Björnstad av Fredrik Backman

Åh, jag är sen med att recensera den här. Jag läste ut den i slutet av förra året, men recensionen har låtit vänta på sig för jag har inte riktigt vetat vad jag ska skriva. Den har hyllats i mängder av alla som läst den, men jag är inte riktigt där i hyllningskören. Jag fick faktiskt lägga ifrån mig den någon månad när jag var ungefär halvvägs igenom. Jag ska förklara varför.

Jag tror att alla vid det här laget vet vad boken handlar om. Björnstad och hockeyn som är det absolut viktigaste där, om alla familjer och spelare/anställda som är bundna till hockeyn. Om hur viktig hockeyn är för Björnstad, på alla sätt och vis. Jag vet inte om jag vågar spoila och säger vad som händer? För säkerhets skull kan jag ju bara nämna att det är en väldigt stark händelse som inträffar och som gör att en av hockeyns stora stjärnor blir både kraftigt ifrågasatt men också skyddad.

Jag har väldigt svårt för hockey (och fotboll…). Jag skulle vilja säga att jag faktiskt avskyr hockey, så tråkigt tycker jag att det är. Folk får jättegärna utöva och titta på det men jag vill helst slippa. Och att läsa om det? Nja… Lika tråkigt. Jag har sett många som har påpekat att de inte gillar hockey och att man absolut inte behöver gilla hockey för att gilla boken, men jag kan tyvärr inte hålla med. All hockey och noggranna beskrivningar av när de spelar gjorde att jag ofta tappade intresset och fick kämpa för att hålla kvar intresset.

Men! Med det sagt tyckte jag inte alls att boken var dålig. På ett sätt är det här det bästa Fredrik Backman har skrivit. Det är ett otroligt viktigt ämne (inte hockeyn då alltså…) och jag tycker att det här är en bok som lätt kan läsas och diskuteras i skolan. Det är starkt skildrat och man får lätt ont i magen när man läser folks reaktioner på det som inträffar. Och som alltid har Fredrik Backman verkligen ett öga för det här med föräldrakärlek. Det finns många klockrena citat ur boken där man känner ett hugg i hjärtat som förälder, både av igenkänning men också av den där rädslan över det där onämnbara som bara inte får hända.

Det här kan vara den rörigaste recension jag någonsin skrivit. Jag hittar inte alls orden eftersom jag är så kluven. Jag skulle absolut rekommendera andra att läsa den eftersom jag vet att de allra flesta inte har så svårt för hockey som jag har. Det är en bok som berör många, det har jag ju också sett i Instagram-flödet bland alla som har läst den. Den väcker känslor. Det ska tydligen bli en trilogi av Björnstad. Just nu känner jag att nä, jag vill inte läsa fortsättningen. Men, det är ju Fredrik Backman. Jag kommer säkert sitta där med andra delen i handen när den kommer. Jodå. Det är ju ändå Fredrik Backman.

Recensionex från Piratförlaget.

Då tänker jag på Sigrid av Elin Olofsson

Hanna bestämmer sig för att fly Stockholm och sitt jobb på en reklambyrå för jämtländska Gärningsberg där hon växte upp. I Stockholm har hon ett förhållande med en gift kollega, och eftersom hon inser att det ger mer smärta än glädje flyttar hon ifrån det. Hon bosätter sig på hennes familjs släktgård som numera står tom och övergiven. Hennes farmor Sigrid bor numera på ett hem, inte alltid klar över var hon är och vilken tid det är. Som läsare förstår man ganska snart att det ligger mycket sorg och smärta dold i samband med den där släktgården. Farmodern har inte varit en särskilt trevlig människa, Hannas pappa bär på en massa sorg och smärta från sin barndom och Hanna själv har aldrig fått lära känna farmodern eller sin släkthistoria. Sakta men säkert rullas det förflutna upp och svaren kommer fram.

