Livbåten av Charlotte Rogan

Jag var egentligen inte särskilt nyfiken på den här boken, men så började den få hyllningar lite här och där och då väcktes så klart min nyfikenhet. När jag läste en intervju med författaren blev jag ännu mer lockad att läsa boken.

Året är 1914 och ett stort passagerarfartyg sjunker. Passagerare och besättning tar plats i livbåtar och i boken får man följa en av dessa livbåtar med deras 39 överlevare. Grace är huvudpersonen och den som främst berättar storyn. De tror först att räddningen kommer snart, men de får tillbringa flera veckor i livbåten i väntan på att bli räddade. Under tiden tvingas de ta svåra beslut i form av att mota bort människor som vill ta sig upp båten, att samsas om den knappa maten samt att bestämma vilka som får vara kvar i livbåten. När de slutligen räddas ställs några av dem inför rätta för mord.

Självklart är det snudd på omöjligt att tänka på Titanic när man läser den här boken, och faktiskt så nämns också Titanic i boken, av passagerarna själva. Själva storyn går ut på att lära känna dessa passagerarna samt att ta del av de hemskheter de tvingas utstå/göra under tiden i livbåten. Det blir många konflikter ombord och för att överleva måste vissa beslut tas. För vissa passagerare är dessa beslut omöjliga, och det är tydligt att en del får stiga fram som ledare för gruppen.

Boken har som sagt hyllats av många som har beskrivit den som spännande och fängslande, men personligen tyckte jag faktiskt att den var rätt tråkig. Det är meningen att man ska få en förståelse för passagerarna, förstå att man inte kan döma om man inte varit med om situationen själv. Människor tvingas göra hemska saker för att överleva, saker man inte kan förstå om man inte har upplevt det själv. Och ja, det köper jag helt. Det är tydligt att de måste ta hemska beslut för att överleva. Däremot hängde jag inte riktigt med på biten om varför de blev anklagade för mord. Det känns som om jag missade en del av berättelsen där.

Det är många stora frågor som behandlas i den här boken, men för mig når den ändå inte riktigt ända fram. Jag blir inte engagerad i passagerna, får ingen större förståelse av dem som personer. Storyn biter helt enkelt inte i tag i mig. Det är med en viss känsla av besvikelse som jag läser sista sidan, en känsla av att ha velat ha så mycket mer än vad jag fick. Å andra sidan läste jag boken under en period då flera böcker kändes tråkiga och intetsägande, så kanske var jag inte helt mottaglig för boken när jag läste den. Så kan det ju vara ibland. I vilket fall så blev det ett nja från min sida. Det är ingen bok jag kommer att rekommendera vidare.

Läs mer om boken här.

 

Utlästa

Efter en intensiv helg av läsande, och då menar jag verkligen sträckläsning, är nu hela serien av Lauren Oliver utläst. Oh my, vilken läsupplevelse!

Just nu läses serien av en hel hög elever på skolan. Problemet är att andra delen Pandemonium inte längre går att få tag på. Jag har mailat till förlaget och frågat om de kommer att trycka upp den igen, men jag har inte fått svar. Visst, den går att köpa på Bokbörsen, men den är rätt så dyr där… Jag har ett enda exemplar som mina elever ska slåss om och reservationskön är redan lång.

Jag ska skriva mer utförliga recensioner om böckerna lite senare, men just nu nöjer jag mig med att rekommendera er att läsa dem omedelbums. De är spännande, välskrivna, smarta och avslutas med riktiga cliff hangers. När du läser ettan måste du ha tvåan redo…

 

Bokbloggsjerka – om Goodreads och Boktipset

Veckans fråga i Bokbloggsjerkan är: Har du ett konto på Boktipset, Goodreads eller båda? Vilken av dem är bäst och varför?

Jag har inget konto på Boktipset, och jag har dessutom dålig koll på vad ett konto där skulle innebära. Det enda jag vet är att sidan brukar komma upp när jag googlar efter böcker och att jag då ibland går in och läser vad andra har skrivit om boken jag undrar över.

Däremot har jag faktiskt ett konto på Goodreads. Men – jag har inte varit inne där på säkert 1 år. Jag får nyhetsbrev därifrån och de brukar jag läsa eftersom de ger bra lästips och andra intressanta boknyheter. I samma nyhetsbrev står det att jag just nu läser Catching Fire och har gjort så i några hundra dagar sådär. Jag behöver kanske uppdatera min information där? 😉

Jag känner väl lite att båda säkert är bra, men att jag inte orkar ha koll på en massa olika sidor som ska uppdateras, för att inte tala om att minnas användarnamn och lösenord. Jag lägger hellre min energi och tid på att hinna (och orka) kolla runt och kommentera på andra bokbloggar. Det blir för många konton och sidor att hålla koll på annars.

