Och hur går det här då?

Nja, sådär.

Läser lite här, läser lite där. Tittar lite panikslaget på den jättelika att-läsa-högen som just nu inte alls lockar till läsning.

Det är den där tiden på året. Då man vet att snart är det betygsättning som gäller. Det sista ska göras, sammanställas och funderas på. Och det är alltid då som läsningen tar stryk. Då jag knappt orkar lyfta en bok förrän ögonen slår igen av trötthet.

Men de där 100. De däringa 100. Det ska gå. Eller?

Jag måste hitta en riktig slukarbok som väcker mig ur min begynnande läskoma. Annars blir de 100 inte 100 utan bara 90.

Rör mig inte! av Tahereh Mafi

Den här boken är otroligt populär bland eleverna, och alla exemplar är ständigt utlånade. Även uppföljaren Rädda mig inte! är poppis. Boken heter Rör mig inte! där inte alltså är överstruket, ett skrivknep som används frekvent genom hela berättelsen. Det var en av de saker som gjorde att jag inte riktigt föll för den, kan jag avslöja med en gång.

Juliette, 17 år, har en förmåga eller förbannelse beroende på hur man ser det. Hennes hud och därmed beröring är farlig och t.o.m. dödlig för andra. Återetablissemanget har satt henne i en cell där hon har suttit helt isolerad från omvärlden i nästan ett år. Och långt innan dess har hon också varit isolerad från andra människor, eftersom hennes beröring är så farlig. Men så plötsligt kommer en annan fånge in i cellen, en kille som hon känner igen från tidigare. Frågan är bara om han känner igen henne och vet vem hon är och vad hon kan göra? Långsamt börjar hon bygga upp ett förtroende för honom och försöker hjälpa honom att anpassa sig till livet i cellen. Men ganska snart ändras allt och hon blir ett vapen för Återetablissemanget som ser potentialen i hennes förmåga.

Det här är återigen en dystopi. Det känns som om jag har läst en hel del sådana det här året, men så är det också en väldigt populär genre just nu. Just den här boken har jag varit väldigt icke-sugen på att läsa faktiskt. Jag har hållit i den flera gånger för att sedan avfärda den. Men just för att den är så populär kände jag att jag nog borde ha läst den, så jag gav den slutligen en chans.

Man förstår ganska snart att det här är något av en kärlekshistoria och det är en klassisk kamp mellan det goda och onda, precis som det ska vara i en dystopi. Som jag redan har nämnt är det en hel del överstrukna passager i texten och till en början tyckte jag att det kändes väldigt intressant och att det gav en extra dimension. Efter tag tröttnade jag dock på det och tyckte att det blev lite för mycket av det. Storyn börjar bra, griper tag och är riktigt spännande ett bra tag. Framför allt porträttet av Juliette är intressant, och tiden när hon är ensam i cellen avslöjar mycket om vad som har hänt tidigare, hennes känslor kring det och hennes utsatthet. Någonstans i mitten tappar storyn farten och jag fick kämpa mig igenom den sista halvan. Det är mer intressant och gripande läsning att få följa Juliette när hon är i cellen, framför allt återblickarna till vad som har hänt innan. Det är när hon kommer ut som det där unika tilltalet försvinner. Det blir faktiskt rätt tråkig läsning mot slutet och jag lägger igen boken med en besviken känsla.

Det finns som sagt en uppföljare och det kommer ännu fler om jag har förstått det rätt. För min del blir det däremot ingen mer läsning av serien. Men jag kan förstå att det är en serie som tilltalar eleverna och jag kommer definitivt att rekommendera dem att läsa den.

Läs mer om boken här.

Den nya människan av Boel Bermann

Den här boken läste jag ut samma dag som den landade i brevlådan. Den var spännande och samtidigt väldigt skrämmande, och det fanns inte en chans i världen att jag skulle kunna somna utan att få veta hur det gick först.

