Älskad, saknad av Joyce Carol Oates

Vissa böcker är lite läskiga att läsa, inte på grund av att innehållet är särskilt läskigt, utan för att det kommer så ruskigt nära. När jag köpte den här boken för flera år sedan visste jag att den skulle få vara hyllvärmare ett tag. Det var inte läge att läsa den än. Minnet och sorgen efter min egen mamma var fortfarande för starkt och jag blev tårögd bara av titeln på den här boken.

Men nu var det dags. Nu kände jag att jag klarade av att läsa om en mamma som dör och hur hennes dotter (döttrar) tar sig igenom tiden efteråt.

Nikki är 31 år när hon en dag kommer hem till sitt barndomshem och hittar mamman knivhuggen till döds i garaget. Mamman har varit änka i flera år, och lite väl godtrogen i sina båda döttrars ögon. En vänlig gest mot en drogpåverkad man blir hennes död. Döttrarna är väldigt olika som människor och lever väldigt olika liv, men måste nu tillsammans ta tag i allt som behöver göras. Begravning, tömma huset och dela upp alla saker. Samtidigt fortsätter deras egna liv som vanligt, men mycket rör upp och ändrar deras synsätt. När de går igenom sina föräldrars hus dyker det upp nya pusselbitar om både mamman och pappan, saker som döttrarna inte har vetat om dem.

Boken inleds ganska snart med mordet och polisutredningen, och jag rycks med och fastnar i storyn redan från början. Men så lägger sig utredningen och systrarna påbörjar utrensningen av huset och där någonstans blir det rätt så tråkigt. Boken är indelad i fem delar och det känns som om den tredje och fjärde delen skulle ha kunnat plockas bort, eller åtminstone kortas ner. Det blir lite för babbligt och långtråkigt. Minnen ältas och ska jag vara ärlig är det som kommer fram om mammans bakgrund ganska så tråkig läsning. Hela storyn tappar fart och bara står och maler ett tag. Först i femte och avslutande delen tar storyn fart igen, men då blir det snabbspolning och lite slarvigt avslut av allt.

Det börjar bra, men tappar så småningom och jag tvingar mig faktiskt att läsa färdigt boken. Den blir för tråkig och seg helt enkelt. Synd, för med den inledningen hade den potential att bli till riktigt bra läsning. Det hade varit mycket mer intressant att lägga mer fokus på döttrarna, som påverkas av sin mammas död och genomgår stora förändringar. Och den där kriminalaren hade också gärna fått ta större plats. Det hintas och hintas om honom, och så bara försvinner han bort ett tag.

Nej tyvärr. Det blir bara ett ljummet nja för den här boken. Nu är det dessutom den andra boken av JCO som jag tycker är rätt så tråkig och intetsägande. Och jag som har gillat allt annat jag har läst av henne. Nu måste jag hitta en riktigt bra bok av henne så att hon återfår mitt förtroende. Tips, någon? Kanske skulle ge den alldeles för tjocka Blonde en chans?

En fager mö av Joyce Carol Oates

Jag brukar gilla Joyce Carol Oates böcker. Jag satte därför upp henne på årets Författarfemman för att se till att läsa mer av henne. Hon har ju skrivit en hel del. Tyvärr blev den här boken ett riktigt bottennapp som jag inte alls tyckte om.

Vi möter Katya Spivak som är 16 år och som spenderar sommaren i Bayhead Harbor för att jobba som barnvakt åt familjen Engelhardt. Under en promenad med barnen möter hon en dag den rike, och mycket äldre, Marcus Kidder som visar ett tydligt intresse för henne. Han vill träffa henne igen och samtidigt som hon är lite äcklad över att en så pass mycket äldre man är intresserad av henne, är hon också nyfiken och smickrad. När han skickar en barnbok, som han själv har skrivit och illustrerat, till flickan hon är barnvakt åt, vill mamman i familjen att hon ska skicka ett tack till honom. Det blir hennes ursäkt för att gå hem till mannen och det första besöket blir så småningom till många fler då han vill att hon ska sitta modell för ett porträtt.

Det här är en sådan där bok som har diskuterats i bokbloggarkretsar den senaste tiden – att den rent objektivt sett är en bra bok, men att jag som läsare personligen inte gillar den. Vad är det då jag inte gillar med boken? Det är det som är problemet. Jag vet inte riktigt. Jag kan inte sätta fingret på vad det är jag inte gillar. Jag vet bara att varje gång jag slog upp boken drabbades av en sådan olust att läsa att jag fick tvinga mig igenom den rad för rad. Det kan vara historien i sig. Jag brukar ogilla när det handlar om unga oskuldsfulla flickor som möter äldre herrar som så uppenbarligen gillar just unga och oskuldsfulla flickor. Av samma anledning avskydde jag filmen American Beauty som tokhyllades så när den kom ut.