Det låter kanske som en rätt ordinär historia, men personligen tycker jag inte att det är själva berättelsen i sig som är viktig. Det är språket som gör boken. I början tyckte jag att boken var svårläst, att jag hade svårt att hitta flytet och komma in i berättelsen. Språket är mycket personligt och speciellt och jag insåg ganska fort att den här boken inte funkade att pluttläsas. Den funkade endast om jag läste långa sjok i taget, när jag kom in i språkets rytm. När jag gjorde det tyckte jag att boken blev vacker läsning, sorglig och berörande. Jag tycker alltid att det är så sorgligt att läsa om familjer som inte når fram till varandra, där de känns som främlingar. Och i det här fallet när en enda person styr och ställer och förstör för så många andra och även för sig, utan att kanske ens förstå det.

Det är en bok om familj och förlåtelse, att kunna lägga bakom sig och gå vidare. Det är en vemodig och känslofylld berättelse. Som sagt – den rekommenderas att läsas i längre sjok åt gången för att bäst komma till sin rätt. Jag vill verkligen rekommendera den här boken eftersom den är så vackert skriven. En liten pärla som dock kräver engagemang av sin läsare.

Läs mer om boken här.

Miniatyrmakaren av Jessie Burton

När jag köpte den här boken visste jag egentligen ingenting om den. Den lät spännande och lite mystisk, precis som sådana böcker jag gärna läser. Så jag klickade hem den och den var också den första i bokhögen som jag valde att börja läsa. Så gissa om jag blev besviken när det visade sig att den inte alls var sådär mystisk som den utlovat. Dessutom står det en massa utmärkelser om ”Årets bok” och ”En av årets bästa böcker” på insidan av omslaget, så förväntningarna var ju ganska höga när jag började läsa.

Det här är snarare en historisk roman än en mystisk bok. Handlingen utspelar sig i slutet av 1600-talet i Holland. Artonåriga Nella har blivit gift med den rika köpmannen Johannes Brandt och hon anländer till Amsterdam med stor förväntan. Hon kommer från landet och ser med spänning och viss skräck fram emot att uppleva storstadslivet och med ett alldeles eget hushåll. Väl på plats i Johannes stora hus är Johannes inte ens där och tar emot henne. I stället möts hon av hans syster Marin som visar sig vara den som styr i hushållet. De har också två tjänare – Cornelia och Otto. Äktenskapet och livet blir inte alls som hon har tänkt sig. Hennes man är ofta borta i resor och jobb, och Nella får ett kabinettsskåp, som är en kopia av deras hus, i bröllopspresent av honom. Som ett slags tidsfördriv. Nella beställer saker till skåpet från en miniatyrmakare och ganska snart märker hon att denne miniatyrmakare vet mer om hushållet än hon borde. Hon skickar föremål och dockor som speglar vad som kommer att hända i framtiden, tillsammans med svårtolkade meddelanden som Nella kämpar med att tolka och förstå. Hennes hushåll döljer en hel rad hemligheter som kommer fram en efter en, den ena värre än den andra. Nella tänker att hon kan stoppa händelserna om hon bara lyckas klura ut vad miniatyrmakaren vet.

Det låter förmodligen mer spännande än vad det är. Handlingen kretsar mest kring deras hushåll och dess hemligheter, samt hur det var att leva i Amsterdam på den tiden. Det är ett ställe och tid som jag inte vet så mycket om så på sätt är det intressant läsning. Ungefär halvvägs in insåg jag att det inte kommer att bli särskilt mystiskt så den förhoppningen stuvade jag undan. Nu gillar ju jag att läsa historiska romaner så besvikelsen var bara tillfällig, men om man inte gillar historiska romaner tror jag att man blir väldigt besviken på den. Den är välskriven och det är underhållande läsning. Om man gillar historiska romaner kan jag rekommendera att läsa den. Det var särskilt intressant att läsa om hur det var att vara kvinna på den tiden. Det var en hård tid, och då är ändå Nella och hennes priviligierade eftersom de tillhör den rika skaran.