Det föds allt färre barn i världen och 2014 är året då inga barn alls kommer till världen. Kvinnor kan inte längre bli gravida. Under några år föds inga barn alls, men så kommer födslarna plötsligt igång igen. Men barnen som föds är annorlunda. De är tysta, stillsamma och leker inte. Rakel är en av de människor som reagerar på deras konstiga beteende och tycker att de är minst sagt läskiga och obehagliga. En dag när hon är barnvakt åt en äldre pojke som tillhör den gamla generationen, råkar hon döda ett av de nya barnen. Ingen verkar se det hon ser; att de nya barnen är ett hot mot hela mänskligheten, och hon döms till vård. Ganska snart kommer dock larmrapporter om de nya barnens våldsamma beteende och världen börjar inse att den nya människan inte så enkelt kan leva ihop med den gamla människan. De omhändertas av staten direkt efter födseln, allt i syfte att skydda den gamla rasen. Folk är rädda för de nya människorna, men samtidigt fortsätter kvinnor att bli gravida och de nya människorna blir alltfler.

Det här är skrämmande läsning, och att det är barn inblandade bidrar till den rysliga stämningen. Boken berättas ur Rakels perspektiv men blandas också med tidningsklipp och intervjuer av flera forskare som ger sin syn på saken. Det gör att allt känns väldigt trovärdigt och ännu mer hemskt att läsa. Det kryper så nära inpå.

Den mest intressanta delen handlar om när Rakel själv måste ta personlig ställning till den nya människan. Det är svårt att gå in på vad som händer utan att ge bort för mycket av storyn. Rakel är i alla fall en av de människor som får se båda sidorna av den nya människan, och som tvingas omvärdera sin syn på dem flera gånger. Är allt så där svartvitt som man först tror eller finns det något mer att reflektera över?

Som sagt, jag var helt enkelt tvungen att sträckläsa för att kunna sova. Det är spännande, underhållande och läskigt. Det är en riktigt bra dystopi som jag verkligen kan rekommendera vidare.

Läs mer om boken här.

En riktig tegelsten

Kolla vilken tegelsten som låg i brevlådan i dag. Med strax över 800 sidor räknas det väl som en tvättäkta tegelsten?

Jag har inte läst den andra delen i serien, eftersom jag tyckte att den första bara var sådär. Men nu när den avslutande delen ligger här hemma kommer jag att läsa den. Kanske ändrar jag inställning? Kanske blir jag omvänd?

Men nu är frågan – vad hände i andra delen? Är det något jag borde ha koll på när jag ska läsa sista delen?

Min favorit

Efter att ha plöjt hela första säsongen (jag är sjuk och orkar bara kolla på tv…) av Modern Family är jag nu beredd att utse en favorit: Cameron. Det måste bli Cameron. Framför allt när de intervjuar honom och han berättar vad han egentligen tycker och tänker, sådant som han inte vågar säga till Mitchell. Han är ljuvlig, både i det han säger och i sitt kroppsspråk.

Den här serien är underbart rolig och jag skrattar ofta högt, vilket är sällan en serie lyckas med. Men det absolut bästa med den är att man skrattar med karaktärerna, inte åt dem på ett elakt sätt. Det är så mycket familjekärlek mellan familjerna och lika ofta som jag skrattar blir jag också rörd.

Nu har jag påbörjat säsong 2 och ser fram emot att det finns mycket kvar att plöja. Dessutom är det väl en fortfarande pågående serie i USA?

Och jag måste bara tillägga att min absoluta favoritscen i säsong 1 är när duvan kommer in i Camerons och Mitchs hem. Alltså, så himla roligt…

En nygammal favorit

Jag plöjer just nu Modern Family här hemma, en serie som jag alltid gillat men som jag tyvärr har missat flera avsnitt av. Den gick samtidigt som något som T följde, och jag kan inte komma ihåg varför, men han hade tydligen prio på tv:n den tiden. Därför jublade jag lyckligt när jag såg att den fanns på Netflix.

För varje avsnitt försöker jag komma underfund med vilken av karaktärerna som är min favorit. Men det går inte. Precis när jag har valt en karaktär kommer en annan och gör något roligt och blir min nya favorit.

Alltså, den här serien är så himla rolig. Jag älskar’t. Perfekt underhållning att sitta och skratta till, vilket behövs nu i november-mörkret.

Har ni sett den? Gillar?

