Vid världens strand av Octavio Paz

Månadens nobelpristagare blev Octavio Paz som tilldelades priset 1990. Han var mexikan, med indianskt påbrå, och är tydligen en av vår tids mest betydande spanskspråkiga poeter. Klart man blir nyfiken på hans verk när man läser något sådant.

Men Octavio Paz och jag kommer tyvärr inte få någon längre relation. Det stannar vid en engångsföreteelse. Många böcker som innehåller översatt poesi har ofta ett förord där verket beskrivs i stora svulstiga ord och ärligt talat skrämmer det mer än lockar. Är det SÅ man ska känna när man läser? Betyder det att jag inte fattat något om jag inte känner så?

Jag kan älska att läsa poesi, bli starkt berörd och känna att både språk och innehåll träffar rakt i hjärtat. Men jag kan också känna att oj vad svårt och konstigt det här var, och det är den känslan jag fick när jag läste den här boken. Jag kunde hitta några rader här och där som brann till, men i övrigt var det sval läsning.

Men åh vad jag ändå gillar att jag tagit mig an att läsa nobelpristagare. Jag behövde en utmaning för att ta tag i det. Även om jag inte gillar allt jag läser utmanar jag mitt läsande och tar mig utanför min comfort zone.

Samlade dikter av Nelly Sachs

Jag fortsätter mitt projekt att läsa Nobelpristagare och turen har nu kommit till Nelly Sachs som tilldelades priset 1966.

Hon föddes i Berlin men tvingades fly till Sverige 1940 och det var i sista sekunden. Hon hade blivit kallad till arbetsläger men fick hjälp av bl.a. Selma Lagerlöf att fly samma månad och hon stannade sedan i Sverige till sin död.

Jag tycker att det ibland kan vara svårt att hitta en ingång till en viss stil av lyrik. Hur ska jag läsa detta? Vad vill författaren att jag ska känna? Med Nelly Sachs lyrik hittade jag tyvärr aldrig riktigt det. Hennes dikter handlar mycket om judarnas förföljelse och död, Israel och med bibliska referenser. Det är mycket ”Ack!” och det är tungt och dystert vilket är förståeligt med tanke på ämnet. Men jag kan inte ta till mig något och det får mig inte att känna något. Det känns bara svårt.

Det var ärligt talat mer intressant att läsa om Nelly Sachs än att läsa hennes verk. Det finns en park i Stockholm som är uppkallad efter henne och en återskapad kopia av hennes lägenhet finns bevarad under Kungliga biblioteket i Stockholm. Nelly Sachs tidiga verk brändes på bokbålen i Tyskland 1933.

Dikter 1945-2002 av Wislawa Szymborska

Jag fortsätter mitt projekt med att läsa nobelpristagare och denna gång föll valet på Wislawa Szymborska, född i Polen 1923.

Det här är en samlingsvolym som innehåller större delen av hennes produktion. Först tyckte jag att dikterna inte gav mig så mycket. Jag föredrar melodiös poesi med en tydlig rytm som gärna också rimmar. Så är det inte här, vilket fick mig att bläddra för att hitta något att fastna för.

Så småningom hittade jag dikter som tilltalade mig. Enkla, tagna ur ett ögonblick i vardagen. Som filosofiska betraktelser av vårt här och nu. Stillsamt och eftertänksamt.

När jag lät texterna sjunka in och jag började se hennes sätt att skriva kunde jag läsa och njuta. Så många fina betraktelser. Jag tyckte väldigt mycket om t.ex. Moln, Något om själen och Vimmelkantig.

I mitt projekt ingår också att läsa lite om författarens liv och produktion. Jag googlar och läser och fascineras av de livsöden som finns. Nu ska jag fundera på vem jag ska välja härnäst.

Skönheten av Gabriela Mistral

Ett av mina läsmål för året är att läsa Nobelpristagare och jag har då valt att främst fokusera på spansktalande och lyrik. Gabriela Mistral passar in på båda.

