Det här måste vara en av årets mest omtalade böcker, utan tvekan. Av många utnämnd till en av de bästa böckerna någonsin. Klart man blir nyfiken på en så hypad bok, och klart att man bara måste läsa den.
Bokens främsta huvudperson är sjuttonåriga Taylor, som för sex år sedan lämnades på 7-Eleven av sin mamma. Sedan dess har hon inte träffat henne. Nu går hon sista året på Jellicoe internatskola och hennes närmaste ”anhöriga” är Hanna, en kvinna som jobbar på internatskolan och som bor i ett hus nere vid floden. Taylor har en hel del obearbetat från sin barndom och minnena är ofta suddiga och svåra att begripa. Livet på internatskolan är allt hon har. När Hanna en dag plötsligt försvinner, lämnar skolan utan att berätta vart hon ska eller om hon ens ska komma tillbaka, blir Taylor helt förkrossad. Kvar finns dock hennes liv på internatskolan – gängkrig som ska utkämpas och yngre elever som ska guidas tillrätta.
Det är svårt att ge en ordentlig beskrivning av bokens handling för det finns så otroligt många historier som pågår i olika trådar. Förutom Taylor och hennes bakgrund får vi följa ett gäng elever som gick på skolan för många år sedan, och det tar ett tag innan man inser kopplingen med dagens elever. Det är en bilolycka i början som vi får veta mer om först senare. Det är Taylors romans med Jonah, det är de andra eleverna på skolan och det är gängkrigen som pågår för fullt och anledningen till att de en gång startade. Och så mitt i allt – Taylors historia. Om vem hon är, hennes bakgrund och hennes koppling till Hanna.
Alla varnar för att boken är seg i början, och ja – det är den. Det är liksom lite luddigt, svårt att greppa och svårt att sjunka in i själva handlingen. Jag kommer på mig själv med att skumma igenom de kursiverade avsnitten, bara för att inse att jag måste gå tillbaka och läsa om eftersom de är viktiga för handlingen.
Det är en bra bok, det håller jag med om utan tvekan. Men det är inte den bästa boken jag har läst, varken i år eller någonsin. För även om jag tycker att boken är bra vill den inte riktigt bita sig fast. Jag fastnar aldrig riktigt i läsningen, blir inte så berörd av handlingen. Jag tycker att det här med gängkrigen är så urbota tråkigt att läsa och de tar upp en rätt stor del av handlingen. Däremot fastnar jag i Taylors historia, och den mystiska Hanna får mig att fundera över vem hon är. Det är deras berättelser som lockar mig att läsa vidare. Att få svar på frågorna, att få veta sanningen om Taylor och varför hon lämnades där helt ensam av sin egen mamma.
Det är klart att jag rekommenderar att läsa boken – att ta del av hypen. Och eftersom så många beskriver den som sin nya favoritbok är det så klart en bok man måste läsa.
*malins bokblogg* 