Legend av Marie Lu

”Om du gillade Hungerspelen kommer du att älska Legend” står det på framsidan. Och ja, det är svårt att inte jämföra de båda serierna. De har många gemensamma nämnare och precis som Hungerspelen är även det här en trilogi. Den sista delen kom nyss ut i USA, och det ska även bli film av dem så småningom.

Huvudpersonerna i den här boken är Day och June, som lever väldigt olika liv. De lever båda i Republiken, det som förr var västra USA. June är underbarnet som fått högsta poäng på alla prov, som har hoppat över årskurser, och som snabbt avancerat i de militära kretsarna. Hon lever i rikedom och ser bara allt gott Republiken gör, hur de försöker stå emot de rebelliska Patrioterna och Kolonierna. Day däremot, är efterlyst av Republiken. Han har lyckats fly undan dem och lever nu under radarn för att inte bli upptäckt. Hans mål är hela tiden att hålla sin familj säker. De lever i den fattiga delen av Republiken där pesten härjar med jämna mellanrum. Han stjäl mat och medicin och lämnar det sedan till sin äldre bror. Hans mamma tror att han är död och han gör allt han kan för att inte Republiken ska koppla samman honom med sin familj eftersom de då skulle straffas för hans brott.

När han försöker stjäla medicin till sin pestsmittade lillebror är det Junes bror Metias som är vakt och sätter efter honom. Han dör och June kopplas in i sitt allra första militära uppdrag för att försöka hitta sin brors mördare. Hon nästlar sig in i de fattiga delarna och kommer snart i kontakt med Day och hans föräldralösa följeslagare Tess. June förväntar sig att se en grym och kall människa, men när Day och June faktiskt räddar henne efter ett slagsmål och tar hand om henne börjar hon tvivla på sitt uppdrag. Hon börjar för första gången tvivla på Republiken, och hon börjar tvivla på att Day är den som har mördat hennes bror.

Det här är en riktigt spännande och väldigt välskriven bok som jag tycker att man har hört förvånansvärt lite om. Den förtjänar definitivt mer uppmärksamhet. Visst påminner en del av storyn om Hungerspelen, men å andra sidan är dystopier just nu väldigt efterfrågat. Den här är inte heller lika brutal som Hungerspelen, även om det så klart förekommer en hel del död och elände även här.

Som ni kanske förstår spirar en kärlekshistoria fram mellan Day och June och den lär vi får se mer av i nästkommande delar. Likaså är jag nyfiken på att veta mer om vad som har hänt tidigare. Det antyds lite smått om att folk inte vet att USA ens har funnits, att många tror att det bara är en myt. Det skulle vara intressant att få veta mer om den historien, om varför Republiken har uppkommit och hur USA har splittrats.

Boken berättas ur både Days och Junes perspektiv vilket gör att man får en inblick i båda världarna. Ingen av dem har den fulla inblicken, utan det är först när de möts som de uppmärksammar hur saker hänger ihop. June vet inget om hur svårt det är för en del människor i de fattigare delarna och hon får en chock när hon tar sig in de fattigas kvarter och ser misären. För Days del vet han väldigt lite om hur landet styrs, militärens makt och spelet bakom. Det blir väldigt intressant när de båda världarna möts och de kan lägga pusselbitarna på plats. Tydligen har Lu inspirerats av Les Miserables när hon skrev den här, och hon ville skildra en tonårsversion av kampen mellan Valjean och Javert. Det var inget jag tänkte på när jag läste, men nu i efterhand kan jag se vissa likheter.

Som sagt, jag gillar den här boken. Den är spännande, välskriven och lättläst. Jag ska sätta den i händerna på mina elever för att se vad de tycker om den. Och jag ska se till att läsa fortsättningen Prodigy och Champion, men jag väntar nog på att översättningarna kommer ut. Dessutom tror jag att det skulle bli en väldigt bra film av det här, så jag ska lägga på minnet att se den när den väl kommer ut.

Rekommenderas!

Läs mer om boken här.

