Så fin bokpost i dag! 🥰 Jag har fått en blurb på pocketversionen av Annes Sterns Kvinnan i kanalen och snälla Bazar förlag skickade mig boken. ❤️🙏🏻 Stort tack!
Jag fick ju äran att hålla i en bokcirkel om den här boken i våras och det är verkligen en bra bok att diskutera kring. Det är första delen i serien Barnmorskan i Berlin och den andra delen släpps i oktober. Den ser jag väldigt mycket fram emot att läsa. Har du inte läst den här första delen så se till att göra det innan.
Nu ska den här boken få pryda sin plats på hyllan där jag har samlat alla böcker med mina blurbar.
Nämen, hur mysig och gullig är inte den här boken? 😍 Jag tänker inte ens låtsas att jag läste den för mina barn, för den här läste jag helt för mig själv och njöt av varenda sida. Har du en liten hästmänniska i din närhet som vill ha en lättläst hästbok, sätt då denna i händerna.
Det finns många böcker om shetlandsponnyn Sigge men det här är den första fristående boken i en helt ny lättläst serie om Sigge och hans stallkompisar. Den rekommenderas från ca 6 år och uppåt och passar antingen att läsa högt ur eller för den som kommit en bit i sin läsning. Stor luftig text och massa härliga illustrationer som tillsammans gör den här boken till en riktig karamell.
Jag är gammal hästtjej och läste bara hästböcker under flera år. Den här hade jag älskat. De olika hästarna presenteras så himla fint, med både utseende och sina små speciella egenskaper. Vi får följa de mindre ryttarna när de sköter om hästarna, när de får rida ut och senare på kvällen när det har anordnats Halloweenkväll i stallet.
Det här var verkligen en urmysig bok som både var underhållande och lärorik läsning. Kan varmt rekommenderas. 🐴
Tänk vad mycket man kan lära sig genom skönlitteraturens värld. Så många tider och världar att besöka, livsöden att bevittna. I den här boken har jag fått lära mig mer om hur det kunde vara att komma som finskt krigsbarn, något som min mans mormor gjorde. Det här är ju inte hennes historia, men det ger i alla fall en liten inblick i hur det kan ha varit och det tycker jag är fint att ha fått bevittna.
”Jämtlandsfjällen 1963. Lill är en av de första kvinnliga piloterna i Sverige. Flygandet är hennes stora passion, men vägen dit har varit allt annat än enkel. Priset för att försöka hävda sig i en mansdominerad värld har varit att försaka allt annat, men det är också det enda som hjälper henne att förtränga känslan av övergivenhet, som Lill kämpat med sedan barndomen när hon kom till Sverige som finskt krigsbarn.
Solna 2023. Pauline jobbar som skräddare, och tillbringar dagarna i sin syateljé med att uppfylla främlingars drömmar om perfekta brudklänningar och rädda favoritplagg från att slängas. Sina egna drömmar har hon sedan länge lagt på hyllan. Men när hon lagar en äldre kvinnas kappa hittar hon ett gammalt foto som föreställer kvinnan i förarkabinen på ett flygplan. Fotot väcker tankar hos Pauline, och minnen om en annan, betydligt äventyrligare tillvaro.”
Jag är ju svag för historiska romaner, när två tidsplan förenas i nutiden. Det bjuder den här boken på. Vi får följa Lill under hennes uppväxt, från att hon kom från Finland till Sverige som krigsbarn till att växa upp och bli pilot. Och sedan i nutiden, när hennes vägar korsas med den andra huvudkaraktären Pauline som jobbar som skräddare och skapar vackra brudklänningar.
Det är en berättelse om det förflutna, om att fly bort från det som gör ont men också om mod och att stå upp för sig själv. Det här är både intressant och underhållande läsning. Jag gillade mest dåtidens perspektiv, förmodligen för att den äventyrliga Lill var en så spännande karaktärer att läsa om.
Min 12-åriga dotter kastade sig över den här boken när den kom hem, och sedan plöjde hon den i ett nafs.
