Jag är så grymt ledsen.
Jag är så grymt besviken.
Men sanningen kommer aldrig att komma fram. Jag vet det nu. Jag ger upp. Du vinner.
Den här dagen som började så bra visade sig bli den absolut pissigaste på länge. Usch.
Jag ska krypa upp i soffan med min dotter nu, glömma allt som har med dig att göra och i stället fokusera på positiva, kärleksfulla människor. In i bebisbubblan. Dit kommer du inte in.
Inga mer tårar nu.
Jag har länge funderat på det här med lösenordsskyddade inlägg, om jag vill ha det eller inte. Jag testade ju det för några år sedan, men det jag skrev då kom ut till folk som inte hade lösenordet så antingen skvallrade folk om innehållet eller gav de helt enkelt vidare lösenordet. Men då skrev jag väldigt privat och det gör jag inte längre, mycket p.g.a. just den orsaken.
Men. Jag blir lite frustrerad när jag träffar folk som känner mig privat som säger att ”jag brukar läsa din blogg”, utan att de någon gång har skrivit en endaste liten kommentar med ett hej. Det känns inte riktigt ok tycker jag. Värst var när T kom hem och hade träffat folk som sa att de läste min blogg och sedan hade envisats med att kalla honom för just ”T”, trots att de alltså mycket väl vet vad han heter. Att jag kallar honom T här i bloggen är lite för att markera att det är min blogg, mina funderingar som speglas. Han har inte valt att blogga eller få sitt liv uthängt här, även om han ibland nämns (och då med hans godkännande). Samma sak med vänner och familj, de nämns aldrig med namn av samma orsak. Jag har många gånger fått höra från kompisar att ”det här kommer inte med i bloggen väl?” och jag vill verkligen inte att de ska känna så. Men numera vet de nog att de inte behöver oroa sig, det var mest i början den oron kanske fanns.
Det finns många som bloggar helt öppet om sina liv, med namn och allt och jag menar verkligen inte att det är ”fel”. Men tanken med den här bloggen har aldrig varit att den ska vara en dagbok eller en inblick för andra i hela mitt liv. Bloggen är mest till för min del, för att jag bara måste skriva. Jag älskar ju det! Och det känns bäst för min egen del när jag inte nämner mina nära och kära vid hela namn, och att jag inte skriver om precis allt som händer i mitt liv. Dessutom tror jag att ni skulle ledsna rätt fort om jag började föra dagbok över mitt liv här i bloggen, 😉 Sååå himla spännande liv har jag inte, det kan jag lova.
Nu när Mini snart anländer får jag ju ännu mer fundera över hur mycket jag vill hänga ut henom här. Jag är fortfarande inte på det klara med det, men det kanske kommer automatiskt senare. Jag kommer i alla fall att lösenordsskydda vissa inlägg framöver, enbart för att ha lite koll på vilka det är som läser och ser just de inläggen.
Så, vilka får då lösenord?
Ja, där drar jag egentligen ingen gräns. Jag vill helt enkelt bara veta vilka det är som läser. Och så vill jag gärna att man i alla fall kommenterar något litet någon gång i gengäld. Och självklart – att man inte ger ut lösenordet vidare. Om du vill ha lösenord – maila mig bara så skickar jag det. Mailadress hittar du under fliken ”Om Malin”.
Jag vet ju redan nu att 2011 kommer att bli ett omtumlande år, för i år ska vi ju bli föräldrar för första gången. Något jag nog fortfarande inte rikigt har fattat till fullo. Spjälsängen är bäddad och klar, alla kläder och tillbehör tvättade och inköpta. Nu väntar vi bara på barnvagnen, vi ska fixa bilbarnstol och så lite blöjor på det. Sedan är vi redo för vår lilla Mini.
I dag var vi inne i stan en sväng för att hämta bilderna på T som vi ska använda till hemsida och liknande. Vi var och fotade oss förra veckan eftersom vi ville ha fina, professionella bilder på magen. Vi passade på att även ta bilder på T till företaget då. I dag fick vi en liten preview av magbilderna och herrejösses vad fina de är! Han har verkligen lyckats fånga magen, med ett fantastiskt ljus. Men jag blev helt paff när jag såg första bilden. Va, är det där min mage?! Den är ju gigantisk! Stor, rund och så oerhört fin är den. Vi får hämta ut de färdiga bilderna nästa vecka och det ska bli så spännande att få se dem helt klara.
