Rörgast av Johan Theorin

rörgastDet här är den efterlängtade och avslutande delen i vad som kallas Ölands-kvartetten. De tidigare delarna Skumtimmen, Nattfåk och Blodläge har jag läst och tyckt om mycket för det öländska landskapet och de lite övernaturliga inslagen. Och; Gerlof. Han förtjänar att omnämnas som en av mina absoluta favoritkaraktärer.

Rörgast är sommarboken i kvartetten och utspelar sig alltså under den årstiden. Återigen möter vi Gerlof, som nu har hunnit bli riktigt skröplig och gammal, kroppsligt sett i alla fall. I den här boken får vi gå tillbaka i tiden och veta en del om Gerlofs ungdom. Där finns Hemvändaren, som utvandrade tillsammans med sin far i unga år. Gerlof och Hemvändaren var båda två på plats den där gången man hörde knackningar inifrån en kista under en begravning. Nu är han tillbaka, redo att hämnas på familjen Kloss som har orsakat hans familj så mycket lidande. Familjen Kloss äger en stor familjeanläggning i området och är i sin tur beredda att slå tillbaka.

En natt väcks Gerlof av att någon bankar på hans dörr mitt i natten. Utanför står en ung pojke som säger sig ha varit ombord på ett spökskepp med döda gastar. Gerlof börjar nysta i vad pojken egentligen har sett och spåren leder honom i riktning mot familjen Kloss och Hemvändaren.

Den här boken är som sagt var efterlängtad, och efter att ha lyssnat på Theorin under Bokmässan blev jag bara ännu mer sugen. Nu så här efteråt är jag lite kluven i mitt omdöme. Det finns vissa delar som jag tycker är otroligt bra; och till dem håller jag historieberättandet. Lika skicklig som Theorin är på att muntligt berätta och trollbinda, lika skicklig är han på att skriva och berätta en underhållande historia. Det är otroligt snyggt gjort. Jag gillar hur han bygger upp stämningen, levererar ledtrådarna allt eftersom och sedan knyter ihop allt i slutet.

Vad jag blir besviken på är det jag saknar i boken. Jag saknar de där nervkittlande lite övernaturliga inslagen som bidrog till den kusliga stämningen i de tidigare delarna. Och jag saknar det öländska landskapet som jag tycker är en bidragande stämningshöjare i serien. I den här boken är en stor del av handlingen förlagd utanför Öland, i ett helt annat land t.o.m. De tidigare delarna balanserar mellan mystik, skräck, spänning och deckare. I den här delen är det mest spänning och deckare och därmed försvinner en del av det jag gillar mest med serien.

Om det här hade varit en enstaka bok hade den fått ett högre omdöme av mig, men nu när den är del av en serie vill jag också känna igen de element jag kommit att tycka om i serien. Jag saknar Ölands mystiska, karga miljö och jag saknar den spöklika känslan som legat över varje berättelse.

Trots att jag är något besviken på den här avslutande delen är jag fortfarande imponerad av Theorins sätt att berätta en historia och jag kommer definitivt läsa fler böcker av honom i framtiden. Om du har missat att upptäcka Ölandskvartetten vill jag också rekommendera att läsa den. Dessutom har ju Skumtimmen kommit på film nu i höst, och det är en film jag måste se.

Läs mer om boken här.

Sankta Psyko av Johan Theorin

sankta-psykoJag är en fegis. Jag erkänner. Och den här bokens omslag och titel har gjort att den har fått stå oläst i bokhyllan ett tag innan jag tog mod till mig att läsa den. Theorins andra böcker om ett lite mystiskt och övernaturligt Öland gjorde att jag hade vissa förväntningar (och farhågor) inför den här bokens innehåll.

Sankta Pysko är ett sjukhus där flera farliga brottslingar sitter inlåsta. På andra sidan muren ligger förskolan Gläntan, där det bland annat går barn till dessa brottslingar. Barnen förs via en sluss under jord in till själva sjukhuset där de träffar sina föräldrar i ett särskilt besöksrum. Personalen på förskolan följer med och lämnar barnen och kommer sedan tillbaka och hämtar dem. Jan Hauger har sökt platsen som förskolepedagog där och han är väldigt angelägen att få platsen. Han är övertygad om att sångerskan Alice Rami, hans stora idol, sitter på Sankta Psyko, och han tror att han genom sitt jobb på något sätt kan ta sig in till henne. Han är säker på att gången mellan förskolan och Sankta Psyko ska leda honom till henne. I jobbet ingår nämligen att ibland sova över på förskolan med de barn som tillfälligt bor där, och det är då han har chansen att ostört ta sig in i sjukhuset.

Ganska omedelbart står det klart att Jan är en man med många hemligheter. Vi får följa honom dels i nutiden, men också genom tillbakablickar i hans tidigare liv. Och det är en intressant historia som kommer fram.