Att ha påbörjat bok nummer 90

Här händer det grejer minsann! I dag påbörjar jag bok nummer 90, och valet föll på Jenny Jägerfelds Jag är ju så jävla easy going. Det har visst blivit en hel del böcker från Gilla den senaste tiden, men det är faktiskt en ren slump. Eller nja, slump är det nog inte. Det beror nog helt enkelt på att de alltid brukar ha väldigt bra böcker. Det var faktiskt t.o.m. en elev som kommenterade det för ett tag sedan. Hon sa att när hon såg deras typiska omslag med den (oftast) svarta kanten gjorde det att hon ville läsa boken. För henne var det synonymt med att hon skulle gilla boken. Och det där stämmer ju riktigt bra. De har helt enkelt väldigt bra böcker.

Och i dag är det jag som ligger här hemma sjuk, så att ligga i soffan och läsa bok känns som en alldeles utmärkt sjuksyssla. Läsa lite, somna med boken på bröstet, vakna och läsa lite till. Ungefär så ser min dag ut.

Och det där dåliga samvetet att jag därmed har varit hemma hela veckan från jobbet, p.g.a. vab och nu egen sjukdom; ja, det får jag helt enkelt låta bli att tänka på. På måndag får jag ta nya tag igen och försöka ta tag i allt som borde ha gjorts under den här veckan. Söndagsångesten lär bli mastig, men det är ju som det är. Blir man sjuk så blir man. Och jag hade fått ännu mer dåligt samvete om jag hade lämnat dottern till förskolan med feber och hosta.

På måndag är en ny vecka! Fram tills dess – vila och läsa.

Fördelarna med en kollaps av Jonathan Tropper

Det här är Jonathan Troppers allra senaste bok, och den fjärde som jag läser av honom. Jag satte upp honom på årets Boktolva eftersom jag hade läst så mycket positivt om hans böcker. Och efter den där första boken var jag fast! Han har under året seglat upp som en av mina absoluta favoriter. Gissa hur glad (och förvånad!) jag blev när jag såg att den här redan gick att låna som e-bok. Klick, klick och så var paddan laddad med ännu en härlig Tropper-bok!

Den här gången möter vi Silver som drabbas av en stroke. Hans dotter, ex-fru och hennes blivande make, som råkar vara läkare, tar alla för givet att han ska opereras för att överleva. Om han inte gör det kommer han att dö, och han chockar alla med att säga nej till operationen. Hans liv är inte vad han drömt om att det ska vara. Efter skilsmässan har han haft dålig kontakt med sin nu i stort sett vuxna dotter, han har inte hittat någon ny kärlek och han lever i en ganska sunkig ungkarlslya. Han är minst sagt missnöjd med sitt liv och den människa han har kommit att bli. Men så kommer hans dotter och anförtror honom att hon är gravid, något hon inte vågar berätta för sin mamma. För första gången på länge känner han att han har kontakt med henne och han ger sig själv ett löfte; han ska ställa tillrätta en del av det han har gjort fel i livet. Och han vill göra det innan han dör.

Den här boken går inte direkt in till mitt hjärta, såsom Troppers tidigare böcker har gjort. I stället blir det en försiktig uppbyggnad där jag först inte riktigt känner igen mig, för att senare känna att boken växer och blir större och avslutas på topp. Tropper brukar blanda livets svåra ämnen med sorg och glädje i ett, med lite udda karaktärer som försätter sig i minst sagt konstiga situationer. Visst gör Silver en hel del konstigheter, förutom att inte operera sig då, och det roligaste är väl att han tappar filtret mellan mun och hjärna. Han kommer på sig själv med att säga precis vad som faller honom in, även om situationen och platsen kanske egentligen borde stoppa honom.

Även om den här boken skiljer sig lite från hans tidigare finns där också en del kännetecken. Fokus ligger på familjen, som det alltid gör i hans böcker. Relationer, kärlek, vänskap och livets svåra ämnen; allt det som brukar vara centralt finns även här. Det som saknas är som sagt humorn, men när jag kommer in i berättelsen känner jag att det är helt ok att det är så. Det här är en djupare berättelse, väldigt naken och ärlig och när jag lär känna Silver kan jag inte låta bli att känna med honom.

Boken växer för varje sida och när slutet kommer är berättelsen på topp. Sista sidan var jag tvungen att läsa om för att fundera lite till. Det kanske inte är en av hans bästa böcker, men den har definitivt en historia som får en att tänka till. Den är lite mörkare, lite djupare och lite mer allvarlig. Och bra, den är bra. Den tar bara lite längre tid på sig att ta till sig.

