Och hur går det här då?

Nja, sådär.

Läser lite här, läser lite där. Tittar lite panikslaget på den jättelika att-läsa-högen som just nu inte alls lockar till läsning.

Det är den där tiden på året. Då man vet att snart är det betygsättning som gäller. Det sista ska göras, sammanställas och funderas på. Och det är alltid då som läsningen tar stryk. Då jag knappt orkar lyfta en bok förrän ögonen slår igen av trötthet.

Men de där 100. De däringa 100. Det ska gå. Eller?

Jag måste hitta en riktig slukarbok som väcker mig ur min begynnande läskoma. Annars blir de 100 inte 100 utan bara 90.

Rör mig inte! av Tahereh Mafi

rör mig inteDen här boken är otroligt populär bland eleverna, och alla exemplar är ständigt utlånade. Även uppföljaren Rädda mig inte! är poppis. Boken heter Rör mig inte! där inte alltså är överstruket, ett skrivknep som används frekvent genom hela berättelsen. Det var en av de saker som gjorde att jag inte riktigt föll för den, kan jag avslöja med en gång.

Juliette, 17 år, har en förmåga eller förbannelse beroende på hur man ser det. Hennes hud och därmed beröring är farlig och t.o.m. dödlig för andra. Återetablissemanget har satt henne i en cell där hon har suttit helt isolerad från omvärlden i nästan ett år. Och långt innan dess har hon också varit isolerad från andra människor, eftersom hennes beröring är så farlig. Men så plötsligt kommer en annan fånge in i cellen, en kille som hon känner igen från tidigare. Frågan är bara om han känner igen henne och vet vem hon är och vad hon kan göra? Långsamt börjar hon bygga upp ett förtroende för honom och försöker hjälpa honom att anpassa sig till livet i cellen. Men ganska snart ändras allt och hon blir ett vapen för Återetablissemanget som ser potentialen i hennes förmåga.

Det här är återigen en dystopi. Det känns som om jag har läst en hel del sådana det här året, men så är det också en väldigt populär genre just nu. Just den här boken har jag varit väldigt icke-sugen på att läsa faktiskt. Jag har hållit i den flera gånger för att sedan avfärda den. Men just för att den är så populär kände jag att jag nog borde ha läst den, så jag gav den slutligen en chans.

Man förstår ganska snart att det här är något av en kärlekshistoria och det är en klassisk kamp mellan det goda och onda, precis som det ska vara i en dystopi. Som jag redan har nämnt är det en hel del överstrukna passager i texten och till en början tyckte jag att det kändes väldigt intressant och att det gav en extra dimension. Efter tag tröttnade jag dock på det och tyckte att det blev lite för mycket av det. Storyn börjar bra, griper tag och är riktigt spännande ett bra tag. Framför allt porträttet av Juliette är intressant, och tiden när hon är ensam i cellen avslöjar mycket om vad som har hänt tidigare, hennes känslor kring det och hennes utsatthet. Någonstans i mitten tappar storyn farten och jag fick kämpa mig igenom den sista halvan. Det är mer intressant och gripande läsning att få följa Juliette när hon är i cellen, framför allt återblickarna till vad som har hänt innan. Det är när hon kommer ut som det där unika tilltalet försvinner. Det blir faktiskt rätt tråkig läsning mot slutet och jag lägger igen boken med en besviken känsla.

Det finns som sagt en uppföljare och det kommer ännu fler om jag har förstått det rätt. För min del blir det däremot ingen mer läsning av serien. Men jag kan förstå att det är en serie som tilltalar eleverna och jag kommer definitivt att rekommendera dem att läsa den.

Läs mer om boken här.

Den nya människan av Boel Bermann

Den-Nya-MänniskanDen här boken läste jag ut samma dag som den landade i brevlådan. Den var spännande och samtidigt väldigt skrämmande, och det fanns inte en chans i världen att jag skulle kunna somna utan att få veta hur det gick först.

