Den här boken hade jag rätt höga förväntningar på, förväntningar som tyvärr inte höll. Det är synd, för den här boken hade potential att vara bättre.
Somer och Krishnan blir ett par under läkarutbildningen och de är ett par med höga ambitioner och drömmar. När drömmarna om ett barn börjar vet de inte att det ska komma att bli en hård prövning för dem. Efter många misslyckade försök får de besked att de aldrig kan få biologiska barn. De tar beslutet att adoptera och valet faller på Krishnans hemland Indien, ett land där hela hans stora familj och släkt fortfarande bor kvar. I Indien bor också Kavita och Jasnu. I deras lilla by är en son det enda som räknas och när Kavita föder sitt första barn och det visar sig vara en flicka blir hennes man vansinnig och tar barnet ifrån henne. Vad han gör med barnet får hon aldrig veta, men hon förstår att det inte längre finns i livet. När även hennes andra barn visar sig vara en dotter bestämmer hon sig för att ta barnet till ett barnhem, utan sin mans vetskap. Hon ber barnmorskan säga till honom att barnet dog vid födseln, för att hon ska kunna ge barnet en chans att leva, även om det innebär att hon aldrig får se barnet växa upp. Hon ger barnet namnet Usha, som sedan ändras till Asha av misstag.
Asha adopteras av Somer och Krishnan och växer upp i USA. I vuxen ålder blir hon intresserad av sitt ursprung och tar chansen att åka dit och bo med sina släktingar när hon får möjligheten att skriva ett reportage om livet i kåkstäderna. En önskan att på något sätt finna sina biologiska föräldrar finns också, samt att se och lära känna sitt hemland. Samtidigt lever hennes biologiska föräldrar ett hårt liv med många bekymmer. Kavita kan aldrig glömma sin dotter och tar flera gånger en extra omväg för att gå förbi barnhemmet där hon tror att dottern fortfarande finns kvar och hoppas få en skymt av henne.
Vi följer berättelsen först genom Somers och Kavitas röst, och så småningom även via Asha. Från tiden innan Ashas födsel, under hennes uppväxt och i slutet när hon är en ung vuxen kvinna. Det finns många saker i berättelsen som lockar och håller kvar intresset, och allra starkast är delarna där man får följa livet i Indien. Kavitas berättelse är så hemsk att följa och det finns en sådan önskan i henne att en gång få återse se sin dotter igen. En önskan att se att hon fick ett bra liv och att hon kan förlåta henne för att de lämnade bort henne.
Det som gör att jag till viss del tappar intresset för berättelsen är Somers del. I början av boken är hon en stark, självständig kvinna med höga ambitioner och planer. Resan till Indien förändrar henne. Hon tappar bort sig själv och försvinner liksom ur berättelsen. Det är som om hon under hela Ashas uppväxt bara står bredvid och tittar på, utan att aktivt medverka. Hon känner sig utanför Krishnans och Ashas relation eftersom båda har sitt ursprung i Indien och så uppenbart hör ihop. Hon drar sg undan, både från dem och omvärlden.
Det är en twist som jag tycker förstör läsupplevelsen. Somers del blir helt ointressant. Det enda som får mig att läsa vidare är för att få veta hur det går för Kavita och hennes familj, samt om hon och Asha någonsin får mötas igen. Jag vill så gärna att Kavitas liv ska bli lättare och att hon ska få se Asha igen och få veta att hon har haft ett bra liv. Jag vill att Asha ska få träffa Kavita och få förklarat varför de inte kunde behålla henne, vilken smärta det var att tvingas lämna bort henne och hur mycket hon alltid upptar Kavitas tankar.
Det är ingen bok jag skulle rekommendera vidare. Det är helt ok läsning, men det skulle ha kunnat vara så mycket mer än så. Den blev något av en besvikelse faktiskt, tyvärr.
Läs mer om boken här.
*malins bokblogg* 