Jag är ju så jävla easy going av Jenny Jägerfeld

jag är ju såJag har tidigare läst och tyckt om Jenny Jägerfelds debut Här ligger jag och blöder, så när den här boken kom ut satte jag genast upp den på att-läsa-listan. Att den ges ut av Gilla böcker brukar ju också vara en garanti för kvalitet.

Joanna har adhd, och det är hon väldigt medveten om. Bara när hon tar sin medicin känner hon att hon har någorlunda kontroll på tillvaron, och när hennes mamma säger att de inte längre har råd med medicinen får Joanna panik. Mamman bidrar inte till familjens ekonomi utan sitter hemma och skriver böcker som refuseras på löpande band. Samtidigt har pappan drabbats av depression och tillbringar sina dagar framför tv:n. Familjen har det svårt ekonomiskt och när de inte har råd att köpa medicin bestämmer sig Joanna för att ta saken i egna händer. Genom att lura till sig en stor mängd droger hoppas hon kunna sälja dem och tjäna stora pengar. Det visar sig inte vara ett jättesmart drag eftersom hon blir påkommen. Samtidigt har hon blivit kär i Audrey, hopplöst och fullkomligt kär. Det är delvis för hennes skull hon vill ha sin medicin, för att inte riskera att förlora henne.

Den här boken tog lite tid för mig att läsa, och ärligt talat tog det ibland emot att plocka upp och läsa vidare. Inte för att den var dålig, utan för att den var så himla intensiv. Det kändes som att befinna sig inuti Joannas hjärna och det sprudlade och blixtrade och hände grejer precis hela tiden. Jag blev helt matt av läsningen, som om jag sprungit maraton. Den här boken ger en väldigt bra bild av hur det är att leva med adhd, och Joanna själv är så himla medveten om sig själv och hur hon är och varför.

Det är en väldigt intressant bok, träffsäker och välskriven. Den kräver nog sin läsare just för att den är så intensiv, men också för att ha en förståelse för Joanna och det hon går igenom. Det är en bok som jag gärna rekommenderar vidare.

Läs mer om boken här.

Annonser

Här ligger och jag blöder av Jenny Jägerfeld

Det börjar lika blodigt som titeln antyder. Maja sågar av sig sin tumme under en lektion, och svimmar rakt ner i sin egen blodpöl. Där börjar berättelsen och sedan får vi följa Maja i hennes liv. Hon bor med sin pappa i Stockholm och varannan helg åker hon till sin mamma i Norrköping. Så gör hon även helgen efter tumincidenten, men till sin stora förvåning kommer inte hennes mamma och möter henne på stationen. Hon är inte heller hemma och kommer inte ens hem under helgen. Maja blir så klart orolig, särskilt som hennes mamma är ordningen själv. Men var är hon?

Samtidigt som vi får följa Maja i hennes vardag nystas även tidigare händelser upp. Vi får veta att hennes och mammans relation är något ansträngd och att det är något som Maja sörjer i det tysta. Det är inget hon vill skylta med för någon, men hon tillbringar en stor del med att fundera över varför det är som det är.

Det är stark och gripande läsning. Jag gick flera dagar efteråt och funderade över hela storyn och personerna i den. Det är då man vet att man har läst en bra bok – när den fortsätter att leva sitt eget liv.

Jag kan verkligen rekommendera den här boken, till både ungdomar och vuxna. Det kan vara lite jobbigt med de detaljerade beskrivningarna av olyckan och senare skadan, men det är värt att ta sig förbi de avsnitten och in i själva storyn. Jag fick faktiskt skumma lite just de delarna, och sedan kom belöningen i form av en varm och mänsklig story som levde kvar även när boken var utläst.