Det här är som en handbok i allt man kan tänkas vilja veta som yngre tjej. Det handlar om känslor som åker berg- och dalbana, pms, hur kroppen fungerar, om vänskap, om familj och mycket mer. Att läsa den här boken kastade mig tillbaka till den här lika roliga som jobbiga tiden precis innan och under tonårstiden. Det händer så mycket då! Det är verkligen en omvälvande tid för både kropp och knopp och jag hade älskat att ha en sådan här bok då.
Det är lättlästa texter blandat med många färgglada illustrationer, vilket ger boken en inbjudande och härlig känsla.
Boken rekommenderas från ca 9 år och uppåt, men både dottern och jag var överens om att kanske 11 år och uppåt är mer passande? Det beror så klart mer på individen än på åldern.
Nu när jag har läst och skrivit om boken ska jag lämna tillbaka den till dottern, för jag fick bara låna den. 😄
Som ni förstår vill vi rekommendera att läsa den här boken. Låna på bibblan eller köp till någon du tror skulle gilla den.
Det har kommit en ny del i den härliga serien om Vera och Ville, och den här gången handlar det om Ville som ska gå till tandläkaren. Han är lite nervös och undrar vad som ska hända. Tänk om han har hål i tänderna? Vad händer då? Men allt ser fint ut och Ville kan lämna nöjd och lättad.
Den här serien vänder sig till de yngre barnen och bjuder på vardagsnära berättelser som barn kan känna igen sig i. Det kan handla om att lära sig att klä på sig, att sova borta eller hur det är att gå på förskolan. Funderingar och tankar inför vad som komma skall, ibland lite nervositet, alltid paketerat i färgglada illustrationer och med lättlästa texter. Böcker att läsas både hemma och i förskolegrupp.
Min son har verkligen älskat den här serien och värnat om att det är hans böcker. Nu är han 8,5 år och känner sig för stor för böckerna, men vi vill verkligen varmt rekommendera hela serien till yngre lässugna barn. En verkligt fin barnboksserie.
Den här boken bjöd verkligen på en underbar lässtund och jag ville inte sluta läsa. Sarah Jios böcker har så fina omdömen på Storytel och hon har stått på min läslista länge, och efter att ha läst denna känner jag att jag måste läsa även hennes andra böcker. Fattar inte att jag väntat så länge med att läsa något av henne.
”Efter en tragedi flyr Ada Santorini sitt liv på östkusten och landar i Seattle. Hon får hyra en vacker husbåt i hamnen, och kanske kan hennes livslust och inspiration väckas till liv där.
Inom kort hittar hon en gammal koffert, som en gång tillhörde Penny Wentworth, en ung och nygift kvinna som bodde på husbåten för femtio år sedan. Ada blir fascinerad av Pennys liv, och hennes försvinnande, men vad hon inte vet är att deras öden snart kommer flätas samman …”
Jag gillade allt – karaktärerna, storyn och den underbara miljön. Jag vill också bo på en husbåt! Låter hur mysigt som helst.
Boken utspelar sig både i nutid och femtio år tidigare. I nutid möter vi Ada som tillfälligt hyr en husbåt för att komma bort efter en fruktansvärd tragedi. Där lär hon känna folk från de andra husbåtarna och upptäcker att husbåten hon hyr rymmer en hemlighet. För vad hände egentligen med Penny som bodde där 50 år tidigare? Vi som läsare får även följa Pennys liv på husbåten.
Vi bjuds på mysiga miljöbeskrivningar i form av husbåtsliv, ett känsloregister från djupaste sorg till spirande romantik samt ett spänningsmoment. Och ett alldeles ljuvligt grälande andpar, där fru and ständigt lämnar sin förtvivlade make. Underbart roligt att följa!
Jag älskade verkligen den här boken. En hjärtevärmande bladvändare som verkligen fick mig på fall.
Jag la ut en förfrågan på instagram om någon ville läsa klassiker och diskutera. Ett helt gäng svarade ja! 🥰 I kväll hade vi vår första digitala träff.
Efter att ha röstat på tre alternativ föll valet på den här boken. En kortroman utgiven 1958 som utspelar sig i 40-talets New York. Jaget, en man utan namn, bor i ett lägenhetshus på East Seventieth Street på Manhattan dit även 19-åriga Holly Golightly flyttar in. Vi följer deras vänskap genom mannens ögon, hur han observerar Holly och hennes manliga besökare. Men vem är hon egentligen?