För mig som är en fegis är det här perfekt läsning. Lagom spännande och inte alls så läskigt som jag trodde att det skulle vara. Det är mer spännande på ett bladvändare-vis. Man vill veta vad som händer och vad som har hänt tidigare. Varför han är så besatt av Alice Rami, vad som egentligen hände på hans första jobb och om han någon gång kommer att få träffa Alice. Jag sträckläste boken i ren iver över att få svar på alla frågor.

Jag känner igen Theorins berättarstil, hans förmåga att fånga miljöer och bygga upp spänningen kring den. Han är en skicklig berättare, och han får mig att sitta som på nålar inför vad som komma skall. Till slut börjar alla trådar vävas samman och man vet att en upplösning är nära. Och är det något jag är lite tveksam till är det just det lite twistade slutet. Det blir lite för mycket, tycker jag. Det är det enda lilla minus jag kan sätta på den här boken som annars är den mest spännande bok jag har läst på länge.

Gillar man spännande böcker är den här definitivt ett måste att läsa. Passar som sagt bra även till oss lite fegare läsare som föredrar lite snällare spänning. Har man läst och tyckt om Theorins Ölands-böcker om Gerlof kommer man att gilla det här också.

Läs mer om boken här.

Blodläge av Johan Theorin

Påskdeckare i helgen, var det ja. Och det här var den jag valde. Jag har läst både hans Skumtimmen och Nattfåk tidigare. Konstigt nog kom jag inte alls ihåg att jag inte var så förtjust i den senare, vilket jag upptäckte först då jag läste igenom min recension igen. Blodläge valde jag som välkomstbok när jag gick med i en bokklubb igen, eftersom jag trodde att jag hade gillat alla Theorins böcker jättemycket. Minnet är tydligen inte det bästa, men jag såg ändå fram emot att läsa den här boken.

I Blodläge möter vi återigen Gerlof och hans Öland. Den här gången har han fått en hel del nya grannar. Det är Vendela Larsson, som vuxit upp på Öland och nu byggt hus och återvänt, och det är Per Mörner, som har fått ärva en stuga där. 

Vendela och Per är huvudpersonerna i den här storyn. Vendela bor tillsammans med sin man Max och deras hund Ally. Max är känd författare och håller som bäst på att skriva en kokbok. Deras äktenskap har sina problem och de kan inte kommunicera och reda upp i dem. Vendela växte upp i närheten av deras nybyggda hus och hade en rätt tuff och ensam barndom. Under hela sin barndom fick hon höra berättelser om älvorna och trollen som fanns i deras omgivning. Älvorna fascinerade Vendela som ofta besökte en stor sten där man kan tillbe älvorna och be dem om hjälp. När hon i vuxen ålder återkommer till Öland tar hon under sina löpturer ofta svängen förbi stenen för att ta hjälp av älvorna. Precis som i hans tidigare böcker finns det alltså drag av övernaturliga fenomen i boken – nu i form av troll och älvor.

Per Mörner har hela sitt liv haft ett komplicerat förhållande till sin far Jerry Morner. Han har försökt ha så lite kontakt med honom som möjligt och har sett till att hans egna barn inte har behövt träffa sin farfar så ofta. Jerry har efter en stroke svårt att tala och att ta hand om sig själv. Men så tar Jerry kontakt med Per, och en mordbrand där Jerry håller på att stryka med gör att Per känner sig tvingad att ta med Jerry hem till Öland. Någon är ute efter Jerry p.g.a. hans tidigare verksamhet. Per ser det som sin uppgift att ta reda på vad som har hänt och startar en egen utredning för att få svar på sina frågor.

Precis som i tidigare böcker tycker jag väldigt mycket om miljöskildringarna. Speciellt intressant är det när de äldre karaktärerna i boken berättar om hur det var förr, särskilt när de berättar gamla sägner. Sådant gillar jag skarpt. Boken beskrivs som en blandning av kriminalroman och relationsdrama. Just relationer ligger i stort fokus och det är här som boken är som bäst. 

Efter läsningen funderade jag på vad som lockat mig att läsa den här boken. Jag tror att det jag mest gillar med Theorins böcker är hans karaktärer. De känns alltid väldigt verkliga och som helt vanliga människor. De är väldigt basic på något vis. Dessutom har han ett språk som flyter bra när man läser. 

Jag tror faktiskt att jag gillar den här boken mest av de tre han har gett ut. Den känns inte lika spretig och så har den helt enkelt en story jag gillar. Det här är ju den tredje fristående delen av blivande fyra, och det är klart att jag vill följa Gerlof och hans vänner även i en fjärde bok.