Läsning pågår

Ojojoj, nu är jag inne i ett riktigt härligt läsflow. Ett sådant där kan-inte-sluta-läsa. Jag lånade hem Lauren Olivers Delirium i fredags och satt och sträckläste den, bara för att inse att den slutade med en cliff hanger utan dess like. Nu är det alltså andra delen som gäller, Pandemonium, och enligt rykten slutar den också med en cliff hanger.

Om någon vill mig något är jag upptagen med att läsa. Sträckläsning pågår.

Bokbloggsjerka – om filmer och tv-serier

Veckans fråga i Bokbloggsjerkan är: Vilken är den absolut bästa tv-serie/film du har sett i din genre? Serien eller filmen behöver inte vara en filmatisering av en författare du har läst men den/de ska ha en stark anknytning till din favorit genre.

Det är faktiskt lite komiskt att just den här frågan kom den här veckan, för jag har funderat mycket på främst tv-serier de senaste dagarna. Jag är ett stort fan av tv-serier och ser numera hellre det än filmer. Jag gillar att hela tiden ha en serie på gång som man kan följa, att alltid kunna sätta igång ett avsnitt när man känner för det. Därför skaffade jag konto på Netflix i höstas, och där finns en massa godbitar att följa.

Men det där med genre. Jag läser inte samma som jag ser på tv. I läsningen föredrar jag feel good om jag får välja, medan jag hellre ser spännande  tv-serier. För filmer är det återigen feel good/komedi/drama som gäller.

Jag kanske inte riktigt följer instruktionerna nu, men jag kör på så här ändå. Jag väljer att tipsa om enbart tv-serier, eftersom det är något jag lite brinner för just nu.

• Våra vänner tipsade om 24 för ett par år sedan, och det var en serie min sambo och jag plöjde som tokar. Vi klämde 8 säsonger i ett nafs. Så himla bra serie! Lagom mycket spänning, grymma cliff hangers.
• Bron är den senaste serien vi blev fast i och vi klämde hela säsong 1 på bara några dagar. Spännande, annorlunda och grymt bra. Tyvärr finns inte säsong 2 på Netflix, men den finns att köpa har jag sett.
• The Walking Dead. Jag gillar egentligen inte alls zombies, men ändå är den här serien en av mina absoluta favoriter. Visst, något splashig ibland, men så enormt spännande och läskig på samma gång.
• Modern family är en extremt rolig serie som får mig att skratta högt varje gång. Jag älskar, älskar, älskar karaktärerna. Jag hoppas att Netflix tar in fler säsonger snart för jag saknar att följa de här familjerna.
• Brothers and sisters är feel good och relationer, vilket ligger nära till hands vad jag gillar att läsa. En fantastisk serie som tyvärr inte går längre och jag saknar den här familjen. Jag måste köpa serien så att jag kan se den fler gånger.
• Homeland såg vi i höstas och blev sådär tokberoende av den. Vi plöjde säsong 1 och 2, även om säsong 2 inte var riktigt i samma klass.

Sedan har jag följt och älskat Vänner, Gilmore Girls, Förhäxad och Sex and the City för att ta några exempel.

I går började vi följa Suits som verkar mycket lovande. Smarta repliker, intressanta karaktärer och handling. Och så började jag titta på Pretty Little Liars, som många säger är en måste-serie. Efter det har jag en lååång lista av serier som vi ska kolla på och Sons of Anarchy är en av dem. Den ska tydligen vara riktigt, riktigt bra.

Som sagt, det här är ett ämne som jag brinner för alltmer. När vi kommer in i våra plöjar-perioder blir det också något mindre läsning eftersom det helt enkelt inte finns tid för båda. Men jag älskar verkligen att sjunka ner i soffan tillsammans med sambon och sedan slå på den tv-serie vi för närvarande följer. Avsnitt efter avsnitt tills vi måste krypa i säng, och så riktigt längta till nästa kväll då den spännande fortsättningen följer. I kväll blir det återigen Suits!