Vi får aldrig riktigt veta med säkerhet. Hon ger ett flyktigt intryck, avslöjar lite här och lite där men hon är inte direkt en trovärdig karaktär. Att hon har haft det tufft anas och det är mycket som antyds mellan raderna.
Boken osar av New York och när det beskrivs hur Holly sitter på brandstegen och spelar kan jag riktigt se allt framför mig.
En kortroman på dryga 100 sidor om en för den tiden ovanlig kvinna. Stämningsfullt och gåtfullt, med en berättelse som lämnar fler frågor än svar. En intressant läsning som jag är glad att ha gjort och jag ser fram emot att även se filmatiseringen.
Till nästa gång ska vi läsa Sylvia Plaths Glaskupan.
Jag spenderar sista semesterdagen med att njuta fullt ut av ledighet. Har tagit en lång skogspromenad med make och hund, plockat massa kantareller, rensat hälften av dem. Och nu sitter jag på altanen med en kaffe och njuter av sol. Ja, faktiskt. Sol! 😎
Det är dags att börja fundera över hösten, även om augusti definitivt är sommar för mig. Men, hur vill jag ha hösten? Vad vill jag läsa? Jag planerar dessutom redan nu för tredje året med Novemberpeppen. Ser fram emot november numera, tack vare den. Men först är det bokmässa som hägrar. Längtar! 🥰
Så många härliga böcker att se fram emot att läsa framöver, eller vad sägs om den här högen?
⭐️Samtal om natten av Claire Daverley ⭐️Arvet du fick av Amanda Lundeteg ⭐️Förtrollning av Katherine May ⭐️Matfrihet av My Westerdahl ⭐️Supernova av Callum Bloodworth ⭐️Ett lyckligare slut av Johanna Schreiber ⭐️Som en vind genom Ådala av Åsa Liabäck ⭐️Husbåten vid kajens slut av Sarah Jio
Vet inte vilken jag ska börja med – vill läsa alla nu, samtidigt. 😅 I morgon börjar jag ju dessutom åka buss hem igen. Maken och jag brukar åka bil ihop till jobbet på morgonen och sedan tar jag bussen hem eftersom jag slutar tidigare. Och busstid = lästid. 🥰
Har du kanske redan läst någon av böckerna i högen? Eller är sugen på att läsa?
Den här boken! Sträcklyssnade! Jag har sneglat på den ett tag och när jag hade avslutat mitt Ruth Galloway-marathon kändes den här som ett bra val. Och ja, det var det verkligen.
”Athena Liu is a literary darling and June Hayward is literally nobody. When Athena dies in a freak accident, June steals her unpublished manuscript and publishes it as her own under the ambiguous name Juniper Song. But as evidence threatens Junes stolen success, she will discover exactly how far she will go to keep what she thinks she deserves. What happens next is entirely everyone elses fault.”
Mörk humor, lögner, spänning, samhällskritik och en huvudperson som man egentligen inte kan annat än att avsky. Hon snor alltså sin döda väns manus och publicerar det i sitt eget namn och vad som händer efter det är sträcklyssning de luxe.
Ganska snart börjar någon misstänka att hon inte har skrivit det och drevet börjar gå. Det här är en tankeväckande, satirisk och mycket diskussionsvänlig bok som tar upp allt ifrån bokbranschen, rasism och kulturell appropriering till avundsjuka, sociala medier och mediadrev. Det är intressant att följa en huvudperson som inte går att lita på och som man inte ens tycker om. Jag ville bara veta hur allt ska sluta och kunde inte lägga ner boken förrän den var slut.
Jag vet inte om boken kommer hamna på min årets bästa-lista, men den erbjöd en annorlunda story och fick verkligen tankarna att börja snurra. En intressant bladvändare som var precis vad jag behövde just nu.
