Inferno av Dan Brown

20130708-225543.jpgKanske hade jag för höga förväntningar, eller så är det här en typ av litteratur som jag helt enkelt inte gillar längre. Att jag inte tyckte den var särskilt bra kan jag avslöja redan nu.

Vi möter så klart Robert Langdon ännu en gång, fast i den här boken har han råkat ut för minnesförlust och ska med trevande minne ta sig ifrån folk som försöker mörda honom. Till sin hjälp har han läkaren som räddade honom när han vaknade upp på sjukhuset; Sienna. Tillsammans tar de sig igenom främst Florens för att hitta svaren de söker, och hack i häl finns deras förföljare. Minnesförlusten gör allt snäppet svårare då Robert Langdon inte kommer ihåg varför han är i Italien eller folk han har träffat på där under tiden. Eller för den delen – hur fick han minnesförlusten?

Det kan vara det där med minnesförlusten som bidrar till mitt ointresse för handlingen. Själva grejen med honom är just hans expertis. Jag reagerar också med en suck när jag lyckas lista ut vart de ska gå innan de själva gör det. Jag har varit i Florens en gång, för tio år sedan, och jag borde inte kunna lösa problemen innan de kan det. Där försvinner en del av spänningen i boken. Och så där fortsätter det hela boken igenom. Jag gäspar mig igenom boken när jag i stället borde sitta som naglad vid Dan Browns karakteristiska cliff hangers. Men nej. Jag tappar i stället intresset alltmer för varje sida jag läser.

Jag har tyckt om hans andra böcker och jag älskade den spänning som Da VInci-koden bjöd på. Och jag älskar det här med att mixa en fiktiv berättelse i historiska miljöer där jag själv har varit. Jag tycker om att kunna se ställena framför mig och att veta att jag själv har varit där. Det bidrar till känslan för boken. Men i den här boken funkar det inte alls. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men jag reagerar negativt på flera saker i boken. Den var inte alls så spännande, intressant och blandvändare som jag brukar tycka om hans böcker.

Nope, tyvärr. Den här boken kan jag inte rekommendera. Däremot tyckte min sambo om den, och han läste den före mig. Själv hade jag den liggandes på soffbordet i flera veckor innan jag slutligen tvingade mig att läsa ut den. Det är inget särskilt bra betyg för en bok.

Annonser

Den förlorade symbolen av Dan Brown

Den här boken köpte T:s kollega på Landvetter och slukade under resan till USA. Han var helt exalterad över boken och det smittade förstås av sig på oss andra. Jag var ju bara tvungen att läsa den också!

Här får vi återigen stifta bekantskap med Robert Langdon, fast denna gång utspelas händelserna i Washington. Langdons kunskaper sätts på hårt test när de behövs för att rädda hans kidnappade vän. Precis som i Da Vinci koden är det fullt av symbolism, cliffhangers och oväntade twists.

Jag tror att man måste vara lite insatt i själva ämnet för att till fullo förstå storheten i den här boken. Visst är det mycket om frimurarna i den här boken, men för min del ser jag lite bortom det och fastnar i den lite djupare innebörden. Idag är vetenskapen väldigt centrerad till att vara just vetenskap. Allt ska gå att bevisas vetenskapligt och finns det inte vetenskapliga metoder att bevisa med så är det heller inte tillförlitligt. I den här boken är den kidnappades syster en mycket intressant vetenskapsman. Hon studerar nämligen sådant som inte går att vetenskapligt bevisa, på ett vetenskapligt sätt. Förvirrande? Nej, inte egentligen. Bara oerhört intressant. Hon försöker bl.a. mäta tankens kraft att påverka. Det som kan kallas noetik. Jag tycker personligen att det är oerhört intressant eftersom jag tycker att vi missar en stor del av människans kraft och storhet i dagens vetenskap. Vi går längre och längre bort från det som egentligen är det naturliga och som nu anses konstigt och ”flummigt”. Men dessa funderingar skulle egentligen kunna rymmas i ett eget inlägg, eller flera…

Jag har läst många recensioner där man inte alls tyckte om den här boken och i ingen av de recensionerna står det nämnt något om just det jag fann så intressant i boken. Själv slukade jag boken och blev helt överväldigad av alla tankar den väckte. Det blev så mycket mer än bara en skönlitterär bok. För mig visar Dan Brown sin genialiska förmåga att väva in ett så stort ämne i en helt vanlig spänningsroman. Jag älskar den här boken och jag vill rekommendera den vidare. Men. Läs den med öpnna ögon och ta in mer av innebörden den faktiskt ger. Om man gör det kan man kanske tom lära sig något av den här boken. Det är ju inte fy skam.