Ledsen

Jag är så grymt ledsen.
Jag är så grymt besviken.

Men sanningen kommer aldrig att komma fram. Jag vet det nu. Jag ger upp. Du vinner.

Den här dagen som började så bra visade sig bli den absolut pissigaste på länge. Usch.

Jag ska krypa upp i soffan med min dotter nu, glömma allt som har med dig att göra och i stället fokusera på positiva, kärleksfulla människor. In i bebisbubblan. Dit kommer du inte in.

Inga mer tårar nu.

Lösenord

Jag har länge funderat på det här med lösenordsskyddade inlägg, om jag vill ha det eller inte. Jag testade ju det för några år sedan, men det jag skrev då kom ut till folk som inte hade lösenordet så antingen skvallrade folk om innehållet eller gav de helt enkelt vidare lösenordet. Men då skrev jag väldigt privat och det gör jag inte längre, mycket p.g.a. just den orsaken.

Men. Jag blir lite frustrerad när jag träffar folk som känner mig privat som säger att ”jag brukar läsa din blogg”, utan att de någon gång har skrivit en endaste liten kommentar med ett hej. Det känns inte riktigt ok tycker jag. Värst var när T kom hem och hade träffat folk som sa att de läste min blogg och sedan hade envisats med att kalla honom för just ”T”, trots att de alltså mycket väl vet vad han heter. Att jag kallar honom T här i bloggen är lite för att markera att det är min blogg, mina funderingar som speglas. Han har inte valt att blogga eller få sitt liv uthängt här, även om han ibland nämns (och då med hans godkännande). Samma sak med vänner och familj, de nämns aldrig med namn av samma orsak. Jag har många gånger fått höra från kompisar att ”det här kommer inte med i bloggen väl?” och jag vill verkligen inte att de ska känna så. Men numera vet de nog att de inte behöver oroa sig, det var mest i början den oron kanske fanns.

Det finns många som bloggar helt öppet om sina liv, med namn och allt och jag menar verkligen inte att det är ”fel”. Men tanken med den här bloggen har aldrig varit att den ska vara en dagbok eller en inblick för andra i hela mitt liv. Bloggen är mest till för min del, för att jag bara måste skriva. Jag älskar ju det! Och det känns bäst för min egen del när jag inte nämner mina nära och kära vid hela namn, och att jag inte skriver om precis allt som händer i mitt liv. Dessutom tror jag att ni skulle ledsna rätt fort om jag började föra dagbok över mitt liv här i bloggen, 😉 Sååå himla spännande liv har jag inte, det kan jag lova.

Nu när Mini snart anländer får jag ju ännu mer fundera över hur mycket jag vill hänga ut henom här. Jag är fortfarande inte på det klara med det, men det kanske kommer automatiskt senare. Jag kommer i alla fall att lösenordsskydda vissa inlägg framöver, enbart för att ha lite koll på vilka det är som läser och ser just de inläggen.

Så, vilka får då lösenord?
Ja, där drar jag egentligen ingen gräns. Jag vill helt enkelt bara veta vilka det är som läser. Och så vill jag gärna att man i alla fall kommenterar något litet någon gång i gengäld. Och självklart – att man inte ger ut lösenordet vidare. Om du vill ha lösenord – maila mig bara så skickar jag det. Mailadress hittar du under fliken ”Om Malin”.

Nytt år ~ nya möjligheter

Jag vet ju redan nu att 2011 kommer att bli ett omtumlande år, för i år ska vi ju bli föräldrar för första gången. Något jag nog fortfarande inte rikigt har fattat till fullo. Spjälsängen är bäddad och klar, alla kläder och tillbehör tvättade och inköpta. Nu väntar vi bara på barnvagnen, vi ska fixa bilbarnstol och så lite blöjor på det. Sedan är vi redo för vår lilla Mini.

I dag var vi inne i stan en sväng för att hämta bilderna på T som vi ska använda till hemsida och liknande. Vi var och fotade oss förra veckan eftersom vi ville ha fina, professionella bilder på magen. Vi passade på att även ta bilder på T till företaget då. I dag fick vi en liten preview av magbilderna och herrejösses vad fina de är! Han har verkligen lyckats fånga magen, med ett fantastiskt ljus. Men jag blev helt paff när jag såg första bilden. Va, är det där min mage?! Den är ju gigantisk! Stor, rund och så oerhört fin är den. Vi får hämta ut de färdiga bilderna nästa vecka och det ska bli så spännande att få se dem helt klara.

Och apropå Mini så är det mer action än någonsin i magen just nu. Varje kväll har bebisen hicka och jag tycker att hela sängen skakar, men enligt T känns det inte. Bebisen verkar i alla fall tycka att hickan är lite jobbig ibland och då knör h*n runt lite extra som för att hitta en ställning som känns bättre. Och det är mycket vassa knän och armbågar nu, nära huden och väldigt synligt. Samtidigt som det är fascinerande är det också lite läskigt ibland då det ser lite alien-aktigt ut med alla rörelser under huden. Magen kan bukta väldigt markant åt ena hållet ibland.