En sekund i taget av Sofia Nordin

Det här är första delen i en serie, om jag har förstått det rätt? Andra delen Spring så fort du kan kom i alla fall precis ut, och den vill jag läsa så snart det går.

Hedvig har nyss börjat högstadiet när människor i Sverige insjuknar i en mystisk feber och dör som flugor. Hon vårdar sin lillebror och föräldrarna, och när de sedan dör bestämmer hon sig för att ge sig av. När hon går ut möts hon av en kuslig tystnad och på många ställen ligger döda människor. Hon beger sig till skolan där hon plockar ihop ett överlevnadskit med tält och mat och annat hon kan tänkas behöva. När hon funderar över vart hon kan ta vägen minns hon en undervisningsgård där det finns djur, och hon tar sig dit. Där lär hon sig hur man mjölkar kor och annat som behövs för att överleva. Men är hon den enda som har överlevt? Hur ser framtiden ut?

Den här boken sträckläste jag i ett enda svep. Den är spännande och lite läskig, på så sätt att den kommer så nära inpå. Det är faktiskt lite obehagligt att läsa en sådan här berättelse som utspelas i Sverige, och det är obehagligt när hon tar sig tillbaka in till stan och går på ett helt öde ICA.

Det är en rätt tunn bok som tyvärr har gått obemärkt förbi på mitt bibliotek. Så fort jag berättar om den blir den utlånad, men när den står i bokstället är det ingen som riktigt lägger märke till den. Det är synd, för det är en riktigt bra bok. Den är perfekt som ungdomsbok, men den passar även en vuxen läsare med tanke på ämnet. Jag tycker att boken blir extra läskig just för att det är en ensam tonåring som har överlevt, att hon ensam tvingas lyckas leva vidare utan någon egentlig kunskap eller hjälp. Att hon har fått vårda sin egen familj in i det sista.

Själva handlingen skiljer sig åt från andra böcker i genren. Här finns ingen kamp mellan onda och goda, eller en stat som har kollapsat. Här verkar det ”bara” vara en sjukdom som har slagit ut samhället och dess invånare och för Hedvigs del handlar det om att överleva utan att veta om hon är den enda. Hon lever väldigt mycket här och nu, en sekund i taget som titeln säger. Hon försöker också att inte tänka så mycket på sin familj, för att inte falla ner i sorgen. Det är mest fokus på överlevnad, utan att veta om det egentligen finns någon mening med det.

Jag kan verkligen rekommendera den här boken vidare. Den slutar med en riktig cliff hanger, så jag är glad att andra delen redan finns ute. Jag hoppas på att få veta lite mer om vad som egentligen har hänt, hur resten av samhället ser ut. Det får bli att köpa hem del två på en gång och förhoppningsvis få svar på en del frågor.

Läs mer om boken här.

Sparkle av Kaya McLaren

Den här boken andas vinter och feel good, åtminstone om man ser omslaget och läser baksidetexten. Det var dock inte lika mycket feel good som jag hade hoppats på, tyvärr.

Boken inleds med Jill som kommer hem från sjukhuset efter att ha drabbats av ett sent missfall, bara för att hitta sin man i säng med någon annan. Hon bestämmer sig för att åka tillbaka till Sparkle, där hennes morbror och bästa vän Lisa fortfarande bor kvar. Väl där lär hon även känna 10-åriga Cassie, vars mamma dog i cancer nyligen. Jill börjar jobba som hennes barnflicka eftersom pappan Mike behöver hjälp med att få vardagen gå ihop sig efter hustruns död.

Vi får som läsare följa flera olika personer i boken och det är där någonstans som jag får problem. Det blir för många personer, för många berättelser, för många livsöden och brustna hjärtan och drömmar. Jag hittar inget riktigt fokus i boken. För min del hade berättelsen funkat mycket bättre om fokus hade legat kvar på Jill och hennes berättelse. Det kunde åtminstone ha hållit sig till historien om Jill, Cassie och Mike.

Eftersom det är så många personer i boken fastnar jag inte heller för någon. Jag hade gärna sett mer av Cassie, fast på ett mycket djupare plan. Och jag hade gärna sett mer av även morbrodern Howard, som verkar vara den enda någorlunda vettiga personen i berättelsen. Den enda med lite mer djup.

