderns kärlekslösa framtoning. I vuxen ålder har de kommit att acceptera att det är som det är, men när fadern blir sjuk och döende får han Nina att lova att tvinga modern att berätta sina sagor igen. Hon har under hela deras uppväxt berättat sagor för dem, om en flicka och en prins som blir kära i varandra. Även om Nina inte förstår varför lovar hon sin far att få modern att berätta dessa sagor igen, fast den här gången även slutet.

Evan dör och döttrarna och deras mor tar sig igenom sorgen det medför. När Nina får modern att berätta sagan igen inser de båda systrarna att det inte alls bara är en saga. De börjar nysta i om det är så att sagan är sann och vem i berättelsen som i så fall är hon själv. Plötsligt förstår de varför deras far så gärna ville att de skulle få höra färdigt sagan till slutet. Och de börjar förstå varför modern alltid har varit så kylig och hård.

Det här är en oerhört gripande och sorglig berättelse. Den utspelar sig i nutid när döttrarna är vuxna och Anya är i 80-årsåldern, med tillbakablickar på hur det var under döttrarnas uppväxt. Allt eftersom berättelsen fortskrider vävs nutiden och Anyas saga tillsammans och ju mer man får veta desto mer vill man läsa vidare.

Hennes saga, som visar sig vara hennes egen livsberättelse, är fruktansvärd. Det handlar om krig, svält, fattigdom, att leva varje dag med målet att kunna få sin familj att överleva bara en dag till. Att tvingas genomlida det värsta en människa kan gå igenom. Det är hemsk läsning och i slutet kommer tårarna. När jag lade igen boken skulle jag äta lunch med min familj och det kändes som en stor tacksamhet att få sitta vid bordet med dem och äta mat och känna att man är väldigt lyckligt lottad.

Ja, det är en sorglig bok att läsa, men den innehåller också oändligt mycket kärlek och hopp. En varm och medryckande berättelse som jag verkligen sträckläste. Rekommenderas varmt!

Läs mer om boken här.

Det är jag som är Caroline av Peter Barlach

Jag har inte läst något av Peter Barlach tidigare, men tydligen har han under en tid skrivit replikerna till Helge Skoog i Halv åtta hos mig. Och med tanke på hur roligt och ordvitsigt det programmet är blir i alla fall jag nyfiken på att läsa vad han har skrivit i bokform.

Caroline är 17 år och bestämmer sig för att flytta hemifrån då hon helt enkelt inte står ut hemma längre. Hon är fast besluten att lyckas i livet och hon gör det som behövs för att komma dit hon vill, med hjälp av ett jäkla självförtroende, charm och en enorm vilja. Hon fixar både jobb och boende på kort tid och hon håller sin mamma kort för att markera sin självständighet. Bakom hennes starka fasad döljer sig dock en stor tragedi, med en söndrig familj, död bror och alkoholism. Det är först när hon möter Stephanie, som själv bär på ett stort bagage, som hon orkar ta itu med sin bakgrund.

Det finns saker som jag älskar med den här boken och det finns saker som gör att jag inte ens vill fortsätta läsa. Det är en konstig känsla – att både vilja sluta och läsa vidare på samma gång. Om jag ska börja med det negativa så har jag ibland väldigt svårt för Caroline. Hon är bara 17 år men har ett så avancerat sexliv att jag nästan blir lite rädd. Det är dessutom väldigt närgånget skildrat och jag tycker att det blir lite för mycket, snudd på obehagligt att läsa. Jag har svårt att se henne som bara 17 år, och hennes ålder känns fel på fler ställen – hon är lite för kunnig och insatt i många situationer för att det ska kännas riktigt troligt. Hon känns mer som tjugo plus än en tonåring och hon känns väldigt långt ifrån både mig själv och mina kompisar som vi var när vi var 17.

Men så finns det en annan sida i boken, den som handlar om det språkliga och uppbyggandet av berättelsen. Det är så snyggt gjort. Detaljerna med maten som får det att vattnas i munnen, de ibland så fyndiga dialogerna, språket som flyter. Jag gillar allt det där jättemycket och det får mig att läsa vidare och vilja veta hur det ska gå. Den får mig att (nästan) förlåta att Caroline egentligen borde vara 10 år äldre.

Och så älskar jag det här med maten i boken. Det är mycket mat, och väldigt ingående beskrivet hur man gör och vad man inte bör göra. Det är matnörderi på hög nivå. Och just det där nördiga är något som jag tycker om att läsa i böcker. Det ger det där lilla extra till storyn, ger en personlig touch som jag tycker om. Och att Peter Barlach kan det där med mat märks väl. Kolla på recept.nu så kan du hitta en del recept av honom. Det hade varit ännu roligare om man kunde hitta recepten från den här boken där. Det hade varit nörderi på allra högsta nivå.

Läs mer om boken här.

En sista växel innan nyår

Nu blir det en hel radda recensioner, inför nästa års-utmaningar, bästa 2012 och lite annat de kommande dagarna. Innan nyår alltså. Och det är visst bara ett par dagar dit, insåg jag nyss. Mycket som ska skrivas innan dess.

Och ja, en av årets absolut bästa böcker läste jag ut tidigare i kväll. Jisses vilken bok. Den bara måste ni läsa. Jag är lite omtumlad efter läsningen, så bra var den. Det är rätt häftigt när man blir så golvad av en bok.

En riktig vill-ha-bok

Vissa böcker kilar sig fast lite extra i det där vill-ha-facket. Hjärtat börjar slå lite snabbare bara vid åsynen av omslaget. Så var det för mig när jag fick hem bokklubbstidningen och fick syn på Fotografernas bästa bilder. Oh my, det är en bok som jag vill ha. Ni vet kanske vid det här laget att fotografering är ett stort intresse hos mig. Och omslaget till boken, visst är det vackert? Jag kan inte se mig mätt på fotot.

