Det råkade bli två böcker i rad på samma tema. I förra boken fick man följa ett 36-årigt pars kamp mot cancer fram till slutet, i den här boken får man följa en 36-årig änkas kamp att ta sig tillbaka till livet efter makens död i cancer. Den ena tar vid där den andra slutar kan man säga.
Sophie Stanton är alltså 36 år när hon blir änka. Under hela boken får vi följa hennes väg från makens död och ett år framåt. Det är ett år som börjar med total mental kollaps då hon känner att hela livet försvinner från henne. Hon kan inte sköta sitt jobb, orkar inte ta hand om sig själv eller huset och orkar inte bry sig om något annat heller för den delen. Långsamt, långsamt tar hon små steg tillbaka mot livet igen. Hon säljer huset och flyttar till en väninnas stad för att starta ett helt nytt liv utan Ethan.
Det här visade sig bli en riktigt mysig lässtund, om man nu kan tycka det om en bok som handlar om cancer. Men boken innehåller så mycket värme och Sophie visar sig vara en rätt rolig karaktär att stifta bekantskap med. Har man själv förlorat en närstående kan man också känna igen sig i sorgens olika stadier, precis som Sophie går igenom dem. Dessutom är det ju inte själva cancern som är det centrala här, utan Sophies väg tillbaka till ett liv som känns meningsfullt igen. Hon går igenom bland det värsta man kan gå igenom, och hon kommer ut på andra sidan starkare och visare än innan.
Dessutom innehåller boken en hel del andra intressanta karaktärer, och de finns där både för att hjälpa Sophie tillbaka men också för henne att hjälpa även dem. Fokus är mänskliga relationer, att våga ställa upp och att våga bry sig om varandra.
Den här boken är helt klart läsvärd. Chick-lit med seriös betoning och som faktiskt ger en tankeställare.
*malins bokblogg* 