Den här boken känns väldigt rörig, och det där med feel good blev det tyvärr inte så mycket av. Jag blev under läsningen irriterad på stereotypa karaktärer, dålig dialog och den så ofokuserade berättelsen. Jag var faktiskt tvungen att börja skumma mot slutet, för jag klarade inte att hålla intresset uppe inför vem som låg med vem eller inte låg med vem eller som egentligen var kära o.s.v. Och Jills sätt att prata med Cassie… Jag tog inte ställning för Jill där, snarare för 10-åriga Cassie.

Jag har sett många som verkligen har tyckt om den här boken, som tyckte att det var feel good när det är som bäst. För mig var det ingen läsupplevelse som funkade, men eftersom det är många som har läst och gillat tycker jag att man ska ge boken en chans om man tycker att den låter lockande. Det är ju faktiskt så att smaken är som baken, som de vise säger.

Läs mer om boken här.

 

En ny biblioteksvana

I går testade min dotter och jag på ett för oss helt nytt sätt att besöka ett bibliotek, nämligen bokbussen. Vårt samhälle kommer att bli av med sitt bibliotek framöver och då blir det bokbussen som gäller. Just den här gången hade jag dessutom testat att reservera böcker till just bokbussen, och eftersom de precis hade kommit blev det till att besöka bokbussen för första gången.

Dottern tyckte att det här med en buss var spännande, men lite besviken blev hon för att den bara stod stilla. Hon ville åka buss, hävdade hon bestämt. (Hon är snart 3 år) Men spännande var det ändå. Hon började direkt gräva bland alla böcker och hittade Hästfesten som hon genast ville låna. När vi kom hem satt hon och pappa och läste den ihop, fast pappa försökte hävda att han egentligen inte gillar hästar. ”Mamma gillar hästar och Mini gillar hästar, men pappa gillar inte hästar” bestämde hon då. Så sant, så sant. Jag kanske ska tillägga att dotterns högsta önskan just nu är att få en rosa häst. Pappa har lovat henne att så fort vi hittar en rosa häst ska hon få en…

Själv fick jag med mig 3 böcker hem, allihop inom området hälsa och träning. Det är ett område som av någon anledning blev alldeles för dåligt representerat bland mina böcker förra året. I år vill jag därför läsa mer om det. Och just de 3 böckerna jag lånade hem i går är jag ruskigt nyfiken på.

Så det här med bokbuss alltså. Det blir ett gilla för det. Att slippa ta sig in till city för att hämta reserverade böcker tycker jag är kanon. Det är mycket smidigare att hämta dem från bokbussen. Det får bli en ny biblioteksvana för min del.

Har ni lånat från bokbuss? Brukar ni göra det?

Kom i form på 30 dagar av Laila Bagge

Den här boken har undertiteln maten, motionen och motivationen.

Laila Bagge känner väl alla till, mer eller mindre, och de flesta vet väl också att hon har fått barn med Niclas Wahlgren. Han är utbildad kock i grunden, och det är han som har gjort alla recept till boken. Hon inleder boken med att berätta bakgrunden till varför boken kom till; att hon ville komma i form efter graviditeten. Niclas hjälpte till genom att laga bra mat och hon tog hjälp av en personlig tränare för att få ett träningsprogram att följa. Eftersom hon kom i så bra form testade hon även programmet på sin syster, som också behövde komma i form efter en graviditet. Även hon fick bra resultat, och därmed bestämde hon sig för att ge ut en bok i ämnet.

Det finns vissa saker jag gillar med boken och det finns vissa saker jag inte alls tycker om. Hon skriver att hon tycker den gamla hederliga tallriksmodellen är den bästa, och att hon unnar sig syndardagar. Det här med syndardagar (eller ätardagar) är ju ett gammalt koncept och jag gillar inte alls ord som att ”unna” sig eller att ”synda”. Det blir för negativt laddat när det gäller mat. Trots att det verkar som om hon dissar de olika dieter det pratas om numera, står det sedan i recepten alternativ för dem som inte går på diet. Det känns inte som om det handlar om att få en sund livsstil, snarare att man kortsiktigt ska ändra sin mat för att gå ner i vikt. Det blir lite dubbla budskap där.

Det som är bra med boken är att det finns både recept och träningsövningar. Träningen är dessutom uppdelad så man kan välja om man vill träna hemma eller på gym. I slutet finns också en del man kan anteckna i och på så sätt följa programmet tydligt i 30 dagar. Förhoppningsvis har man sedan fått in vanan att träna och äta bra mat så att det snarare blir del av en sund livsstil än en kort diet.