Och apropå Mini så är det mer action än någonsin i magen just nu. Varje kväll har bebisen hicka och jag tycker att hela sängen skakar, men enligt T känns det inte. Bebisen verkar i alla fall tycka att hickan är lite jobbig ibland och då knör h*n runt lite extra som för att hitta en ställning som känns bättre. Och det är mycket vassa knän och armbågar nu, nära huden och väldigt synligt. Samtidigt som det är fascinerande är det också lite läskigt ibland då det ser lite alien-aktigt ut med alla rörelser under huden. Magen kan bukta väldigt markant åt ena hållet ibland.
Nu är det ju nytt år och vi kan äntligen jobba fullt ut på vår klinik i Jönköping. Så skönt! Fasta rutiner och tider, något vi båda har saknat under hösten. Just kliniken är ju ett stort fokus för 2011. Även om T kommer att få klara sig en hel del utan mig där under året kommer vi ju så klart att fortsätta ha gemensamma planer och drömmar för kliniken. Även om jag kommer att vara hemma mycket kommer jag ändå att vara delaktig och stötta T.
Annars längtar jag efter träning just nu. Eftersom jag har haft en rätt jobbig graviditet har jag inte kunnat träna alls och det är något jag verkligen längtar efter massor att få göra! Så fort det bara går ska jag börja lite försiktigt och trappa upp successivt. Jag har massa tankar och planer för min träning, som ju kommer att bli hemmaträning. Det känns ibland som om jag har bott på gym de senaste tio åren så jag tycker att det ska bli fantastiskt skönt att få sköta min egen träning, hemma.
Jag hoppas också att T och jag får lite semester i år, gärna en liten tur utomlands. I år känner jag faktiskt för en slapp charterresa, något som normalt sett inte lockar alls. Men med en liten bebis och bara en kort semester kan vi kanske behöva en riktig slappesemester med sol, bad, god mat och bara latande. Kanske till Spanien i år igen?
På det här hotellet bodde vi vid förra årets resa till Spanien. Då var vi ju där i jobb och hann inte ens med ett dopp i poolen. Det hade varit skönt att få åka till ett liknande hotell och kunna bara njuta och slappa. Vi får väl se hur det blir med det i år.
Varje år med T blir bara bättre och bättre och jag har samma förväntningar som inför förra året. 2011 kommer att bli ett toppenår! Så är det bara.
Förra gången vi var och handlade var det dags. Årets första pepparkakor inhandlades. Två för tjugo, billigt var det. Och gott. Swish så var de uppätna. Så nu fick vi köpa hem nya igen.
Och det är ju en omöjlighet att bara ta en. När T tog fram en av burkarna nu till ”kvällsfikat” avstod jag först, eftersom jag vet att en lätt leder till… ja, många. Men sedan tog jag en i alla fall. Och så en till. Och så en till…
Men gott är det!
Jag önskar mig inte så mycket just nu. Bara två små saker:
Se! Bara en liten önskelista ju. Den måste ju gå att uppfylla lätt. Eller?
Förra veckan drömde jag fruktansvärda mardrömmar. Särskilt natten till lördagen. Jag drömde en massa olika hemska drömmar som alla handlade om döden på något sätt och en av dem innehöll mamma. Jag har nästan inte drömt om henne alls under de här 9 åren efter hennes död och därför tar det alltid väldigt hårt när det väl händer. Men just fredags natt drömde jag en så läskig dröm om just henne att jag inte återhämtade mig under hela lördagen. Allvarligt talat kände jag mig som en zombie hela lördagen. Jag kunde inte tänka klart. Huvudet kändes som om det var fyllt med tjock, seg gröt. Jag kände mig helt ärligt helt dum i huvudet.
När jag började fundera på varför jag drömde så mycket om döden förra veckan slog det mig att det kan ha varit boken jag läste som satte igång det. Jag började läsa Dödens nycker av José Saramago, som handlar om hur döden slutar att ske i ett land och hur invånarna först gläds åt det men sedan inser att de trots allt fortfarande skadas och blir sjuka. De blir levande döda i stället, utan att varken blir bättre eller sämre. Det är en ruskigt intressant och tankeväckande bok, men för mig blev det nog för mycket. Så i lördags lade jag boken åt sidan och börja läsa Dumpa Matthew i stället för att läsa något lättläst som inte kunde få tankarna mot mardrömmar. Och nu har jag haft två mardrömsfria nätter då jag har vaknat utvilad och pigg.