Själva historien bygger på Katyas ungdom och osäkerhet i kombination med sin rätt svåra uppväxt, som vi får veta alltmer om under berättelsens gång. Marcus Kidders avsikter är otydliga till en början. Vad vill han egentligen? Går han att lita på? När vi närmar oss slutet av berättelsen händer några omtumlande episoder i rad som jag inte riktigt får kläm på. Slutet i sig är bara skumt.

Den här boken är säkert helt toppen som diskussionsbok. Det finns massor av trådar och pusselbitar som man kan spinna vidare på och diskutera i oändlighet. För mig blev det ändå bara snark, snark under läsningen. Konstigt egentligen. Men ibland är det så. Ibland går det inte att gilla en bok trots att den har alla förutsättningar för att bli en favorit.

Läs mer om boken här.

Bokfemman vecka 51

Nu är det dags för årets sista Bokfemma! Jag kan inte låta bli att utbrista i ett tänk vad tiden har gått fort… Ni är många som har deltagit, en del nästan alla veckor och en del vid enstaka inhopp. Ni har skänkt en massa bra boktips och ibland också lärt mig vilka böcker man ska undvika, när ämnet varit sådant. När jag startade Bokfemman var min ambition att jag skulle ha ett återkommande tema i min blogg, men aldrig kunde jag tro att det skulle sprida sig så och att så många skulle delta! Och många som deltagit har inte lämnat spår i kommentarsrutan, men jag har hittat er ändå tack vare loggarna som Susnet skickar mig varje dag med all statistik.

Nog babblat. Ni vet ju redan veckans tema. Förra veckan listade vi årets bottennapp och nu är det dags för det roligaste, nämligen årets höjdpunkter! Och för min egen del kommer det att vara svårt att bara välja 5 för det har varit ett mycket bra bokår för mig i år.

Veckans tema är årets bästa böcker. Nämn dina fem favoriter från årets läslista.

• Marley och jag – livet och kärleken med världens värsta hund av John Grogan. Det här är en av de absolut härligaste och varmaste böcker jag någonsin läst. Fortfarande räcker det att jag bara ser boken så börjar jag le. Årets största höjdpunkt!

 

• • Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg av Joyce Carol Oates. Jag har mycket gemensamt med tjejen i boken och kunde känna igen mig i många tankar. Oerhört stark bok som berör.

• Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer. Jag kommer fortfarande ihåg när jag hämtade ut bokpaketet med den här boken. Vi skulle åka till svärföräldrarna på middag och jag började läsa boken redan i bilen och blev helt fast. Vi stannade i skolan på vägen för att maken skulle in och jobba någon timme och jag satt kvar i bilen och läste, totalt uppslukad. Jag var nog totalt asocial den dagen för jag fick inte boken ur tankarna och ville bara hem och läsa. En stark upplevelse.

 

• • Onåd av J.M Coetzee. Jag föll totalt för den här boken som jag har förstått väcker antingen älska-känslor eller hata-känslor. Efter den här boken ville jag kasta mig över fler av hans böcker, men det har tyvärr inte blivit av. Men det finns ju ett år nästa år också.

• Harry Potter and the Deathly Hallows av J.K Rowling. Jag bara måste ha med en Harry Potterbok på listan. Jag läste del 3-7 i år och fastnade totalt i denna förtrollade värld. Sista delen sträckläste jag liggandes i soffan mitt under renoveringen av vårt uterum. Maken var jätteglad… Så är det att ha en bokmal till fru.

 

 

Jag tänker inte fuska och lägga till bubblare på listan, men jag kan säga att det finns en hel del böcker i min högerkolumn som borde ha fått vara med åtminstone på en liten bit.

Nu är det din tur! Vilken är din topp fem av årets bästa läsupplevelser?

Stor i käften av Joyce Carol Oates

Den här boken blev jag rekommenderad att läsa av vår litteraturpedagog i skolan. Och det måste jag tacka för! Det är en spännande och skrämmande bok som får en att fundera över vad ryktesspridning kan skada och hur lätt människor dömer. Om rädslan att själv hamna utanför om man ställer upp för den drabbade personen.

Matt blir beskylld för att hotat spränga skolan, något som är helt ryckt ur sitt sammanhang. Polisförhör och en rektor som tar ett löst rykte på mycket stort allvar gör Matts liv till en tragedi över en dag. Trots alla människor som hörde honom i matsalen och som vet att det är taget ur sitt sammanhang är det ingen som ställer upp och vittnar till hans fördel. Ingen vågar hjälpa i rädsla för att bli indragna och tom föräldrarna råder sina barn att ställa sig utanför. Kompisarna slutar höra av sig och Matt blir lämnad ensam åt sitt öde. Men då gör Ursula det som ingen vågar. Hon ställer upp och säger sanningen. Men skadan är redan skedd och Matt blir inte av med stämpeln. Han är killen som alltid varit stor i käften och vars skämt nu ses som allvar.