Att läsa om Gabriela Mistral är minst sagt fascinerande och intressant läsning. Vilken kvinna! Hon föddes 1889 som Lucila de María del Perpetuo Socorro Godoy Alcayaga. Gabriela Mistral är hennes författarnamn. Hon ansågs som barn sakna studieanlag men hon blev trots det senare lärare, och flera år senare fick hon i uppdrag att arbeta fram en ny skolreform i Mexico. Hon var även med och skapade det som senare blev Unicef.

Hon blev den första latinamerikanska personen att tilldelas Nobelpriset (1945) och hittills enda kvinnan. På plats i Sverige spenderade hon nyåret på Mårbacka, bl.a. tillsammans med Elin Wägner. Den nyårsfesten hade iaf jag gärna velat vara med på.

I den här boken ”Skönheten” finns ett urval av hennes dikter, tolkade av Hjalmar Gullberg. Gabriela Mistral är känd för att ofta skriva om barn och moderskap. Det är ofta starka, sorgliga och samtidigt sköra dikter. Jag tycker nog allra mest om ”Adiós” som är musikalisk och medryckande, och precis så som jag bäst tycker om lyrik. Men även hennes kända dikt ”Poema del hijo” – Sången om en son, går rakt in i hjärtat.

Varje dikt presenteras lite kort av Hjalmar Gullberg med en tolkning. Det både hjälper och stjälper. Jag hade hellre sett att den spanska texten hade fått stå bredvid för läsaren att se originalet.

Det finns som sagt massa intressant läsning om denna kvinna och jag skulle gärna vilja läsa mer både AV och OM henne.

Havsbävning av Pablo Neruda

Jag tänker ofta att jag skulle vilja läsa fler Nobelpristagare, men då jag är en lustbetonad läsare har jag så svårt att göra upp läsplaner. Det brukar döda läslusten. Men när @boksann tipsade om Pablo Nerudas verk Havsbävning blev jag otroligt nyfiken. Den spanska texten presenteras bredvid den svenska, och jag som älskar det spanska språket kände att det här måste jag läsa!

Pablo Neruda inspirerades av den svenska diplomaten Karin Oldfelt Hjertonssons träsnitt och bad henne göra ett tiotal träsnitt av saker som spolats upp på stranden. Hon var då nybörjare på träsnitt och skrattade åt idén, men gjorde det ändå och dessa blev inspiration till sjutton dikter av Pablo Neruda.

Maremoto betyder ”havsbävning” och är en metafor som refererar till ett undervattenskalv, en jordbävning under havet. De är inte ovanliga vid Chiles kust.

Dikterna har namn som Havsbävning, Havstulpan, Snäckor, Säl, Bronsdelfin osv. Det är mycket kring hav, vågor, strandfynd och starka känslor. Jag tyckte det var väldigt vacker läsning och jag läste först på spanska och översatte i huvudet innan jag läste på svenska. Min spanska är inte så pass bra att jag kan översätta ett sådant här verk, men jag förstod det mesta och fick i alla fall en känsla av språkbruket. Det här var en väldigt fin läsupplevelse.

Så fint att kunna få sådana här guldtips här på bokstagram, annars hade detta verk gått mig helt förbi. Tipsar vidare för er som också vill uppleva och läsa.

Ararat av Louise Glück

Det fanns en tid då jag verkligen plöjde poesi. Jag kunde inte få nog. Men det var länge sedan nu och jag vet inte varför jag slutade? Nu känns poesi i stället väldigt avlägset.

När förra årets Nobelpris gick till Louise Glück kände jag att det var dags att läsa poesi igen, men jag var inte direkt först i bibblans reservationskö. 😅

När jag började läsa kändes det först som en märklig form av noveller, innan jag ställde om tankarna till poesi. Några sidor in lossnade det och blev till känslosam läsning.