Det föds allt färre barn i världen och 2014 är året då inga barn alls kommer till världen. Kvinnor kan inte längre bli gravida. Under några år föds inga barn alls, men så kommer födslarna plötsligt igång igen. Men barnen som föds är annorlunda. De är tysta, stillsamma och leker inte. Rakel är en av de människor som reagerar på deras konstiga beteende och tycker att de är minst sagt läskiga och obehagliga. En dag när hon är barnvakt åt en äldre pojke som tillhör den gamla generationen, råkar hon döda ett av de nya barnen. Ingen verkar se det hon ser; att de nya barnen är ett hot mot hela mänskligheten, och hon döms till vård. Ganska snart kommer dock larmrapporter om de nya barnens våldsamma beteende och världen börjar inse att den nya människan inte så enkelt kan leva ihop med den gamla människan. De omhändertas av staten direkt efter födseln, allt i syfte att skydda den gamla rasen. Folk är rädda för de nya människorna, men samtidigt fortsätter kvinnor att bli gravida och de nya människorna blir alltfler.

Det här är skrämmande läsning, och att det är barn inblandade bidrar till den rysliga stämningen. Boken berättas ur Rakels perspektiv men blandas också med tidningsklipp och intervjuer av flera forskare som ger sin syn på saken. Det gör att allt känns väldigt trovärdigt och ännu mer hemskt att läsa. Det kryper så nära inpå.

Den mest intressanta delen handlar om när Rakel själv måste ta personlig ställning till den nya människan. Det är svårt att gå in på vad som händer utan att ge bort för mycket av storyn. Rakel är i alla fall en av de människor som får se båda sidorna av den nya människan, och som tvingas omvärdera sin syn på dem flera gånger. Är allt så där svartvitt som man först tror eller finns det något mer att reflektera över?

Som sagt, jag var helt enkelt tvungen att sträckläsa för att kunna sova. Det är spännande, underhållande och läskigt. Det är en riktigt bra dystopi som jag verkligen kan rekommendera vidare.

Läs mer om boken här.

En riktig tegelsten

20131118-154136.jpg

Kolla vilken tegelsten som låg i brevlådan i dag. Med strax över 800 sidor räknas det väl som en tvättäkta tegelsten?

Jag har inte läst den andra delen i serien, eftersom jag tyckte att den första bara var sådär. Men nu när den avslutande delen ligger här hemma kommer jag att läsa den. Kanske ändrar jag inställning? Kanske blir jag omvänd?

Men nu är frågan – vad hände i andra delen? Är det något jag borde ha koll på när jag ska läsa sista delen?

Min favorit

20131117-214338.jpg

Efter att ha plöjt hela första säsongen (jag är sjuk och orkar bara kolla på tv…) av Modern Family är jag nu beredd att utse en favorit: Cameron. Det måste bli Cameron. Framför allt när de intervjuar honom och han berättar vad han egentligen tycker och tänker, sådant som han inte vågar säga till Mitchell. Han är ljuvlig, både i det han säger och i sitt kroppsspråk.

Den här serien är underbart rolig och jag skrattar ofta högt, vilket är sällan en serie lyckas med. Men det absolut bästa med den är att man skrattar med karaktärerna, inte åt dem på ett elakt sätt. Det är så mycket familjekärlek mellan familjerna och lika ofta som jag skrattar blir jag också rörd.

Nu har jag påbörjat säsong 2 och ser fram emot att det finns mycket kvar att plöja. Dessutom är det väl en fortfarande pågående serie i USA?

Och jag måste bara tillägga att min absoluta favoritscen i säsong 1 är när duvan kommer in i Camerons och Mitchs hem. Alltså, så himla roligt…

En nygammal favorit

20131116-113126.jpg

Jag plöjer just nu Modern Family här hemma, en serie som jag alltid gillat men som jag tyvärr har missat flera avsnitt av. Den gick samtidigt som något som T följde, och jag kan inte komma ihåg varför, men han hade tydligen prio på tv:n den tiden. Därför jublade jag lyckligt när jag såg att den fanns på Netflix.

För varje avsnitt försöker jag komma underfund med vilken av karaktärerna som är min favorit. Men det går inte. Precis när jag har valt en karaktär kommer en annan och gör något roligt och blir min nya favorit.