Jag har hört många som har läst den här och blivit besvikna och mycket av det beror säkert på att baksidetexten och framtoningen fokuserar mycket på det mystiska. Jag är besviken på boken just vad gäller den biten. Jag hade verkligen sett fram emot att läsa just en mystisk bok. Jag läser ju inte deckare, men jag gillar att läsa lite mystiska och spännande böcker – gärna med inslag av det övernaturliga. Så på ett sätt är jag både nöjd och besviken med den här boken.

Läs mer om boken här.

Lindas matbröd av Linda Andersson

Alltså, jag vill verkligen rekommendera den här boken om man gillar att baka. Eller ja, om man gillar att äta hembakat bröd. För det är ju bröd det handlar om i den här boken. 

Jag bakar gärna, fast inget avancerat. Bröd är egentligen lite för avancerat för min del men jag har faktiskt bakat många olika bröd ur den här boken. Så pass mycket att min man lite upprört fnös häromdagen att ”måste vi äta köpebröd i morgon?”. För jo, vi har varit bortskämda med att ha hembakat bröd här hemma ett bra tag. Ett av favoritbröden lingonlimpa går nämligen så smidigt att göra att jag har gjort det på kvällen så vi har nybakat till frukost. Mums!

Recepten är enkla och flera av recepten har foton på flera steg av processen. Och hittills har precis alla bröd blivit både bra och väldigt goda. Recepten är enkla att följa och boken har upplägget – recept på ena sidan och foto (-n) på andra. Tydligt och bra, precis som jag gillar det. Hittills har jag undvikit alla recept där man måste knåda degen för hand, men flera av dem står faktiskt på att-göra-listan – trots att jag måste knåda. Men, än så länge är alltså den enkla lingonlimpan favoriten. Där använde jag lingonsylt som mannen kokat ihop, av lingon som svärfar plockat. Kan det bli mer hembakat än så?

Recex från Semic bokförlag. Läs mer om boken här. 

Sekten på Dimön av Mariette Lindstein

Den här boken dök upp i mitt Instagram-flöde och verkade vara spännande utan att vara läskig, alltså precis min typ av bok. Det är dessutom första delen i en trilogi.

Sofia och hennes kompis går på en inspirerande föreläsning som hålls av Franz Oswald, ledaren för Via Terra. De blir personligt inbjudna till Via Terras vackra herrgård på Dimön och väl där blir Sofia inbjuden att bygga upp och ansvara för deras bibliotek. Hon tackar ja och skriver på ett 2-årigt kontrakt och tänker att det kan vara en bra erfarenhet när hon sedan söker andra jobb. Ganska snart blir hon Franz personliga assistent och högra hand. Alla i personalen jobbar hårt för att få i ordning allt på herrgården. Det blir ofta långa dagar kvällar, ofta med bara några få timmars nattsömn. Men hur mycket de än jobbar verkar Franz aldrig bli riktigt nöjd med arbetet. Sofia märker hur han blir alltmer elak, kräver mer och till slut tar till fysiska bestraffningar. Till slut börjar hon fundera huruvida de höga murarna med taggtråd med larm verkligen är till för att hålla inkräktare borta eller för att hålla personalen inne? Ju mer hon funderar desto mer börjar hon tvivla och snart bestämmer hon sig för att rymma. Frågan är bara hur?

Mariette Lindstein var aktiv i Scientologikyrkan i 25 år innan hon äntligen lyckades rymma därifrån. Hon vill med den här boken visa hur lätt det är att bli fast i en sekt och hur svårt det kan vara att ens se och förstå att det rör sig om en sekt. Så är det för Sofia i den här boken. När varningsklockorna väl börjar ringa är hon redan fast och kan inte längre lämna på egen hand. Till början är allt guld och gröna skogar och hon tycker att hennes familj och vänner oroar sig i onödan. När hon inser hur det ligger till är det försent.