Jag antar att det här är taget ur hennes verkliga liv? Det könns så i alla fall. Med en syster som dog ung, en mamma som hade svårt att visa sina känslor, pappan som känns frånvarande och hennes känslor till sina egna barn. Det är väldigt utlämnande och starkt berättat.

Språket känns enkelt, rakt på och nästan vardagligt. Först blir jag förvånad över att texten känns så lättläst, men ganska snart ser jag hur hon med få ord får fram så mycket mellan raderna. Det känns ibland som att läsa en roman. Ju mer jag läser desto mer fångad blir jag av hennes sätt att skriva och fånga sin familjs relation. Jag blir definitivt nyfiken på att läsa mer av henne.

Men om jag ska klaga på något är det omslaget. Jag gillar det inte alls. 🙈 Svårt att fånga snyggt på bild och det har intrycket av en gammal lärobok från skolan. Det är inget omslag som hade fått mig att välja den här boken om jag inte vetat vad det var.

För mycket lycka av Alice Munro

for_mycket_lyckaHon är ofta med som favorit när man pratar om Nobelpriset, och överallt hyllas hon och nämns som en favoritförfattare. Klart att man blir nyfiken! Därför satte jag upp henne på årets Boktolva.

Alice Munro skriver noveller, och hon hyllas ofta för att hon på bara några få sidor lyckas bygga upp både karaktärer och story så att det känns som en hel roman. Hon behärskar verkligen novellskrivandets konst. I den här samlingen inleder hon starkt med en novell som får mig att undra hur hon vågar inleda så starkt, hur hon ska kunna överträffa den. Men hon lyckas. Redan i andra novellen golvar hon mig igen och där någonstans är jag beredd att sätta upp henne som min favoritförfattare. För det här är smått briljant.

Det går inte att redogöra för novellernas innehåll, för det är så mycket mer än bara ett innehåll. De måste läsas och upplevas. Gemensamt för dem är att alla karaktärer råkar ut för något som kommer att förändra allt, ofta hela livets inriktning. En händelse påverkar livet för alltid.

 

Jag läste någonstans någon som påpekade att de något öppna sluten i hennes noveller drog ner helhetsintrycket, att man ville ha ett riktigt slut. Men nej, jag gillar dem som det är nu. Särskilt första novellens slut dröjer sig kvar i tankarna, och får berättelsen att stanna kvar i tankarna och fantasin. Jag tycker om det där med att man inte riktigt får alla svar serverade, att man får fortsätta fundera över vad som egentligen hände/kommer att hända.

Mer Alice Munro? Definitivt! Jag är inte så van vid att läsa noveller, men efter den här novellsamlingen känner jag att det här med noveller är perfekt. Att kunna få en hel berättelse serverad på bara några sidor gör noveller till ett bra alternativ när man inte har tid/ork att läsa en hel roman. Det blir definitivt fler novellsamlingar för min del, och då gärna från Alice Munro.

Läs mer om boken här.

Crónica de una muerte anunciada av Gabriel García Márquez

Eftersom jag inte visste att jag skulle läsa spanska via lärarlyftet i år hade jag redan läst den här boken, fast på svenska: Krönika om ett förebådat dödsfall. Den ingick ju i vårens kurs och vi hade en megatenta på den då vi skulle kunna alla glosor i den, översätta en bit samt skriva en uppsats utifrån ett tema ur boken. Plus alla andra texter vi skrev om den innan tentan då.

Sååå… Jag kan den här boken nu. Utan och innan, känns det som. Men vet ni. Jag skulle kunna läsa den igen. Och igen. Och igen. Den är så ruskigt bra! Det är en sådan där bok som bara blir bättre och bättre ju mer man läser den. Det var extra intressant att läsa den på spanska också och se det ”riktiga” språket. Eftersom jag hade läst den på svenska innan kunde jag jämföra lite och jag var inte alltid helt överens med översättaren, men det gjorde å andra sidan bara läsningen än mer intressant. Nu kunde jag ju förutom själva storyn också snöa in mig på språket. Vilken lycka!

