Den här boken kommer med ett viktigt budskap – om livet vänder kan man själv ta makten över hur man vill att det ska fortsätta. Det visar verkligen Elin Rantatalo i den här boken.
En semesterresa till Kanarieöarna blir inte alls den sköna vecka med familjen hon hade hoppats på. I stället insjuknar hon och får uppsöka vård och hon blir hastigt sämre. Hon blir sjuk i sepsis och hennes familj får beskedet att hon inte kommer överleva. Men det gör hon, mot alla odds. Och i den här boken berättar hon om sin väg tillbaka till livet.
Hon har pusslat ihop berättelsen med hjälp av både egna och andras minnen samt personalens anteckningar. Hon låg i koma med respirator, fick amputera både ben och fingrar. Lära sig tala på nytt, lära sig sitta utan ben, lära sig gå, lära sig en helt ny vardag.
Det är oerhört gripande och stark läsning och även om det hon går igenom är så tragiskt har hon ett sätt att bemöta det som är fantastiskt. Hennes mod, positiva inställning, kämparglöd och ödmjukhet inför det hon tvingas gå igenom är så oerhört imponerande. Jag kunde inte lägga ner hennes bok förrän hela var utläst.
Jag kan känns igen mycket kring vad en så lång sjukhusvistelse innebär eller hur illa man kan bli bemött. Min mamma låg ett halvår på sjukhus efter vår bilolycka, och hon hamnade i rullstol. Min bror var med om en arbetsplatsolycka och fick amputera sina fingrar och hyvla hud från låren precis som Elin beskriver. Att parkera på handikapp och bli utskälld av oförstående människor. Folk som tittar konstigt. Jag kan känna igen så mycket.
En väldigt tänkvärd och öppenhjärtig berättelse om att känna tacksamhet över att leva. Vill varmt rekommendera att läsa.