För mig ger inte den här boken något alls. Träningsprogrammet är väldigt basic och passar bra för nybörjare, men inte för någon som har tränat ett tag och vill få lite ny inspiration. Hennes texter ger inte heller någon pepp. Det enda jag faktiskt gillade med boken var recepten. Jag har inte hunnit testa något recept än, men det fanns flera som jag vill testa. Kanske gillade jag dem för att det fanns en hel del om lax, något som jag äter rätt ofta.

Jag har sett att den här boken har hyllats av många andra, men själv ångrar jag att jag köpte den. Jag kommer att använda receptdelen, men inget av det andra. Om man är helt nybörjare kanske jag kan rekommendera boken, som något att starta med, men för andra finns det andra böcker som är mycket bättre, t.ex. den här, den här, den här eller den här.

Syskonmakaren av Lisa Jewell

På förrförra årets Bokmässa köpte jag The Making of Us, som sedan har fått stå oläst i bokhyllan. Tydligen var det något som lockade med boken för på förra årets Bokmässa köpte jag boken igen, den här gången på svenska. Det var inte planerat, och det var inte förrän jag hade läst boken och ville läsa mer av Jewell som jag insåg att jag visst hade köpt samma bok två gånger. Den engelska versionen skänkte jag därför bort, för att förhoppningsvis någon annan ska få chansen att läsa och tycka om boken.

Boken handlar om flera olika personer, men den första personen vi möter är Lydia. Lydia har i vuxen ålder blivit oerhört framgångsrik i sitt jobb, men hon hade en rätt jobbig uppväxt och hennes mamma dog redan när hon var liten. Hennes mamma trillade från balkongen när hon bara var några år gammal, och hennes pappa blev aldrig sig lik efter det. När hon en dag får ett anonymt brev om att hennes pappa egentligen inte var hennes pappa blir hon nästan lättad. Hennes mamma hade använt en spermadonator och nu får hon information om att det finns fler syskon och att hon kan få reda på vilka de är om de alla anmäler sig till registret. Kanske kan det leda till att hon även får svar på vad som egentligen hände där på balkongen.

Boken berättas ur flera olika personers perspektiv, och man inser omgående att det är de olika syskonen man får följa. De lever alla väldigt olika liv, och har väldigt olika uppväxter, men de har också flera saker gemensamt. Det är en av de saker jag gillar med boken, att man får följa olika trådar som vävs ihop ju längre in i historien man kommer.

Det finns en ton i den här boken som jag gillar. Jag gillar berättelsen i sig och jag gillar också själva karaktärerna. Berättelsen är en blandning av allvarlig underton och vanlig vardag. Jag läste en intervju av Lisa Jewell där det stod att hon ofta sätts in i facket chick lit, när det egentligen inte alls stämmer in på det hon skriver. Den här boken faller snarare under feel good, eftersom det är en bok att läsa och må bra av. Det är en bok som efterlämnar en glad känsla, och det är med saknad man stänger igen den efter läsningen. Jag tyckte om att följa de olika syskonens väg mot varandra, även om det inte alltid var en enkel väg.

Jag har tidigare läst A Friend of the Family av samma författare, som kanske inte var lika bra som denna men som ändå lockade mig att läsa mer. Och jag är fortfarande sugen på att läsa mer av henne, så det kommer definitivt bli fler i framtiden. Men nästa gång kan jag ju satsa på att köpa en ny bok av henne. Det är lite onödigt att slösa pengar på att köpa samma bok om och om igen.

Läs mer om boken här.

Hopplöst efter

Att jobba i ett bibliotek är superroligt, men samtidigt stressande. Jag ligger alltid efter med läsningen. Elever tipsar om böcker som jag bara måste läsa och jag vill också hinna läsa annat för att kunna tipsa dem om nya böcker. Jag kommer aldrig ikapp med läsningen.

Just nu har jag 2 stora måste-böcker: Divergent och Delirium. Dessa böcker står högt på att-läsa-listan. Jag är nog mest sugen på den sistnämnda, just nu i alla fall.

Däremot har jag faktiskt hunnit läsa en bok att tipsa om: En sekund i taget av Sofia Nordin. Recension kommer lite senare, men än så länge: läs! En svensk, spännande dystopi och andra delen Spring så fort du kan har precis kommit ut. Den står också på att-läsa-listan…

Att ha haft Book Club

Det här blir nog trevligt. Jag fick inleda min vecka med att ha Book Club för ett gäng lässugna sjuor. Kan det bli bättre än så?

