Berättelser från Engelsfors av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg

Jag tillhör den lilla, lilla skara som inte blev alldeles hänförd av Cirkeln när den kom ut. Visst var den bra, men inte mer än så. Faktiskt så har jag inte ens läst fortsättningen Eld eftersom jag helt enkelt inte varit sugen.

Men så landade den här i min brevlåda och eftersom jag är väldigt förtjust i serier blev jag nyfiken. Jag är uppvuxen med att plöja serier, både tidningar och album. Det är något väldigt lockande med det formatet. Jag gillar att följa handlingen via bildrutor och kortfattad text. Ofta är bilderna lite mystiska och kryptiska, och jag gillar känslan det ger.

Nu har jag som sagt inte läst Eld, så jag är inte så insatt i Engelsfors-världen som man kanske borde vara för att läsa detta album. Men jag gillar det. Är man ett fan antar jag att man gillar det ännu mer, men för mig som är rätt så oinsatt funkar det ändå. Det här är en serie som funkar väldigt väl i serieform. Det är mystiskt, mörkt och dramatiskt.

Det är ett album som ger en trevlig stund, men som också försvinner ur minnet lika fort. Får det mig att vilja läsa böckerna? Nej, det gör det inte. Jag lockas inte in i Engelsfors-världen utan nöjer mig med att konstatera att den gör sig bra i serieform, och att det räcker bra så för mig.

Läs mer här.

Cirkeln av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren

Ingen kan väl ha undgått hypen kring den här boken. Hyllningskörerna har varit många, och det är klart att sådant skapar förväntningar när man ska läsa boken.

Det utspelar sig i Engelsfors, en liten sömning småstad. Sex ungdomar möts en natt då månen lyser blodröd. Sex ungdomar som har tagit sig till stadens folkpark utan att veta varför, som inte har något gemensamt tidigare. Där finns också skolans vaktmästare, en man som visar sig vara deras ledsagare. De har alla blivit kallade eftersom de tillsammans har ett öde att uppfylla och de måste hålla ihop för att överleva. Under tiden som följer lär de sig att att de besitter magiska krafter och att dessa krafter kommer att behövas för att besegra ondskan. De får också veta att det är i skolan ondskan finns, men de vet inte vad eller vem det är de ska bekämpa. Det är deras uppgift att ta reda på det.

Jag har inte hittat någon recension som inte lovordar den här boken. Själv kände jag att nja, var den verkligen så bra? Jag håller med om att det finns ett bra berättardriv som gör att man gärna läser vidare. Däremot känner jag mig lite kluven till handlingen. De sex tjejerna är hämtade ur olika grupper – den snygga, den populära, den mobbade, den alternativa o.s.v. De får magiska krafter och ska bekämpa ondska. Det känns som om det är klassiska ingredienser för en ungdomsbok. Jag får också en massa bilder i huvudet från Förhäxad, tv-serien – böckerna som ska ge dem svaren, Rådet som bestämmer över alla med magiska krafter, demoner. Jag älskar tv-serien men jag gillar det inte i den här boken. Det blir bara fel.

Jag stämmer inte in i hyllningskörerna, men jag tycker heller inte att det är en dålig bok. Absolut inte. Den är klart godkänd. Det är bra underhållning och den har ett bra berättardriv. Jag tror att många ungdomar kommer att älska det här och att längta efter de två nästa böckerna i trilogin. Den har kallats en svensk Twilight och bara det gör att jag vill älska den här boken. Och så gör jag inte det. Jag är lite besviken på att jag inte gillade den mer faktiskt. Kanske hade jag för höga förväntningar? 

Blir du nyfiken? Läs ett stycke ur boken här.

Bok från Rabén och Sjögren.