Jag har som läsplan att läsa en nobelpristagare varje månad, och för juni föll valet på Tomas Tranströmer. Äntligen läste jag boken som varit hyllvärmare för länge.
Jag har valt att fokusera på lyrik för att helt enkelt få in mer lyrikläsning i min vardag. Kanske var det fel tid just nu då min hjärna har stora problem med att både hitta ord och att minnas. Lyrik känns nästan som ett oöverstigligt berg. Jag känner att jag inte fattar vad jag läser, att orden inte tar sig fram.
Den här boken består av samlade dikter från 1954 och framåt. De första är långa och mot slutet främst korta haikudikter. Allra sist skriver han om sitt liv och det är den delen jag tycker bäst om. Vissa dikter tog jag till mig, men det mesta blev tyvärr bara staplande av ord.
Jag funderar på om jag ska fokusera på att läsa prosa i stället kommande halvår? Vänta med lyrik tills min hjärna mår bättre. Jag har några nobelpristagare vars böcker jag är väldigt nyfiken på så jag kanske ska låta dem gå före och återkomma till lyriken senare i stället.
*malins bokblogg* 