Frågan är hur mycket en bok egentligen kan trigga igång huvudet? Vågar jag fortsätta läsa den? Det kan ju vara annat som spelar in och gör att jag hade så många mardrömmar. Läskigt var det i alla fall. Det var länge sedan jag drömde så intensivt och sådana kraftiga mardrömmar. Usch… Bara jag tänker på dem får jag bilder från drömmarna i huvudet.
Förra året kommenterade T att han tyckte att jag läste för mycket böcker som gav mig negativ energi och efter det har jag försökt tänka mer kritiskt till innehållet innan jag börjar läsa. Tyvärr känns det då ibland som att det mest blir kärlek och chick-lit över på listan, men å andra sidan; vad gör det? Historiska romaner skulle kanske också passa. Vad som helst bara jag slipper mardrömmarna i alla fall. Och jag som aldrig har haft problem med att se t.ex. skräckfilmer. Men böcker fixar jag tydligen inte?
Undrar ni hur det går med mina mål för 2010?
Jodå, jag jobbar på dem!
De andra målen har det inte blivit så mycket av med ännu, men just nu är det svårt att rida p.g.a den djupa snön (det blir kortisar bara) och mina promenader är inte lika roliga när man håller på att halka sig fram hela rundan. Nya jobbet har tagit rätt mycket energi också, men när jag börjar komma in mer i det kan jag ha mer ork och tid över för både hemmets renovering och träning/ridning. Och nej, jag har inte fortfarande inte kopplat ihop min dator och därför inte kunnat jobba med mina bilder eller ny header till bloggen. Jag ska, jag ska…
Jag har en fundering. Häromdagen träffade jag en kompis pappa som var så enormt negativ till att jag har bytt jobb. Join the club, liksom. I alla fall. Han frågade mig: ”jaha, vad ska ni prata om hemma nu då? Jag vet andra par som jobbar ihop och de säger alla samma sak: vi har inget att prata om när vi kommer hem.” Jag blev helt paff. Jag var tvungen att diskutera det med T när vi kom hem. För vad menade han? Pratar alla par bara jobb när de kommer hem? Är det så? Innan när vi hade olika jobb var vi noga med att inte prata jobb hemma. Vi pratade av oss en stund när vi kom hem och sedan var det slutpratat om jobb för resten av kvällen. Då ville vi prata om annat, mer givande. Nu när vi jobbar på samma jobb kör vi med samma princip. T:s kollega A har ju sin fru på jobbet också och de har en deal att prata max 15 min jobb när de kommer hem.
Så, min fråga till er som läser här blir då: pratar ni mycket (bara) jobb hemma? Har ni några bestämmelser om en viss tid eller hur gör ni?
Jag blev bara så fundersam efter hans uttalande. Först tänkte jag att han kanske menade att man pratar med varandra så mycket under dagen att alla samtalsämnen är slut när man kommer hem, men det verkade inte alls vara så han menade. Jag påpekade ju till och med för honom att T och jag bara ses på lunchen och så kanske någon minut då och då under dagen. Han var fortfarande lika neggo dock. Jag måste säga att jag är smått chockad över hur många det är som engagerar sig så i mitt karriärbyte. What’s the big deal? Och alla, och jag menar verkligen alla, avslutar alltid med att säga: ”jaja, du kan ju alltid gå tillbaka till läraryrket. Du har ju både din utbildning och din erfarenhet kvar.” Folk vägrar verkligen ta in att jag inte trivdes att jobba som lärare, att jag inte har någon som helst tanke på att gå tillbaka och att jag trivs kanon på nya jobbet. Det är väl jättebra att jag har hittat ett jobb som jag trivs med?
Nu har jag jobbat nästan 3 veckor på nya jobbet och kan konstatera följande:
Idag hade jag också kontakt med Kanada för första gången och det var en spännande upplevelse att diskutera ett datasystem som man fortfarande inte är helt hundra på, på engelska. Men kul! Jag har ju redan skickat en massa mail till dem under de här veckorna men idag fick jag även träna det muntliga. Äntligen får jag använda min engelska på riktigt!
Jag trivs bra helt enkelt, kan man sammanfatta det med.
Dagens största fråga: vågar jag äta upp den sista chokladen här hemma? T är iväg på ett möte om skog (av alla saker…) ikväll och jag sitter här ensam i soffan och tittar längtansfullt på den very goda mintchokladen som ligger och stirrar intensivt på mig. Frågan är vad T tycker när han kommer hem och det inte finns någon choklad alls kvar? Hmm… Ska jag våga? Jag är ju faktiskt värd den, nu när andra veckan på jobbet är över och jag har lärt mig sjuuuukt mycket nytt. Eller hur?