Med tanke på alla skottlossningar och liknande tragedier som hänt runtom i amerikanska skolor är det kanske lättare att förstå varför det blir så uppförstorat i den här boken. Rädslan över att det kan hända i ens egen skola. Det som händer i en skola drabbar inte bara eleverna som går där. Det drabbar hela familjer och det drabbar hela samhället. Den här boken visar just det. Det är inte bara Matt som drabbas. En lång rad människor dras in i händelsen och vissa människor gör vad som helst för att skydda just sin egen familj.

Det här är en mycket läsvärd bok, för alla åldrar och för både tjejer och killar. Den är lättläst och välskriven. Jag kan verkligen rekommendera att läsa den här boken.

Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg av Joyce Carol Oates

Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg är en ungdomsbok av Joyce Carol Oates. Och det måste vara en av de längsta titlar jag någonsin sett. Då passar det ju bra att jag har skrivit en sån lång recension för att matcha titeln då…

Anledningen till att jag ville läsa den här boken var innehållet. Det handlar om 15-åriga Jenna som råkar ut för en bilolycka med sin mamma där mamman dör. Det är en händelse som jag själv varit med om, i viss mån, och jag ville se hur det skildrades i den här boken.

Boken inleds direkt med olyckan, eller kraschen som Jenna benämner den. Hon tvingas växa upp över en natt, då hon förlorar sin mamma och själv skadas svårt i kraschen. Eftersom hennes pappa börjat ett nytt liv med ny familj vägrar hon att bo där och får därför flytta till sin moster och hennes familj. Jenna kommer inte ihåg exakt hur olyckan hände men har en känsla av att det är hennes fel och tycker därför inte att hon är värd att älskas. Hon gör allt hon kan för att fly verkligheten och börjar ta smärtstillande, droger och alkohol tillsammans med sina nyfunna ”vänner”. Jenna delar upp sitt liv i innan kraschen och efter kraschen. Hon är en person innan och en helt annan efter.

Jag kan inte relatera till riktigt allt i boken, men till mycket. Jag var tre år äldre än Jenna vid olyckan och mamma dog inte i den, men senare pga. den. Men jag kan känna igen verklighetsflykten. Att vilja vrida tillbaka klockan, att vilja fly från verkligheten och känslan av att ingen någonsin kan förstå. För det kan man inte. Många tycker att det var så länge sedan det där hände – lägg det bakom dig och glöm och gå vidare. Ingen förstår vilka ärr det lämnar och hur lätt de rivs upp. En lukt av bensin i samband med kyla och is kan få min mage att snörpa ihop sig och kalla kårar att rinna som is ner över ryggen. Det kommer aldrig att försvinna, men man lär sig att leva med det, att dölja det. Jag kan förstå Jennas ovilja att prata med psykolog såväl som familjemedlemmar. Hon väljer att hålla det hemligt inom sig och det är bara en enda människa som hon anförtror sig åt. Hon är rädd att man inte ska förstå, att man vill försöka gräva i minnet och få henne att glömma. Man vill inte glömma, hur konstigt det än kan låta. Att glömma känslan och rädslan är som om man ger upp minnet av sin egen mamma. Det är att förråda.

I boken får man följa Jennas kamp med sitt inre, att vilja fly och vilja stanna. Att våga minnas samtidigt som man inte kan anförtro någon att hjälpa en med det. Hon kämpar för att få vara som alla andra, att vara den dotter som mamman uppfostrat henne till. Men det är lättare att stöta bort folk än att ta emot hjälp. Hon tvingas ta sig ända ner till botten innan hon inser att hon måste komma upp, att hon är på väg mot helt fel håll.

Jag vet inte vad man tycker om den här boken om man inte själv har varit med om en olycka. Förmodligen tycker man att den är bra och läsvärd. För mig blir det här så personligt att jag säkert läser in en hel massa mellan raderna. Jag tycker att språket i boken är fantastiskt. Jag är glad att hon inte skriver sådär lättsamt som en del författare gör när de vänder sig till yngre läsare. Hon utmanar sin läsare till att anstränga sig lite, att inte få allt serverat. Hon uppmanar till att tänka till själv. Det är en oerhört välskriven och läsvärd bok. Även om man inte har varit med om en bilolycka eller känner någon som har varit det kan man nog få sig en tankeställare av den här boken. Livet är skört och vi vet aldrig vad som väntar bakom nästa krök.

Oj vad långt det här blev… Som sagt, den här boken berörde mig djupt. Böcker som lyckas ta sig så djupt är ovanliga. Jag är glad över att ha hittat den här boken. Så, nu ska jag sätt punkt här innan jag skriver en hel bok om boken!