
Att läsa den här boken var som att ta sig igenom en labyrint med vindlande gångar. Ibland gick jag vilse och tappade bort mig, men så kom passager då alla vägar flöt på och jag njöt av skönheten omkring mig. Och så när jag visste att slutet var alldeles runt hörnet förenades dessa vindlande gångar till en och gav en riktig aha-känsla.
Boken utspelar sig på flera olika platser och tider, och alla karaktärer binds samman av en urgammal bok vid namn Molnfågelland.
Seymour ska år 2020 spränga ett bibliotek. På ovanvåningen gömmer sig den gamle mannen Zeno och några barn. De repeterar pjäsen Molnfågelland som Zeno i flera år arbetat med att översätta.
Under 1400-talet tvingas Omeir delta i belägringen av Konstantinopel. Hans vägar korsas med den föräldralösa och fattiga Anna som drivs av en kärlek till ord och text och som lyckas rädda Molnfågelland från att förstöras.
Och så i framtiden möter vi Konstance som befinner sig på ett rymdskepp efter att jorden ha blivit obeboelig. Besättningens uppgift är att hitta en ny plats för mänskligheten att bo. På rymdskeppet finns ett bibliotek och där hittar hon dolda hemligheter.
Det tog ett tag att lära känna karaktärerna och förstå vem som var vem samt var och när. Men ju mer jag läste desto mer fastnade jag och ville veta mer. Det här är en annorlunda, mäktig och stark läsupplevelse där ord, böcker och bibliotek har en stor betydelse. Jag kan bara stämma in i hyllningskören. Vilket hantverk!