Alltså, den här serien är så himla rolig. Jag älskar’t. Perfekt underhållning att sitta och skratta till, vilket behövs nu i november-mörkret.

Har ni sett den? Gillar?

Legend av Marie Lu

lu_legend”Om du gillade Hungerspelen kommer du att älska Legend” står det på framsidan. Och ja, det är svårt att inte jämföra de båda serierna. De har många gemensamma nämnare och precis som Hungerspelen är även det här en trilogi. Den sista delen kom nyss ut i USA, och det ska även bli film av dem så småningom.

Huvudpersonerna i den här boken är Day och June, som lever väldigt olika liv. De lever båda i Republiken, det som förr var västra USA. June är underbarnet som fått högsta poäng på alla prov, som har hoppat över årskurser, och som snabbt avancerat i de militära kretsarna. Hon lever i rikedom och ser bara allt gott Republiken gör, hur de försöker stå emot de rebelliska Patrioterna och Kolonierna. Day däremot, är efterlyst av Republiken. Han har lyckats fly undan dem och lever nu under radarn för att inte bli upptäckt. Hans mål är hela tiden att hålla sin familj säker. De lever i den fattiga delen av Republiken där pesten härjar med jämna mellanrum. Han stjäl mat och medicin och lämnar det sedan till sin äldre bror. Hans mamma tror att han är död och han gör allt han kan för att inte Republiken ska koppla samman honom med sin familj eftersom de då skulle straffas för hans brott.

När han försöker stjäla medicin till sin pestsmittade lillebror är det Junes bror Metias som är vakt och sätter efter honom. Han dör och June kopplas in i sitt allra första militära uppdrag för att försöka hitta sin brors mördare. Hon nästlar sig in i de fattiga delarna och kommer snart i kontakt med Day och hans föräldralösa följeslagare Tess. June förväntar sig att se en grym och kall människa, men när Day och June faktiskt räddar henne efter ett slagsmål och tar hand om henne börjar hon tvivla på sitt uppdrag. Hon börjar för första gången tvivla på Republiken, och hon börjar tvivla på att Day är den som har mördat hennes bror.

Det här är en riktigt spännande och väldigt välskriven bok som jag tycker att man har hört förvånansvärt lite om. Den förtjänar definitivt mer uppmärksamhet. Visst påminner en del av storyn om Hungerspelen, men å andra sidan är dystopier just nu väldigt efterfrågat. Den här är inte heller lika brutal som Hungerspelen, även om det så klart förekommer en hel del död och elände även här.

Som ni kanske förstår spirar en kärlekshistoria fram mellan Day och June och den lär vi får se mer av i nästkommande delar. Likaså är jag nyfiken på att veta mer om vad som har hänt tidigare. Det antyds lite smått om att folk inte vet att USA ens har funnits, att många tror att det bara är en myt. Det skulle vara intressant att få veta mer om den historien, om varför Republiken har uppkommit och hur USA har splittrats.

Boken berättas ur både Days och Junes perspektiv vilket gör att man får en inblick i båda världarna. Ingen av dem har den fulla inblicken, utan det är först när de möts som de uppmärksammar hur saker hänger ihop. June vet inget om hur svårt det är för en del människor i de fattigare delarna och hon får en chock när hon tar sig in de fattigas kvarter och ser misären. För Days del vet han väldigt lite om hur landet styrs, militärens makt och spelet bakom. Det blir väldigt intressant när de båda världarna möts och de kan lägga pusselbitarna på plats. Tydligen har Lu inspirerats av Les Miserables när hon skrev den här, och hon ville skildra en tonårsversion av kampen mellan Valjean och Javert. Det var inget jag tänkte på när jag läste, men nu i efterhand kan jag se vissa likheter.

Som sagt, jag gillar den här boken. Den är spännande, välskriven och lättläst. Jag ska sätta den i händerna på mina elever för att se vad de tycker om den. Och jag ska se till att läsa fortsättningen Prodigy och Champion, men jag väntar nog på att översättningarna kommer ut. Dessutom tror jag att det skulle bli en väldigt bra film av det här, så jag ska lägga på minnet att se den när den väl kommer ut.

Rekommenderas!

Läs mer om boken här.