Nattfåk av Johan Theorin

nattfakFörra året stiftade jag bekantskap med Johan Theorins Skumtimmen och blev väldigt positivt överraskad. Inte för att jag trodde att den skulle vara dålig eller så utan för att jag helt enkelt inte brukar gilla deckare. Jag vet egentligen inte varför jag ens valde att läsa den, men jag brukar få lite ryck ibland då jag tänker att jag ska övervinna min deckaravsky. Hmm. Lyckas aldrig riktigt även om jag faktiskt hittat en och annan deckare som jag tyckt om.

En fåk är en enorm storm som drar med sig stora mängder snö och is. När en fåk vankas gör man bäst i att hålla sig hemma. Hamnar man i fåken tappar man både tid och rum och det går fort också. Fåken har tagit många offer på Öland. Och det är den här fåken som allt centreras kring i Nattfåk.  

En familj bestämmer sig för att flytta från Stockholm till en gammal gård på Öland som de renoverar varsamt. Gården har en lång historia bakom sig och det ryktas att de döda går igen där. Besökare känner sig betraktade och dottern i huset drömmer konstiga drömmar. Och vad är det med väggen i ladugården där alla som dött på gården fått sina namn inristade? Tragiska händelser inträffar och Tilda, den helt nya lokala polisen, blir inblandad både i det samt i den inbrottsvåg som drabbat stora delar av bebyggelsen.

Det är knepigt att skriva vad boken handlar om eftersom det är många parallella handlingar, över flera tidsepoker.  Nattfåk var lite knöligare att läsa än Skumtimmen. Boken är indelad i kapitel där vi följer personer från olika tider, som alla har anknytning till gården där huvudhandlingen är förlagd. Jag får lite problem ibland att hänga med i handlingen. För att verkligen hänga med och följa den röda tråden behöver man nog sträckläsa boken. 

Det är ändå en spännande bok och det jag gillar i boken, som jag även föll för i den förra, är miljön. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad exakt det är, men det är något med det Öländska landskapet som bidrar till att boken blir så spännande. Det jag inte gillar med boken är, som redan nämnts, att det är lite svårt att hänga med i handlingen. Man tappar lätt tråden. Jag gillar inte heller handlingen mot slutet då det blir lite amerikansk film över det hela och jag kan lista ut i stort sett varenda sak som händer i förväg. Och det är ju inte särskilt kul.

Nattfåk är mer deckare än vad Skumtimmen var och det kanske är därför jag inte tycker lika mycket om den. Fast jag kommer nog ändå läsa Theorins efterföljande böcker. Det finns något där som lockar. Sättet att skriva och uttrycka sig och så klart – miljön.

Skumtimmen av Johan Theorin

Den här boken gick som följetong i lokaltidningen i somras. Jag var inte så sugen på att läsa den just då så jag rev ur alla delar och sparade dem till senare. Men nu kändes det helrätt att läsa boken och vilken bok sen!

Johan Theorin var tydligen själv tveksam till boken och om vem som skulle kunna tänkas läsa den. Den utspelar sig på Öland under tre olika tidsepoker. Han pendlar mellan nutid, 1970-tal och 1940-tal under andra världskriget. Läs intervju med Johan Theorin själv i SvD här. Där kan man också läsa att Skumtimmen kommer att följas av ytterligare 3 böcker med Gerlof i huvudrollen. De ska jag definitivt läsa.

Julias son Jens försvinner från morföräldrarnas hus ut på alvaret i ett obevakat ögonblick, i början av 70-talet. Trots skallgång och undersökningar hittas han aldrig. Julia ger aldrig upp hoppet om att någon dag få veta sanningen och hon kan inte heller tro att han är död. Många år senare, dvs nutid, får Julias far Gerlof en liten sandal med brev på posten. Samma sandal som Jens hade på sig när han försvann. Han tar kontakt med sin dotter som kommer tillbaka till Öland och kämpar med minnena som väller fram. Gerlof bor på ett hem nu och lider av svår värk som gör det svårt att gå, men han är envis och börjar göra egna undersökningar om vad som hände hans barnbarn. Vem var det som skickade sandalen? Kan det vara så att den mystiska Nils Kant faktiskt inte är död? Var det han som dödade Jens? Någon vet svaret på alla frågor men det gäller att fråga rätt personer.

Det här är en slags blandning av deckare och skräck, men den presenteras som skräckroman. Jag gillar ju normalt sett inte deckare, men det här är ingen typisk deckare med ett mord som ska lösas av polisen. Här är det mer personligt och man vet egentligen inget om brottet mer än att pojken försvunnit. Ingen vet om han är död eller bara försvunnen. Öland känns också som klockren miljö för händelserna. Det är lite kusligt i boken ibland och det speglas också i miljön. Man lever verkligen sig in i boken.

Det är verkligen en grymt bra bok och den är svår att släppa ifrån sig. Den är spännande, fängslande och välskriven. Jag kan rekommendera er att läsa den här om ni är sugna på en spännande och lite skrämmande bok.