Jag har läst de flesta av Alex Schulmans böcker och gillat dem. Det är något med hans sätt att skriva (skönlitterärt) som tilltalar mig.
Den här boken består av två delar uppdelade i vartannat kapitel. Boken inleds med att han inser att hans egna döttrar är rädda för honom och han bestämmer sig för att ta reda på var hans ilska kommer ifrån. När han upptäcker att han ärvt den från sin morfar Sven Stolpe bestämmer han sig för att gräva i sin släkthistoria. Han letar i arkiv, läser brev, söker svar. Han upptäcker att något hände sommaren 1932 och det är den historien som berättas i den andra delen. Sven Stolpe var gift med Karin och hon blev förälskad i Olof Lagercrantz den sommaren. Hon ville skiljas men det vägrade Sven. I stället förblev de gifta och hon tvingades leva resten av sitt liv i ett äktenskap med en tyrann som försökte förändra allt hon gjorde och den hon var – för att passa honom.
Jag läste att Alex Schulman funderade in i det sista på om hans egen del skulle vara med eller inte. Personligen tycker jag att den bidrar eftersom det slutar med att man även får veta varifrån Svens ilska kom ifrån. Även om den tragiska kärlekshistorian mellan Karin och Olof berör saknar jag ändå något. Det känns som om det är Karins berättelse och att det var hon som fick betala det högsta priset. Trots det saknas hennes röst och att det är männen runt henne som ändå hamnar i fokus – hennes man, hennes älskare och hennes barnbarn.
Det är få förunnat att ha tillgång till så mycket nedskrivet material och Alex Schulman har verkligen fått svar på frågan om ilskan som går i arv. Det är inte den första av böckerna där detta tema kommer upp och jag hoppas att han nu kan ta lärdom av allt som kommit fram och allt han lärt sig. Det vore väl fint om Karins arv kunde få vara kärlek, försoning och glädje?
Recex från Bookmark förlag