Synd att jag såg den först nu efter julen, annars hade det ju varit en perfekt julklapp till mig! Och med ett halvår till födelsedagen inser jag att jag nog får köpa den i present till mig själv i stället. En nyårspresent kanske? Finns det sådana?

När 2 blev 3 av Daniel Åberg och Johanna Ögren

Det här är en sådan där bok som jag kastar mig över som småbarnsförälder. För att läsa och se om andra känner likadant, har upplevt samma känslor, tankar och bekymmer. Och jag är nördigt intresserad av ämnet alltsedan min egen graviditet och förlossning och upplevelser av att bli mamma.

Vi får följa både Daniel Åbergs och Johanna Ögrens tankar och upplevelser om tiden för förlossning och första tiden därefter. I vartannat kapitel berättar de mycket ärligt och med stor värme om hur de kände och tänkte. Och efter att ha gått igenom samma sak själv kan jag inte annat än känna igen mig. Särskilt roligt tycker jag att det är att läsa om de misstagen man gör som förstagångsförälder. Hur man glömmer skötväskan hemma bara för att råka ut för en stor blöjincident. Eller hur man tror att man har planerat in allting perfekt – att bebisen sover där och så får jag en stund där. Som när Daniel ska gå på bio och tror att sonen ska sova lagom tills de kommer dit, men i stället sover han hela vägen fram till bion och är vaken under själva bion. Känner igen det där…

Framför allt känner jag igen mig i deras funderingar. Att den där lilla söta bebisen kommer att växa upp till en tonåring – och bli hur då? Eller rädslorna inför sin egen dödlighet som blir så påtaglig och skrämmande när man blir förälder. Alla faror som finns därute. Det är mycket som bubblar i huvudet när man precis fått barn och det är skönt att få läsa och känna igen sig i en annan förälders upplevelser. Det är riktigt skön läsning. För i grund och botten tycker jag att den här boken säger att det är ok att göra fel, att allt inte blir perfekt, att alla (eller i alla fall de flesta) förstagångsföräldrar är oroliga ibland. Det finns inget ”gör så här” eller ”gör inte så här” i den här boken. Bara verkliga upplevelser och tankar från någon som har gått igenom den där första så jobbiga och omvälvande tiden.

Det här är en perfekt ge-bort-present till nyblivna föräldrar, eller kanske hellre – blivande föräldrar. För man kan lika gärna läsa den innan barnet kommer. Jag hade väldigt gärna läst den här innan dotterns ankomst, som en förberedelse inför vad som komma skulle. För alla är så duktiga på att säga att det är omvälvande att bli förälder, att allt kommer att förändras och hur trött man kommer att vara. Alla är duktiga på att säga det, men ingen har verkligen kunnat gestalta det eller visa vad alla dessa påpekanden egentligen innebär. Men allt det finns i den här boken. Så läs! Eller ge bort till någon som snart ska få barn.

Läs mer om boken här.

Olycksfågeln av Camilla Läckberg

Det här är den första boken jag har läst av Camilla Läckberg. Jag har flera gånger försökt läsa debuten Isprinsessan, men varje gång har jag suckandes lagt den åt sidan efter bara några sidor. Efter otaliga försök att få den läst bestämde jag mig för att lägga den helt åt sidan och i stället testa en bok längre in i serien, för att se om det kanske blir bättre med tiden. Och jodå, den här boken kom jag igenom.

Huvudpersonerna är Erika och Patrik, som jag antar är de som återkommer i varje bok. Erika är mammaledig med parets första barn, samtidigt som hon får hjälpa och ta hand om sin syster och hennes två barn. Systern har råkat ut för något traumatiskt (jag antar att det finns förklarat i någon tidigare bok) och tillbringar nu en stor del av sina dagar i sängen, oförmögen att ta sig till något. Dessutom ska Erica och Patrik gifta sig inom bara några veckor och hon har ett bröllop att planera, vilket går sådär. Patrik å sin sida har fullt upp med jobbet. Han får en ny kollega, Hanna Kruse, och det pågår en dokusåpa i stan där en av deltagarna hittas mördad. Förutom detta mord hittas en kvinna död i en bilolycka som misstänks vara ett mord.

Det är verkligen en klassisk deckare, både i form av upplägg och innehåll. Kursiverade avsnitt där man som läsare får följa mördarens tankar, pusselbitar som läggs på plats, misstänkta som förhörs, ledtrådar som följs upp. Allt finns där och det är klart att man som läsare funderar över vem mördaren kan vara. Och ja, förutom mordutredningen finns jobbiga chefer, privata bekymmer och vardagsliv.

Så, vad tyckte jag då? Jag är ju ingen deckarefantast, men om jag nu läser deckare vill jag att de ska vara ganska snälla och oskyldiga – och det är den här. Men den är ärligt talat rätt så tråkig. Jag fångades inte av varken story eller karaktärer och dialogen kändes ganska krystad. Den kändes ganska platt och intetsägande, men det å andra sidan precis så som jag brukar tycka om just deckare. Det är helt enkelt inte min typ av genre.

Men nu har jag i alla fall läst något av Läckberg, vilket jag har velat göra länge – för att få en inblick i varför hon är så populär. Och visst kan jag förstå varför hon är så populär, varför så många läser henne. För min egen del blir det däremot inget mer läst av henne. Det räcker bra med den här inblicken. Och därmed kan jag också bocka av henne från årets Boktolva.