Nu är det ju nytt år och vi kan äntligen jobba fullt ut på vår klinik i Jönköping. Så skönt! Fasta rutiner och tider, något vi båda har saknat under hösten. Just kliniken är ju ett stort fokus för 2011. Även om T kommer att få klara sig en hel del utan mig där under året kommer vi ju så klart att fortsätta ha gemensamma planer och drömmar för kliniken. Även om jag kommer att vara hemma mycket kommer jag ändå att vara delaktig och stötta T.

Annars längtar jag efter träning just nu. Eftersom jag har haft en rätt jobbig graviditet har jag inte kunnat träna alls och det är något jag verkligen längtar efter massor att få göra! Så fort det bara går ska jag börja lite försiktigt och trappa upp successivt. Jag har massa tankar och planer för min träning, som ju kommer att bli hemmaträning. Det känns ibland som om jag har bott på gym de senaste tio åren så jag tycker att det ska bli fantastiskt skönt att få sköta min egen träning, hemma.

Jag hoppas också att T och jag får lite semester i år, gärna en liten tur utomlands. I år känner jag faktiskt för en slapp charterresa, något som normalt sett inte lockar alls. Men med en liten bebis och bara en kort semester kan vi kanske behöva en riktig slappesemester med sol, bad, god mat och bara latande. Kanske till Spanien i år igen?

På det här hotellet bodde vi vid förra årets resa till Spanien. Då var vi ju där i jobb och hann inte ens med ett dopp i poolen. Det hade varit skönt att få åka till ett liknande hotell och kunna bara njuta och slappa. Vi får väl se hur det blir med det i år.

Varje år med T blir bara bättre och bättre och jag har samma förväntningar som inför förra året. 2011 kommer att bli ett toppenår! Så är det bara.

Det där med att bara ta en funkar inte

Förra gången vi var och handlade var det dags. Årets första pepparkakor inhandlades. Två för tjugo, billigt var det. Och gott. Swish så var de uppätna. Så nu fick vi köpa hem nya igen.

Och det är ju en omöjlighet att bara ta en. När T tog fram en av burkarna nu till ”kvällsfikat” avstod jag först, eftersom jag vet att en lätt leder till… ja, många. Men sedan tog jag en i alla fall. Och så en till. Och så en till…

Men gott är det!

Tisdagstankar

  • Det är tur att vi har eget nu, T och jag. Tur så att jag efter att ha ätit lunch kan lägga mig och sova en liten stund på soffan innan vi kör igång eftermiddagen. Ge mig bara en kvart, tjugo minuters sömn, så är magen och jag fit for fight igen. Sedan är jag full av energi hela jobbdagen.
  • Vi har sett hela 10 rådjur i dag! 4 i morse och 6 på vägen hem nu i kväll.
  • En liten katt kan skrämma en stor häst genom att bara… sitta bredvid höhögen. I mörker kan även minsta lilla katt se ut som ett hästätande monster…
  • Det är skönt att få gå och lägga sig tidigt, krypa ner i den varma sängen med en god bok.
  • Jag tror att jag ska göra ovanstående nu. Godnatt!

Mardrömmar

Förra veckan drömde jag fruktansvärda mardrömmar. Särskilt natten till lördagen. Jag drömde en massa olika hemska drömmar som alla handlade om döden på något sätt och en av dem innehöll mamma. Jag har nästan inte drömt om henne alls under de här 9 åren efter hennes död och därför tar det alltid väldigt hårt när det väl händer. Men just fredags natt drömde jag en så läskig dröm om just henne att jag inte återhämtade mig under hela lördagen. Allvarligt talat kände jag mig som en zombie hela lördagen. Jag kunde inte tänka klart. Huvudet kändes som om det var fyllt med tjock, seg gröt. Jag kände mig helt ärligt helt dum i huvudet.

När jag började fundera på varför jag drömde så mycket om döden förra veckan slog det mig att det kan ha varit boken jag läste som satte igång det. Jag började läsa Dödens nycker av José Saramago, som handlar om hur döden slutar att ske i ett land och hur invånarna först gläds åt det men sedan inser att de trots allt fortfarande skadas och blir sjuka. De blir levande döda i stället, utan att varken blir bättre eller sämre. Det är en ruskigt intressant och tankeväckande bok, men för mig blev det nog för mycket. Så i lördags lade jag boken åt sidan och börja läsa Dumpa Matthew i stället för att läsa något lättläst som inte kunde få tankarna mot mardrömmar. Och nu har jag haft två mardrömsfria nätter då jag har vaknat utvilad och pigg.

Frågan är hur mycket en bok egentligen kan trigga igång huvudet? Vågar jag fortsätta läsa den? Det kan ju vara annat som spelar in och gör att jag hade så många mardrömmar. Läskigt var det i alla fall. Det var länge sedan jag drömde så intensivt och sådana kraftiga mardrömmar. Usch… Bara jag tänker på dem får jag bilder från drömmarna i huvudet.

Förra året kommenterade T att han tyckte att jag läste för mycket böcker som gav mig negativ energi och efter det har jag försökt tänka mer kritiskt till innehållet innan jag börjar läsa. Tyvärr känns det då ibland som att det mest blir kärlek och chick-lit över på listan, men å andra sidan; vad gör det? Historiska romaner skulle kanske också passa. Vad som helst bara jag slipper mardrömmarna i alla fall. Och jag som aldrig har haft problem med att se t.ex. skräckfilmer. Men böcker fixar jag tydligen inte?