Jag tvekade länge inför att läsa den här boken. Läsa eller inte läsa? Till slut blev valet ändå att läsa. Men jag fick vänta länge på min tur, för kön var låååång.
Det gick inte många sidor in i boken förrän läsningen gjorde ont. Jag har blivit extra känslig att läsa eller höra om utsatta barn sedan jag blev mamma, och i den här boken är det mycket av den varan. Barn far illa i den här boken, och flera gånger ville jag lägga ifrån mig boken och bara hämta andan lite.
Handlingen är uppbyggd som små fragmentariska minnen, utan kronologisk ordning. Som minnet fungerar – man rycks fram och tillbaka i tiden hela tiden. Även om man vid vissa minnen bara får ett fåtal detaljer, kan man med hjälp av alla små bitar ganska snabbt få en helhetsbild av hur det var.
Jag vet inte om jag hade läst den här boken om den inte hade varit så hypad. Ärligt talat, så hade den nog inte intresserat mig om jag sett den på bibblan utan att veta något om den. Men när så många hade läst den och tyckt till om den kunde jag inte låta bli att läsa den jag också. Det brukar bli så med hypade böcker – antingen blir jag så nyfiken att jag också måste läsa eller blir det för mycket och jag avstår (eller väntar).
Däremot har jag svårt att formulera vad jag tyckte om den. Det är en tragisk bok, man blir ledsen ända in i själen av att läsa den. Och det är en bok som fick mig att krama min egen dotter lite extra. En bok som fick mammahjärtat att värka. Är det bra eller dåligt? Jag vet inte. Jag hade i alla fall svårt att somna efter att ha läst den.
*malins bokblogg* 