Det här är den sista och avslutande delen i trilogin. Om du inte har läst de övriga, Delirium och Pandemonium, så bör du inte läsa vidare om du inte vill riskera spoilers.
Den andra delen slutade med en riktig cliffhanger, även om jag misstänkte att något liknande skulle hända. Självklart blev ju första frågan: vem ska hon välja? Och ja, det är en hel del av det beslutet i sista delen. Eftersom det här var sista delen kom också slutet, så klart. Och det är lite roligt det där med slut. Nästan alltid tycker mina elever att de flesta serier slutar dåligt. De har alltid någon invändning mot det som händer eller för den skull inte händer. De blir inte nöjda helt enkelt. Jag har aldrig några förväntningar på slutet, mer än att jag vill känna att det faktiskt är slut, att det inte ska komma en fjärde del så småningom. Och jag tyckte att slutet var precis lagom i den här boken, även om ordet lagom kanske låter lite tråkigt. Men ja, det blev ungefär som jag hade förväntat.
Den här trilogin bjöd på spännande och underhållande läsning. Av de dystopier som just nu florerar i bokvärlden, tycker jag att den här tillhör de bättre. Den är välskriven, och berättelsen har ett bra driv. Dessutom är den inte riktigt så våldsam som en del dystopier kan vara, och det är en fördel i mina ögon. Nog för att det händer hemskheter även här, men det är inte riktigt sådär detaljrikt skildrat som i andra böcker.
Jag gillar konceptet – att kärlek anses vara farligt. Att starka känslor överlag anses vara farligt och något som människan behöver skyddas ifrån. På något sätt är det ju just våra känslor som gör oss till just människor, och att ta bort dem visar på en del av karaktärerna i den här serien att de blir som robotar. Dans, skratt, sorg anses som konstigheter, och det är inget någon uttrycker efter att de har fått behandlingen. Mycket skrämmande.
Läs mer om boken här.