Åh, då var det dags att ta farväl av rättsarkeolog Ruth, kriminalkommissarie Nelson, druiden Cathbad och alla runt omkring dem. Jag fällde faktiskt några tårar efter att ha lyssnat klart. Inte pga slutet utan för att det nu är slut. Det kommer inga fler delar. Efter att ha hängt med detta fantastiska gäng i över 10 år måste jag nu ta farväl och just farväl har jag svårt för. 💔
”When builders discover a human skeleton during a renovation of a café, they call in archeologist Dr. Ruth Galloway, who is preoccupied with the threatened closure of her department and by her ever-complicated relationship with DCI Nelson. The bones turn out to be modern—the remains of Emily Pickering, a young archaeology student who went missing in 2002. Suspicion soon falls on Emily’s Cambridge tutor and also on another archeology enthusiast who was part of the group gathered the weekend before she disappeared—Ruth’s friend Cathbad.
As they investigate, Nelson and his team uncover a tangled web of relationships within the archeology group and look for a link between them and the café where Emily’s bones were found. Then, just when the team seem to be making progress, Cathbad disappears. The trail leads Ruth a to the Neolithic flint mines in Grimes Graves. The race is on, first to find Cathbad and then to exonerate him, but will Ruth and Nelson uncover the truth in time to save their friend?”
Jag tänker inte spoila något, bara reflektera över läsupplevelsen. Precis som i förra boken är pandemin närvarande. Inte lika mycket, men tillräckligt mycket för att jag skulle tycka det var jobbigt. Dessutom fortsätter inläsaren med otyget att låta telefonsamtal låta som om hon pratar i en burk. Så extremt irriterande! Svårt att höra och jobbigt för huvudet. Undrar om det är hennes eget påfund för att få det att låta mer teatraliskt?
Men själva storyn i sig är spännande. Jag har iofs tyckt för båda de sista delarna att det har varit för lite fokus på Ruths och Nelsons relation. Det är kanske bara min känsla.
För att sammanfatta hela serien – den är en blandning av spänning, arkeologi, vardagsliv och relationer. Relationerna har varit i form av kollegor, vänskap och kärlek. Allt har varit insvept i stämningsfulla miljöer och särskilt saltängarna där Ruth bor har varit flitigt förekommande. De karga, lite mystiska saltängarna har spelat en viktig roll genom hela serien. Jag har läst att de är påhittade, annars hade de stått på min lista över platser att besöka. Men Norfolk finns ju, och jag måste nog besöka det stället någon gång.
För mig har karaktärerna varit det som dragit mig till serien. Ett starkt gäng med Ruth och Nelson i spetsen, men alla har bidragit till berättelsen och den familjära känslan. Efter så många år och böcker tillsammans känns de nästan som nära vänner. Och nu måste vi alltså ta farväl. Nä, jag säger i stället på återseende för jag ska definitivt läsa om den här serien fler gånger.
Det här är uppföljaren till ”I vikens mörker” men den här gången utspelar sig handlingen mer i Eksjö än i Västervik, pga att rättegången hålls där.
”… som försvaret visat vid åtskilliga tillfällen under rättegången så var det inte självförsvar från Anna Svanströms sida, utan hon faktiskt mer eller mindre bjöd in till tillfället i december då mötet med Conny Strålqvist råkade urarta.”
I Eksjö tingsrätt står Anna återigen öga mot öga med sin förövare Conny. Förhandlingarna drar ut på tiden och Stockholmsadvokaten Philip Cronstedt gör allt för att så tvivel om Annas roll i den traumatiska händelsen för knappt två månader sedan. Annas oro och ångest stiger, de måtte väl inte tro på honom?
Den lilla stugan hon hyrt i utkanten av den småländska skogen för att slippa resorna från Västervik verkar heller inte vara så trygg som hyresvärden påstått. Som tur är får Anna ett nytt redovisningsuppdrag att landa i, något som tar fokus när allt annat är så oroligt. Även om hon förstås tycker att vissa underlag verkar vara lite underliga …”
I både den här och förra boken bjuds vi på krypande obehag och spänning, med en känsla av att vara övervakad. Någon som står där utanför fönstret och kikar in, någon med ett uppdrag. Och i båda böckerna är miljön en avlägsen stuga, där fotspår av andra människor inte borde finnas. Det är effektfullt och stämningsfullt. Fast det där stämningsfulla är i betydelsen av otäck stämning. Inget mys här inte.