Om man inte har läst något av Tropper tidigare tycker jag inte att man ska börja med den här, för den är alltså inte en riktigt typisk Tropper-bok. Då tycker jag i stället att man ska börja med någon av hans andra böcker, för att få det där humoristiska. När man har läst dem, då ska man definitivt ge även den här en chans. Och kom ihåg att den alltså går att låna som e-bok. Klick, klick!

Så, är Tropper fortfarande min favorit? Ja, självklart ja. Jag borde även läsa något av honom på engelska. Det får kanske bli ett mål inför nästa års läsning.

Läs mer om boken här.

Tretton

Och så var det bara 13 kvar till målet… Yay!

Det lönar sig att ha sömnproblem och sitta uppe och läsa mitt i natten. 😴 Tur att jag vabbar de här dagarna och kan ligga i soffan och trötthänga tillsammans med dottern. Annars hade det blivit lite tungt i dag.

Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag av Sara Ohlsson

Jag tycker att den här boken har en sådan himla rolig titel. Många elever har kommenterat den också, med att det är ju definitivt ett giltigt skäl till att inte gå till skolan. Trots den utstickande titeln och trots att jag har velat läsa den ända sedan jag såg den för första gången, har det dröjt ända tills nu innan det har blivit av.

Olivia, 17 år, blir plötsligt dumpad av pojkvännen John efter tre års förhållande. Hon tycker att de har det bra och förstår inte alls varför han gör slut, och hon tycker inte att han kommer med någon bra förklaring till varför det tar slut. Olivia går igenom de olika stadier man går igenom när man har hjärtesorg. Hon vill ha honom tillbaka genom att visa att hon minsann är den perfekta flickvännen, men samtidigt går hon vidare och träffar andra killar med det dåliga samvete det medför.

Det är lite svårt att skriva vad boken handlar om utan att avslöja själva handlingen alltför mycket. Fokus ligger på Olivia och hur hon går vidare efter uppbrottet, hur hon träffar andra killar och hur hon så lätt faller tillbaka till John när hon får chansen och hur hon tycker om en kille som hon enligt andra inte ”bör” tycker om. Det handlar mycket om vad man som tjej får och inte får göra, rykten som bildas och sprids. Om att bli vuxen och stå på egna ben samtidigt som man ibland behöver åka hem till föräldrarna och få vara liten igen.

Det här är en riktig bra ungdomsbok, en sådan där bok man önskar funnits när man själv var i den åldern och brottades med samma tankar som Olivia. För de flesta av oss har väl gått igenom hjärtesorg, smärtan i att se honom gå vidare med någon annan samtidigt som man försöker gå vidare själv. Det är riktigt träffsäkert skildrat i den här boken. Och precis som titeln antyder; att ha hjärtesorg känns verkligen så. Eller, gjorde i alla fall när man var tonåring. Det har jag många ruskigt pinsamma dagböcker som kan påminna mig om.

Läs mer om boken här.

Nedräkning – 14

Och därmed kan jag meddela att det nu endast är 14 böcker kvar att läsa innan 100-målet är uppnått.

14.

Inte jättemycket, eller hur? Det borde jag fixa.

Mörk jord av Belinda Bauer

Ibland försöker jag mig på att läsa böcker utanför min bekvämlighetszon, och då är det oftast deckargenren jag besöker. När någon deckare hyllas lite överallt kan jag inte låta bli att bli nyfiken och vilja läsa. När jag hittade den här boken för en tia var det som om den skrek på mig allt bli läst. Det var bara att köpa med den hem och plöja igenom.

Huvudpersonen i boken är Billy Peters som varit död (försvunnen) i 18 år. Han antas vara mördad av seriemördaren Arnold Avery som har erkänt flera andra barns död. Efter försvinnandet blir modern aldrig sig lik och det kommer att påverka familjen även in i nästa generation. När vi kommer in i berättelsen är Billys systerson Steven 12 år och bor tillsammans med mormodern, mamman och en bror i samma hus som Billy växte upp i. Hans försvinnande ligger som ett tjockt täcke över hela familjen och hans rum står fortfarande orört och väntar på honom. Steven är övertygad om att om han hittar Billys kropp, som han antar är begravd ute på Exmoor-heden, kommer familjen äntligen få ro. Han bestämmer sig för att skriva brev till Avery i fängelset för att få svar på var kroppen finns. Det blir början till en brevväxling dem emellan, och snart är även Stevens liv i fara.