Det är spännande läsning även om jag tycker att 500 sidor var lite väl mycket. Boken hade kunnat kortas ner något utan att det hade påverkat själva storyn. Parallellt med Sofias story finns också en annan, där man som läsare först inte riktigt förstår vem det handlar om eller i vilken tid. Jag hade mina aningar som visade sig stämma mot slutet. I början tyckte jag att den storyn var lite störande, men mot slutet förstod jag att den var nödvändig för helheten och då blev den också mer intressant. 

Ibland blev boken nästan obehaglig att läsa, på grund av det som händer. Det är läskigt hur människan kan manipuleras till att tro att något är ok när det är så självklart för en utomstående att det verkligen inte är ok. Som läsare tycker man att Sofia borde inse långt tidigare hur det ligger till, men hon är som förblindad av Franz och hans utstrålning. Och precis som Scientologikyrkan är känd för att locka kändisar, som t.ex. Tom Cruise, jobbar Via Terra på samma sätt. Det är svårt att inte fundera på vad mer som är likt mellan Scientologin och Via Terra. Finns det fler likheter? Jag vill knappt veta…

Boken var inte riktigt lika spännande som jag trott och hoppats på, men den var ändå bra och klart läsvärd. För min del var behållningen det här med hur man kan fångas av en sekt. Det är intressant läsning, absolut. Jag är dock inte säker på om jag kommer att läsa även fortsättningen. Jag känner mig rätt nöjd som det är med att ha läst bara första delen. 

Food Pharmacy av Lina Nertby Aurell och Mia Clase

Den här boken har undertiteln En berättelse om tarmfloror, snälla bakterier, forskning och antiinflammatorisk mat och där fångades direkt mitt intresse. För sådant här älskar jag att läsa om. Hälsa, vad man kan göra själv för att förbättra den och för att må bättre. Ofta är vi ju så fokuserade på olika dieter – vad vi ska undvika att äta och då med syfte att vara smal (oftast). Jag tycker ofta att man glömmer att fundera över vad kroppen behöver för att fungera, vilka byggstenar för att reparera och bygga sig själv. För vår kropp gör ju en massa saker helt på egen hand utan att vi ens tänker på det eller är medvetna om det, men för att kunna göra det på bästa sätt behöver den rätt byggmaterial. Och det är det som den här boken handlar om.

Det skulle kunna vara en torr faktabok men det är faktiskt raka motsatsen. Författarna förklarar på ett både enkelt och läsvänligt sätt, och det kanske är lättare för dem att göra det eftersom det inte är de själva som är forskarna. De förmedlar sådant som de själva har tagit reda på i kontakt med forskare. De varvar fakta med små skönlitterära anekdoter ur verkligheten om sig själva, hur de sitter och diskuterar vissa fakta. Först tyckte jag att de här texterna var lite fåniga och inte passade in, men ganska snart kom jag in i stilen och tyckte att de i stället lättade upp och tillförde bra läsflyt till boken. Kanske är det lättare att känna igen sig i deras texter om man har följt deras blogg, men jag hade faktiskt aldrig ens hört talas om den innan.

Förutom fakta och tips om vad man bör äta finns också en del recept. Eftersom jag är lite nördig när det gäller hälsa och träning och plöjer det mesta inom dessa områden, var det egentligen inga nyheter för mig det som presenterades. Mycket är dessutom väldigt logiskt om man bara tänker till. Det är väldigt befriande att läsa om kost utan att det handlar om en viss diet. Här handlar det ju om att kroppen ska få de bästa förutsättningarna för att kunna jobba. 

Den här boken rekommenderas om man är intresserad av kost och hälsa. Man behöver inte vara lika nördigt intresserad som jag är. Jag tror många skulle ha glädje av att läsa den här och få konkreta tips om hur man kan förbättra sin kost. Utan pekpinnar eller att ha som mål att gå ner i vikt. Lästips!

Everything, everything av Nicola Yoon

Den här boken har synts extremt mycket i mitt Instagram-flöde, så pass att jag kände att jag bara måste läsa. Av någon anledning läser jag inte gärna på engelska, förmodligen pga lathet och bekvämlighet, men den här gången gjorde jag ett undantag och det är jag glad för. Läsningen flöt på hur smidigt som helst och jag tänkte inte ens på att jag läste på engelska. Å andra sidan har den nyss kommit ut på svenska under namnet Ingenting och allting om man hellre vill läsa den på svenska. 