Stora frågor bearbetas här hemma…
Hmm… Jag kom på ännu en sak jag måste fixa i år… Bloggen. Jag påbörjade en liten renovering av den, men sedan hände liksom inte så mycket mer. Jag har plockat isär min dator och satt upp den på övervåningen, i ett rum där vi inte haft ström förrän för några dagar sedan. I stället har jag använt (och använder…) T:s bärbara dator. Där finns varken mina bilder eller Photoshop så jag kan inte fixa med mina bilder just nu. Jag måste alltså ta tag i det här och helt enkelt koppla ihop min dator samt fixa så att jag kan ha trådlöst internet även till den. Jag tror dessutom att T gärna vill ha tillbaka sin dator… Den är ju liksom rätt så ofta ockuperad av mig…
Så…
Inför förra året satte jag inte upp några direkta läsmål. Året innan hade jag fokuserat mycket på att bredda min läsning eftersom det blev alldeles för mycket litteratur från USA och Storbritannien. I år var väl tanken att fortsätta med det, men i stället hamnade fokus på ungdomslitteratur eftersom jag läste böcker inför mitt litteraturprojekt i höstas. Eftersom jag inte längre är lärare behöver jag inte heller läsa böcker ”i tjänsten” och 2010 kommer att bli första året då jag helt och hållet kan fokusera på min egen läsning. Spännande men otroligt annorlunda. Jag kommer att fortsätta läsa ungdosmlitteratur ändå tror jag eftersom jag är så inne på den läsningen och har skaffat många favoriter inom genren. Men. I år känner jag att en läsutmaning är på sin plats.
Jag har funderat fram och tillbaka om jag ska ange ett visst antal böcker jag ska läsa inom varje kategori, eller bara att jag ska fokusera på en viss kategori. Om jag inte anger antal kanske det bara blir en enstaka bok och det blir ju inte så mätbart heller. Därför har jag valt att ange en siffra som jag i alla fall ska sikta mot.
Det sista målet är egentligen det viktigaste. I det målet tänker jag också läsa böcker som utvecklar mig på något sätt, dvs. böcker inom kost, träning och wellness. Eftersom jag ska jobba inom detta område vill jag också lära mig (ännu) mer om det.
Om jag bara får upp mina böcker ur kartongerna ska jag också fortsätta min utmaning Böcker A-Ö samt också hänga på andras utmaningar. Det är bara så jädrans krångligt när jag ska försöka plocka böcker ur minnet och inte har möjlighet att stå framför bokhyllan och fundera. Det får väl bli ytterligare ett mål inför 2010: att köpa bokhyllor till lillstugan och få upp alla böcker från flyttlådorna!
Jag brukar inte avge nyårslöften, däremot brukar jag alltid reflektera över året som gått och det som komma skall. Göra planer och strukturera upp framtiden lite. Inför året som kommer väntar många nya utmaningar i form av nytt jobb med nya rutiner och arbetskamrater. Det kommer nog att bli främsta prioritet till att börja med, innan allt börjar flyta på. Eftersom nya jobbet kommer att ge färre arbetstimmar (vi har stängt fredagar) och mycket mindre restid till och från arbetsplatsen. ger det mer tid för fritid och tid på gården. Och det är där mina tankar inför 2010 kommer in.
Jag har följande tankar inför 2010:
Hmmm… Lite luddiga mål kanske. Men definitivt sådant som är viktigt för mig och som jag vill satsa på. Personligen tror jag att 2010 kommer att handla mycket om att befästa sådant som byggdes upp under 2009. T och jag har ju bara örjat vår resa tillsammans och under 2010 kommer vi att fortsätta den, men nu med gemensamma traditioner och mer kött på benen. Jag tror att 2010 kommer att bli ett riktigt toppenår! Jag har faktiskt enbart goda tankar inför det här året.
Ingen kan anklaga mig för att ha legat på latsidan det här året i alla fall! 2009 var året då…
Men framför allt…
…2009 har varit ett av de bästa åren i mitt liv. Det var året då jag hittade hem, äntligen. Det är T:s och mitt första gemensamma år. Och jag säger bara att om 2009 har varit så underbart – hur ska då 2010 bli? Det här är bara början…
*malins bokblogg* 