Det här är fortsättningen av den kritikerrosade Det växte ett träd i Brooklyn. Boken som ursprungligen publicerades 1943 och som nu har blivit utgiven på nytt. Något jag är väldigt tacksam över eftersom jag förmodligen aldrig hade läst den annars.
I andra delen fortsätter berättelsen om Francie och hennes familj, men nu har hon blivit äldre. När hennes pappa dör får mamman ett större ansvar på sina axlar, men eftersom Francie och Neely är äldre nu kan de börja jobba och tjäna pengar. Francie får så småningom tag på ett, med deras mått mätt, välbetalt jobb och familjen känner att de för första gången någonsin inte längre är fattiga. Eftersom de är beroende av en inkomst blir det bara Neely som får gå vidare i skolan till Francies stora sorg. Men hon lyckas med sin kämparanda ändå få läsa vidare genom att läsa collegekurser på sommaren. Hon är fortfarande fast besluten om att bli något, att ta sig ur fattigdom och det förutbestämda.
I inledningen av boken går Francie fortfarande i skolan och vid ett tillfälle har hon en diskussion med sin lärare om sina uppsatser. Läraren anser att fattigdom och fylla är fula ämnen som man inte ska skriva om och därför ger hon Francie låga betyg. Francie uppfattar det som en kritik mot sitt eget liv – att det är fult att vara fattig och att man är mindre värd då. Skolans värld är precis lika hemsk i den här boken som den förra och som f.d. lärare ryser jag vid beskrivningarna om hur det var.
Det här är verkligen ett tidsdokument över en svunnen tid. Det är fascinerande att läsa om Francies liv som känns ljusår bort från ens eget. Och ändå är det bara 100 år sedan detta utspelar sig. Det är en grym tid och det läggs ett stort ansvar på en tonårig tjej. Trots att hon tjänar bra blir hon egentligen lurad eftersom hon accepterar en lägre lön än vad hon borde ha.
Jag tycker lika mycket om den här boken som den första delen. Francie är en stark ung kvinna som tar sig fram i livet med stor integritet och kämparglöd. Hennes mamma, med systrar, och mormor är allihop starka kvinnor som jobbar hårt för att kommande generation ska få det lite, lite bättre. De har insett att bildning är nyckeln, att det är viktigt att kunna läsa och skriva för att ta sig uppåt i livet. Hela boken är en slags bild av den amerikanska drömmen, att alla kan få det liv de vill om de bara utbildar sig och jobbar hårt. Även en fattig tjej från Brooklyn kan slå igenom och bli författare. Och när man läser om Betty Smiths liv är det lätt att se liknelser mellan boken och hennes eget liv.
Det här är två smått fantastiska böcker som jag rekommenderar alla att läsa. Jag önskar att jag hade läst dem innan jag var i New York för då hade jag vandrat genom Brooklyn med helt andra ögon. Nästa gång jag åker dit ska jag stå där vid Brooklyn Bridge och skänka både Francie och Betty Smith en tanke.
Recensionsex från Bookmark förlag.