Jag gillar den här boken, men jag gillar den förra lite mer. Eftersom det här är uppföljaren handlar det mycket om efterdyningarna och rättegången och det är just det där med rättegång som får läsningen att dippa lite för mig. Jag är ju inte så förtjust i polisarbete och förhör och det blir lite för detaljerat och mycket från själva rättegången. Jag kommer på mig själv med att skumma de bitarna.
För bästa upplevelse bör man läsa första delen innan den här. Gillar man psykologisk, lite krypande obehaglig spänning är den här serien ett hett tips.
Det här är den fjortonde och näst sista delen i serien om rättsarkeolog Ruth Galloway och kriminalkommissarie Harry Nelson och det är första gången jag läser den. Jag köpte boken förra året och påbörjade den, men eftersom den utspelar sig under pandemin med lockdown och annat som hörde till, klarade jag inte av att läsa den då. Det gjorde jag knappt nu heller om jag ska vara ärlig. Jag får nästan ångest av att läsa böcker som så tydligt utspelar sig under pandemin och beskriver den. Det är för tidigt, för tätt inpå. Jag orkar inte gå igenom den igen. Så har jag känt med alla böcker som nämner den, och jag fick faktiskt kämpa för att orka ta mig igenom boken.
”Coronapandemin har stängt ner Storbritannien och Ruth och dottern Kate isolerar sig i stugan i Norfolk. Deras enda sällskap är den vänliga grannen Zoe – till dess Nelson bryter mot karantänsreglerna. Han ber om hjälp med utredningen av en rad misstänkta självmord med kopplingar till en arkeologisk fyndplats. Snart inser han att Ruths granne Zoe är misstänkt lik en kvinna som stod åtalad för mord några år tidigare. Men den kvinnan hette Dawn. Ledtrådarna för Nelson allt närmare Zoe. Men innan han har lösningen försvinner hon, Ruth och Kate spårlöst. Nelson inleder en förtvivlad jakt för att hitta dem innan det är för sent.”
Jag har omväxlande läst och lyssnat. Den engelska inläsningen är lite konstig, men som tur var hade flera kommenterat det så jag var förberedd. När det är telefonsamtal gör de ljudet som att det låter som om hon pratar i en burk och det är jättesvårt att höra och bara extremt konstigt. Varför? Det är en kvinna som läser hela boken och när t.ex. Nelson ringer ska hon låta som han gör i en telefon. Skitskumt! Däremot gillar jag att hon ibland härmar olika dialekter och äntligen låter Nelson som han har gjort i mitt huvud hela serien igenom.
Det här är utan tvekan den del i serien jag tyckt minst om, pga allt fokus på pandemin. För mig blev boken bara en vägsträcka att ta mig igenom för att leda mig fram till slutmålet. Det hände en hel del mellan Ruth och Nelson som jag nu tar med mig in i sista delen. Blir det de två till slut? Den sista delen finns bara som ljudbok så nu ska jag lyssna på den och sedan kommer jag garanterat fälla några tårar över att ha nått slutet. Det här är sentimental läsning för mig, minst sagt.
Det här är en fin och lärorik bok som min son, 8 år, läste med stort intresse. Han läser väldigt gärna faktaböcker då han är mycket vetgirig och gillar att kunna berätta vad han har lärt sig, och den här boken är både en faktabok och en sagobok på samma gång. Ett perfekt upplägg för honom.
I boken möter vi vännerna Sunny, Windy, Kai, Ignis och Terry. De har alla olika egenskaper och de lär oss läsare vad deras superkrafter är. Stackars Ignis är rädd för att inte ha någon positiv kraft att bidra med, men vännerna hjälps åt att förklara att de alla behövs och bidrar men på olika sätt och vid olika tillfällen.
Det ena budskapet i boken är just att vi alla är olika, har olika krafter och att vi alla är viktiga. Det gäller att hitta sin egen kraft och lära sig vad man är bra på. De fem vännerna signalerar att samarbete behövs. Det andra budskapet är att på ett enkelt och lustfyllt sätt lära ut vad förnybar energi är.