Om du inte har läst denna lilla guldbok än så se till att göra det! En stor läsupplevelse i en liten bok. Det tyckte jag redan förra gången jag läste den. En klar favorit för mig.

Den gamle och havet av Ernest Hemingway

Det här är ytterligare en bok ur Expressens klassikerutgåva. Och jag har faktiskt aldrig läst den här tidigare, men tänkt flera gånger.

Santiago är en gammal ensam man som legat ute på havet i 84 dagar utan att få en enda fisk. Dag 85 får han äntligen en jättefisk på kroken, en stor svärdfisk och kampen om att få med den in i land börjar. På väg in mot land attackeras båten av hajar som vil äta upp den stora fisken som hänger på sidan av båten. Det blir en lång och svår kamp för att rädda fisken från att bli uppäten.
Att en bok som bara handlar om kampen om en fisk kan vara så spännande. Jag lever mig in i kampen och kan inte släppa boken ifrån mig även om den ju egentligen inte handlar om något speciellt. Det visar ju på att förmågan att berätta en historia är större än själva berättelsen i sig.

Möss och människor av John Steinbeck

Ingen bokintresserad kan väl ha missat att Expressen har en medföljande klassiker varje tisdag, för 59 kr. Jag hängde på att börja samla av bara farten. Och har man väl börjat är man fast.

Jag inledde i alla fall läsningen med Möss och människor, en bok som jag har läst tidigare men för evigheters evigheter sen. Tyvärr kommer jag inte ihåg vad jag tyckte om boken som tonåring så jag kan inte riktigt jämföra, annars hade det varit intressant att göra. Den här läsningen fascineras jag i alla fall över att i stort sett hela boken är uppbyggd på dialog. Det är rätt häftigt. Det kan lätt bli pratigt och överflödigt med en massa dialog, men här är det bara intressant. Och även om jag redan innan visste hur boken slutar kunde jag inte låta bli att hoppas att det skulle hända något som gjorde att slutet blev annorlunda. Att Lennie skulle få sina kaniner till slut.
Det ska bli fler klassiker framöver. Jag har så mycket annat på att-läsa-listan att de här böckerna bara har ställts rakt in i bokhyllan. En till innan nyår blir det i alla fall. Nästa år får bli ett läsår i klassikernas tecken.

Onåd av J.M. Coetzee

I målarpauserna har jag plöjt böcker så det kommer en hel del recensioner framöver.

Onåd av J.M. Coetzee hade jag hört väldigt mycket om av min kollega och var länge nyfiken och sugen på att läsa den. Och jag blev inte besviken. Det här är nog en av de absolut bästa böcker jag har läst. Jag älskar hans sätt att skildra världen och hans språk. Jag måste definitivt läsa fler böcker av honom.

Boken handlar om en universitetsprofessor i Sydafrika som inleder ett förhållande med en elev, delvis mot hennes vilja. Hon anmäler till slut honom och han blir avstängd och alla hans kollegor vänder honom ryggen. Han beger sig till sin dotter som bor på en avskild gård. Under hans vistelse blir hon brutalt våldtagen av tre män som också misshandlar och låser in honom på toaletten. Efter händelsen vill han polisanmäla och hitta de skyldiga medan dottern bara vill glömma och leva vidare. Det blir en kamp mellan hans vilja att straffa de skyldiga och viljan att hjälpa sin dotter och acceptera hennes val.

Hela boken skildrar honom och hans inre kamp av vem han är, hur han är och hur han vill vara. Det är en skildring av Sydafrikas olika folk, hur människor agerar mot varandra och vilka regler som gäller – både synliga och osynliga. Det är oerhört intressant att följa hans tankar och hans beteende. Jag blir helt fascinerad av författarens sätt att skriva och jag kan inte släppa boken ifrån mig. Det är en hemsk bok och man mår flera gånger illa av handlingen, men den är samtidigt trollbindande.