Tack oktober!

Det har blivit många lästimmar i oktober vilket gav resultatet 7 lästa och 4 påbörjade. Av de lästa har jag svårt att välja en favorit då alla var väldigt bra. En bra läsmånad helt enkelt!

Den senaste veckan har varit segare läsmässigt. Jag har inte riktigt fastnat för någon bok utan kört slalomläsning, något som jag egentligen inte alls gillar.

Och nu är det läslov sägs det. Men inte för mig. Jag jobbar ju inte längre som lärare och kliniken har öppet som vanligt. Sååå… Det blir kvällsläsning som vanligt för min del. Det är inte kattskit det heller direkt. 

Det kommer aldrig mer vara du av Anne-Lie Högberg


Tidigare i år läste jag Väck mig när det är över av Anne-Lie Högberg. Då visste jag inte att det egentligen var den fristående delen till den här. Eftersom jag tyckte väldigt mycket om den ville jag läsa även den här, även om det då blev i fel ordning. När författaren själv skickade en signerad bok till mig var det ju givet – klart jag skulle läsa även första delen. 

Agnes man Oscar berättar att de har blivit bjudna på midsommarfest hos gemensamma vännerna Lisa och Tom. Men Oscar beter sig konstigt och när Agnes kryper ner i sängen hos honom efter festen börjar han gråta och berättar att han älskar Lisa. Hela Agnes livs förändras över en natt. Hon tvingas flytta till lägenhet, ha barnen bara varannan vecka och skaffa ett annat jobb. Till stöd har hon sina föräldrar och vänner, men det tar lång tid att bygga upp ett nytt liv. Att släppa sorgen och ilskan över att det blivit så här. 

Vi får följa Agnes under 1 år, från skilsmässans start och framåt. Hon går från att vara ledsen och nedbruten till att bli stark och stå på egna ben. I den här boken träffar hon också Tobias, och eftersom jag vet vad som händer i andra delen var det roligt att få veta hur det började.

Det funkade bra att läsa böckerna i fel ordning. Jag gillade andra delen och jag gillar den här lika mycket. Det här är ganska typiskt för vad jag gillar mest att läsa. Jag läser helst kvinnliga författare, gärna svenska, som skriver om karaktärer som direkt tagna ur vardagen. Det handlar om relationer, samtida sådana, och det är läsning där man kan känna igen sig. Det är med sådan läsning jag trivs allra bäst. 

Det ska tydligen komma en tredje del om Agnes och hennes familj och det är en bok jag ser fram emot. Jag gillar att läsa om Agnes och alla andra i hennes närhet. Jag tycker väldigt mycket om när der finns serier i den här genre. Jag är ju inte så förtjust i deckare, där just serier är vanliga. Jag gillar när man gör serie av böcker där vanliga människor har huvudrollen. Ibland känns der skönt att kunna återse karsktärer man tyckt mycket om i en bok. Så att det här nu ska bli en trilogi applåderar jag lite för. 

Väck mig när det är över av Anne-Lie Högberg


Jag är väldigt förtjust i att läsa kvinnliga svenska författare, särskilt när de skildrar vardagsliv, familj och relationer. Det är något med igenkänningen som jag gillar, nästan som att få kika in hemma hos andra familjer. Familjer som skulle kunna vara ens grannar. Egentligen visste jag inte så mycket om den här boken när jag reserverade den, men på omslaget finns fina hyllningar och det kändes som en bok som jag skulle gilla.

Den främsta huvudpersonen i boken är Agnes och det är runt henne och hennes familj storyn kretsar. Hon har två barn och är separerad från deras pappa, en skilsmässa som berodde på hans otrohet och det är ett svek som sitter djupt i henne. Efteråt träffade hon Tobias och nu bor de tillsammans i ett hus med alla barnen. Hans förra fru dog i cancer och när även Agnes drabbas av cancer tänker hon först och främst på hur han ska reagera. 

Mitt i rädslan över knölen i bröstet har hon fullt med hennes och Tobias tonårsdöttrar som ständigt bråkar och som får henne att undra om det var rätt beslut av Tobias och henne att slå ihop sina familjer och bo ihop. Dessutom får hon veta saker om sin höggravida syster Cissi som gör att de blir riktiga ovänner. 

Det är en bok om relationer – familj, syster och kärlek. Man får följa både Agnes och Cissi i deras vardag och hur de tänker om allt som händer. Nu är det här tydligen en fristående fortsättning av hennes förra bok och det var synd att jag inte visste det för då hade jag läst dem i rätt ordning. För jag tycker väldigt mycket om den här boken. Det är en lättläst, mysig och berörande bok som lockar fram en del tårar mot slutet. Det är ingen snyfthistoria i sig, det är mer att den väcker känslor. Sedan är jag ju i och för sig en rätt lättrörd person. 

Jag vill verkligen rekommendera den här boken. Jag kommer definitivt hålla utkik efter nya böcker av Anne-Lie Högberg. Och frågan är ju om det funkar att läsa första delen nu i efterhand? Någon som läst och kan tipsa?