Den här boken har jag läst i lite då och då. Den är så gripande, ärlig och stark och för att orka med känslorna den framkallade var jag tvungen att pausa emellanåt och processa det jag läst.
Tilda och Frida berättar båda två sett ur sina perspektiv, vilket gör att man kommer båda väldigt nära. Ena stunden följer man Fridas berättelse, hennes känslor och tankar kring det som händer för att i nästa få samma händelse ur Tildas perspektiv. En mor och dotter som ibland ser på det som sker med så olika blick och så olika tankar och känslor. Det ger en så tydlig bild av hur svårt det kan vara att mötas och förstå varandra i det svåra. Trots kärlek och vilja. Ibland saknas gemensamma ord. Ibland når man inte fram.
Deras berättelse visar tydligt samhällets brister att fånga upp unga som mår dåligt. Jag läser och chockas över samhällets oförmåga att hjälpa och stötta. Alla konstiga regler och oändliga väntetider men också felaktigt bemötande och direkt okunskap. Hur kan det få gå till så här?
Det är så viktigt att våga prata om psykisk ohälsa, inte bara visa upp glada stunder på sociala medier. Tilda är tydlig med detta redan i början av boken – hon vill dela med sig och berätta, ge en röst till andra i samma situation.
Trots det tunga ämnet är det inte bara smärtsam läsning. Boken rymmer så oändligt mycket kärlek, styrka och mod. Jag är så imponerad av båda två, deras kraft och deras val att berätta. Jag hoppas att boken når ut till många, att den kan sprida kunskap och skapa förändring.
Tack Tilda och Frida för att ni delar med er. Så oerhört tankeväckande och lärorik läsning.