Vad mina döttrar bör veta av Elizabeth Noble

Jag har tidigare läst Bokcirkelns bekännelser av Elizabet Noble, en bok som jag tyckte var helt ok. En ”spa-upplevelse light”, kallade jag den t.o.m. Jag kan inte påstå att jag kommer ihåg så mycket av den nu i efterhand, men jag kände i alla fall igen författarens namn när jag såg den här boken.

När Barbara får cancer bestämmer hon sig för att skriva dagbok för att berätta för döttrarna sådant som hon tycker att de bör veta. Hon skriver både om sig själv och om döttrarna. Hon skriver om allt som hon tycker är viktigt att bevara, men betonar att hon inte vill skriva om sjukdomen. Hon har fyra döttrar, tre som är utflugna och så en tonåring – Lisa, Jennifer, Amanda och Hannah. Hon skriver också ett personligt brev till var och en av döttrarna och hon lämnar allt till sin man Mark, som efter hennes död bor kvar i huset tillsammans med deras gemensamma dotter Hannah. Huset blir som någon slags samlingspunkt för alla efter hennes död, och systrarna söker både tröst och stöd hos varandra när de allihop kämpar för att komma tillbaka till en vardag där de ska lära sig att leva utan sin mamma, en mamma som var högt älskad av alla och nästintill helgonförklarad av dem.

Boken växlar berättare mellan de olika döttrarna och vi får följa dem i deras liv väldigt ingående. Ibland lite för ingående kan jag tycka. Över huvud taget är den här boken väldigt babblig. Det är mycket text, många personer och mycket ältande. Det blir aldrig särskilt djupt eller ens särskilt berörande. Jag kommer aldrig under ytan på någon av karaktärerna och bryr mig inte särskilt mycket om vad som händer dem. Det är för många personer, för rörigt och för ytligt. Jag hade velat skala bort en massa text och göra handligen mer fokuserad i stället. Nu ligger fokus mest på döttrarna och deras liv och det där med mammans dagbok kommer i skymundan. Det är faktiskt väldigt lite om just den, och det var väl den som skulle vara bokens kärna egentligen?

Jag hade högre förväntningar på den här boken – den lät defintivt bättre i beskrivningen på baksidan. Men, i slutet knyts allt ihop bättre och jag blir berörd och gråter faktiskt en liten skvätt. Men då har jag tragglat mig igenom nästan 400 sidor för att nå dit. Så nja, det är ingen spa-upplevelse det här. Det är ok läsning, inte mer.

Bokcirkelns bekännelser av Elisabeth Noble

Ok, efter förra boken var det chick-litt som gällde. Snälla, lättsmälta, mystrevliga böcker som inte kunde förknippas med något som helst kräkframkallande. Valet fäll på Bokcirkelns bekännelser och det visade sig vara perfekt efterläsning.

Boken handlar om fem kvinnor i olika åldrar som bildar en bokcirkel. En del känner inte varandra sen innan, men under årets gång kommer deras liv att vävas samman genom diverse omständigheter. Susan, Polly, Clare, Harriet och Nicole tillhör alla denna bokcirkel. Alla turas om att välja böcker som de ska läsa och de upptäcker att många av böckerna ofta säger något om deras egna liv. Deras träffar blir en chans att få ventilera sina tankar och få råd och stöd av de andra.

Förutom böcker och en del diskussioner av böckerna de läser får man följa alla kvinnorna i deras liv med både med- och motgångar. Den första delen av boken tyckte jag kändes lite rörig och det tog tid innan jag kunde hålla isär vem som var vem. Efter ca 100 sidor kom flytet och boken blev klart bättre. Den blev tom intressant och det hade jag faktiskt inte väntat mig. Den var faktiskt bättre än vad jag hade trott. Det var riktigt trevlig läsning och riktig feel-good-känsla. Och det var precis vad jag behövde. Det var ingen större litterär upplevelse och gillar man inte chick-litt så gillar man inte den här heller. Men ibland är det skönt att läsa sådana här böcker. Avkopplande och lite stillsamt, som en liten spaupplevelse light kanske.