Det är mycket misär i den här boken och framför allt är det många barn som far illa, ett ämne jag har väldigt svårt att läsa om. Steven har det inte lätt hemma, samtidigt som han får utstå mobbing och utstötthet även i skolan. Han är ändå förvånansvärt hoppfull och motiverad att lyckas vända livet till något positivt. Han kämpar hårt för att lösa mysteriet med morbrodern och därmed även få sin familj att hitta lyckan till slut. För honom är att kroppen lika med att lösa alla andra problem.

Den här boken har beskrivits som spännande och bladvändare nästan överallt, men jag kan inte alls förstå hyllningskörerna. Jag tycker att det är rätt tråkig läsning som aldrig riktigt lyfter. Det är ganska lätt att förutse vad som ska hända, och jodå, allt sker precis som man tror att det ska. Det enda jag tycker är i alla fall lite bra är slutet, som blir precis så som jag hoppas att det ska bli. I övrigt blir det medioker läsning som aldrig griper tag i mig. Det kanske är ovanan att läsa deckare som spelar in, jag vet inte. För min del är det här i alla fall inte en deckare som jag kan rekommendera vidare.

Läs mer om boken här.

 

Och hur går de där utmaningarna?

Med bara några veckor kvar innan 2013 är slut är det dags att kolla upp årets utmaningar. Hur går det? Kommer jag att kunna nå mina mål eller inte?

För Boktolvans del har det varit vääääldigt segt i år. Jag vet faktiskt inte varför. Varje gång jag har tagit tag i en bok från någon av författarna på listan, har jag känt en stark olust inför att läsa. Jag har nog helt enkelt misslyckats i mina författarval det här året. Jag har än så länge bara kunnat pricka av 5 st av de 20 på listan, vilket ju betyder att jag har 7 st kvar att läsa.

Å andra sidan upptäckte jag ju Jonathan Tropper i år, tack vare just Boktolvan. En ny favorit hos mig, så tack för det. Samma med Alice Munro som jag läste och verkligen älskade. Extra roligt att jag lyckades pricka in en Nobelprisvinnare samma år hon gick och vann! Jag ska definitivt läsa mer av henne.

Samma sak skulle ju kunna hända med övriga författare på listan; att de är favoriter jag ännu inte upptäckt. Jag ska nog försöka se över böckerna i hyllan igen.

Däremot har jag lyckats riktigt bra i Författarfemman. Fem var målet och fem har blivit lästa. Visserligen hade jag gärna velat läsa fler böcker av just de författarna, men det kanske hinns med fler innan året är slut. Egentligen vill jag ju också läsa även de andra författarna på listan, men det är ju det där med tiden…

Den minst lyckade utmaningarna måste jag ändå säga är I bokhyllan, som går ut på att läsa hyllvärmarna här hemma. Jösses, så dålig jag har varit på att plocka böcker från min egen hylla. Dessutom fyller jag ju på hyllan hela tiden så jag kommer aldrig till något mål. Det bara växer och växer och växer… Jag behöver aldrig oroa mig för att bli boklös i alla fall, och det är ju bra!

Ok, så kanske att jag inte når målen i år. Kanske att jag tar tag i åtminstone Boktolvan och gör ett ryck i december. Vi får se.

Hur går det för er andra?

Bokbloggsjerka – om att önska

I veckans Bokbloggsjerka är frågan: Vad önskar du dig mest av allt just nu som är relaterat till böckernas värld?

Svaret är hur helt enkelt som helst; jag skulle så himla gärna få bara vara hemma, ligga i soffan och läsa bok efter bok. Visst var jag ledig hela förra veckan, men det blev knappt en enda timme på soffan eftersom alla andra i familjen också var lediga. Jag önskar egentid då det bara är jag, soffan och en bok. Herrejösses så underbart det skulle vara.

Det är väl relaterat till böckernas värld? Tid att läsa?