Jag tipsade lite om böcker, pratade om Bokjuryn och sedan så läste vi. Ja, sådant får jag göra på mitt jobb alltså. Läsa böcker. Med andra läsintresserade.

Vilken bra start på veckan! Och tänk, så här blir det nu varje måndag, varje vecka, hela vårterminen.

Hjälp! Efterlysning av bok

Om det är någon som kan hjälpa mig att hitta en bok så skulle jag bli överlycklig, eller rättare sagt en av mina elever skulle bli det. Jag köpte in en serie av Mårten Sandén till biblioteket, men när jag skulle beställa sista delen fanns den inte längre att få tag på. Och en av mina elever har läst och verkligen älskat de två första delarna. Att få tag på tredje och avslutande delen vore så himla roligt. Så, är det någon som har och vill sälja De dödas imperium till mig (till biblioteket vill säga)?

Bokbloggsjerkan – om utmaningar

I veckans Bokbloggsjerka är frågan: Tänker du delta i några utmaningar i år och i så fall vilka? (Jerkan räknas inte)

Jag har redan skrivit en del om den här frågan här. I år blir det färre utmaningar för min del eftersom vi ska flytta till hus om ett par veckor och det kommer att innebära renovering av både in- och utsida. Jag misstänker att det kommer att bli färre lästa böcker i år, vilket är helt ok för hus är något vi har längtat efter. Men förmodligen kommer lästiden att minska något och då känner jag att jag inte vågar hoppa för många utmaningar som kanske bara kommer att kännas stressande.

Den enda utmaningen jag kommer att köra är min egen Författarfemman, och det är för att jag vill hitta tillbaka till gamla favoriter. Det blir väldigt mycket nytt hela tiden, och jag saknar mina gamla favoriter och vill därför lyfta dem. Dessutom vill jag gärna försöka minska hyllvärmarna i bokhyllan. Ett ständigt projekt som alltid misslyckas eftersom jag fyller på med fler än jag hinner beta av. Men i alla fall, ett försök är på sin plats.

Jag är väldigt sugen på den där kaosutmaningen som ”alla” verkar hoppa på i år, men jag borde verkligen inte hoppa på den. Kanske att jag kollar i efterhand hur många böcker jag har lyckats pricka in, men att jag inte riktar vad jag läser utefter den.

Så – färre utmaningar och kanske färre böcker men förhoppningsvis ett härligt läsligt år ändå!

Jag är ju så jävla easy going av Jenny Jägerfeld

Jag har tidigare läst och tyckt om Jenny Jägerfelds debut Här ligger jag och blöder, så när den här boken kom ut satte jag genast upp den på att-läsa-listan. Att den ges ut av Gilla böcker brukar ju också vara en garanti för kvalitet.

Joanna har adhd, och det är hon väldigt medveten om. Bara när hon tar sin medicin känner hon att hon har någorlunda kontroll på tillvaron, och när hennes mamma säger att de inte längre har råd med medicinen får Joanna panik. Mamman bidrar inte till familjens ekonomi utan sitter hemma och skriver böcker som refuseras på löpande band. Samtidigt har pappan drabbats av depression och tillbringar sina dagar framför tv:n. Familjen har det svårt ekonomiskt och när de inte har råd att köpa medicin bestämmer sig Joanna för att ta saken i egna händer. Genom att lura till sig en stor mängd droger hoppas hon kunna sälja dem och tjäna stora pengar. Det visar sig inte vara ett jättesmart drag eftersom hon blir påkommen. Samtidigt har hon blivit kär i Audrey, hopplöst och fullkomligt kär. Det är delvis för hennes skull hon vill ha sin medicin, för att inte riskera att förlora henne.

Den här boken tog lite tid för mig att läsa, och ärligt talat tog det ibland emot att plocka upp och läsa vidare. Inte för att den var dålig, utan för att den var så himla intensiv. Det kändes som att befinna sig inuti Joannas hjärna och det sprudlade och blixtrade och hände grejer precis hela tiden. Jag blev helt matt av läsningen, som om jag sprungit maraton. Den här boken ger en väldigt bra bild av hur det är att leva med adhd, och Joanna själv är så himla medveten om sig själv och hur hon är och varför.

Det är en väldigt intressant bok, träffsäker och välskriven. Den kräver nog sin läsare just för att den är så intensiv, men också för att ha en förståelse för Joanna och det hon går igenom. Det är en bok som jag gärna rekommenderar vidare.

Läs mer om boken här.