I slutet av boken finns frågor att diskutera och tanken är att man som vuxen ska läsa boken tillsammans med barn just för att kunna diskutera.
Boken är lättläst, med färgstarka och härliga illustrationer som förstärker textens budskap. Jag skulle säga att boken funkar från ca 5 år och uppåt och det är en bra bok att använda antingen i förskolan eller på lågstadiet för att prata om klimat. Min lärarhjärna gick igång på den här boken. 😅 Nu är jag ju varken lärare eller bibliotekarie längre så jag får helt enkelt tipsa vidare om den här boken.
Förra gången jag läste den här boken, del 13, läste jag den på engelska. Den här gången lyssnade jag i stället på den på svenska. Angela Kovács läser ju den här serien så himla bra. Det är verkligen ett hett tips till er som gärna lyssnar på ljudböcker. Hon läser tydligt, utan att förställa rösten, men samtidigt med inlevelse. Jag har faktiskt lyssnat mer än läst den här andra omläsningen – tack vare hennes suveräna inläsning.
”En grupp metallsökare som kallar sig Nattfalkarna är ute och söker efter skatter på stranden i North Norfolk när de hittar ett lik. Den döde är en pojke från trakten. Kriminalinspektör Nelson tror att det skett en olycka, men kort därefter mördas ett par på en isolerad gård i närheten som heter Black Dog.
Det dröjer inte länge förrän Ruth gräver fram kvarlevorna av en enorm hund i trädgården till det stora huset. Lokala sägner berättar om en svart hund som visar sig för människor innan de dör. Alla ledtrådar för Ruth och Nelson tillbaka till gården. Ruth är inte lättskrämd, men Black Dog ger henne kalla kårar …”
I min recension av boken skrev jag förra gången att det här är en av de bästa delarna, men så tyckte jag inte den här gången. Jag tycker att en del händelser i den här boken är rätt obehaglig läsning, och att det är alldeles för lite fokus på karaktärernas privatliv. Däremot slutar den extremt bra och det hade jag glömt, så jag är glad att jag har läst om den. Den slutar så där att man verkligen vill kasta sig över nästa del med en gång och det var precis vad jag gjorde…
Jag har faktiskt redan läst/lyssnat på fjortonde delen så nu har jag bara den avslutande delen kvar.
Jag är nu framme vid tolfte delen i serien om rättsarkeolog Ruth Galloway, kriminalkommissarie Harry Nelson, druiden Cathbad, Kate, Michelle samt alla andra. Ruth och Nelson är så klart favoriterna, men jag är svag för alla karaktärer i den här serien. Det är tack vare dem som jag gillar böckerna så mycket. Efter så många böcker har de blivit som vänner. Jag har ju faktiskt hängt med dem i över tio år nu.
”Det mesta är nytt i Ruth Galloways värld. Hon har en ny partner, ett nytt hem och ett nytt jobb. Men när hennes gamla kollega kriminalkommissarie Harry Nelson tar kontakt och ber om hennes hjälp kan hon inte motstå att säga ja.
Den dömde mördaren Ivor March har äntligen erkänt att han faktiskt mördat fler personer, något Nelson alltid misstänkt, men Ivor tänker inte berätta var de är begravda om inte Ruth kopplas in på fallet. Ivor March berättar för Ruth att han har mördat fyra kvinnor, och att deras kroppar är begravda nära en by vid kärren, som sägs vara hemsökta av irrbloss.
Men är Ivor March ett irrbloss som lurar Ruth tillbaka till Norfolk? Har han en dold plan, och varför är Ruth så viktig för honom? Är det säkert att de sett det sista liket?”
Jag gillar när serien har ett drag av mystik och i den här delen får irrblossen bidra till det. Irrbloss och lyktgubbar på de avlägsna och lite kusliga saltängarna – en svårslagen kombination av spänning.
Jag är redan halvvägs igenom nästa del och sedan återstår de två avslutande delarna som jag inte har läst tidigare. Jag både är sugen på att läsa och drar mig för att göra det. Sedan finns det ju inget mer? Kommer kännas konstigt att ta farväl av Ruth och gänget.
*malins bokblogg* 