Maddy har en mycket ovanlig sjukdom som gör att hon är allergisk mot världen i sig. Hon bor med sin mamma i ett hus där luften filtreras och i stort sett enda besökaren är sköterskan Carla. De i övrigt få besökarna måste passera genom en lufttunnel och stå ut med att ”avgiftas” då inga skadliga ämnen får nå Maddy. Och skadligt är egentligen precis allting. Så har hon levt sedan hon var en liten bebis, i 17 år, och hon vet inget annat liv. När jämnårige Olly flyttar in i huset bredvid börjar de först kommunicera via skrivna meddelanden på fönstret och senare via chat på datorn. Två tonåringar som finner varandra och en kärlek som tar dem båda med storm. Maddy börjar ifrågasätta det liv hon lever, om det ens är att leva. 

Det här är en smått fantastisk bok. Förutom storyn i sig älskar jag sättet den berättas på. Nicola Yoons man David har gjort illustrationerna till boken, för förutom ren text finns små teckningar, bilder av Maddys journal, vykort osv. Det är liksom en hel värld inuti den här boken. 

Det kanske låter som en rätt sorglig och tragisk bok, men det är snarare precis tvärtom. Det är en bok om kärlek och om livet, om att våga och om att släppa taget. Jag blev väldigt berörd och när jag slog igen boken var det med saknad, för jag hade gärna läst mer om Maddy och Olly. Dessutom kommer det en rejäl twist mot slutet, en twist som gör att man som läsare blir ännu mer berörd. Det är nästan ofattbart att tänka sig att leva instängd i ett hus och bara kunna betrakta livet på avstånd, eller genom böcker och filmer. Det är inte svårt att förstå att Maddy slutligen får nog av sitt liv i en bubbla.

En mycket tänkvärd och berörande bok som jag varmt rekommenderar vidare. Passar lika bra för tonåringar som för vuxna att läsa. 

Läs mer om boken, den svenska översättningen, här. 

(M)ornitologen av Johanna Thydell

Sedan Johanna Thydells debut I taket lyser stjärnorna har hon varit en stor favorit. Jag har kanske svårt att vara riktigt objektiv med tanke på vår gemensamma bakgrund (vi är båda från Värnamo), men med tanke på alla hyllningar hon har fått tror jag inte det spelar någon roll. Det är inte bara jag som gillar hennes sätt att skriva, och att hon har ett alldeles eget språk och uttryck kan vi nog enas om.

I den här boken möter vi Moa. När hon var 2 år lämnade hennes mamma familjen och hörde aldrig av sig. Förrän nu. Femton år senare berättar Moas pappa att mamman har hört av sig och vill träffa henne. Först säger Moa blankt nej. Har hon klarat sig i alla år utan mamman kan hon fortsätta att göra det. Men så börjar hon fundera över alla de där obesvarade frågorna där varför är den största. Tillsammans med bästa vännen Otto gör hon upp en plan. Hon ska åka till sin mamma några dagar med ett skolarbete som ursäkt. Hon ska låtsas vara ornitolog, men i själva verket tänker hon vara där i syfte att vara mornitolog – att studera en mor.

Redan den fyndiga titeln vittnar ju om ett typiskt Thydell-språk. Som sagt, få skriver så träffsäkert som hon gör. Allt från språk till karaktärer och story gör den här boken till en liten pärla att läsa. 

Det är ju lätt att tänka att bok om en försvunnen mor som förenas med sin tonårsdotter ska bli snyftig och sorgsen, men här är det inte alls så. Moa är väldigt bestämd med att hålla ett visst avstånd till sin mamma och det blir definitivt inget tårfyllt återseende. Och jag tänker att det ju är helt rätt – bara för att man är mor och dotter på ett papper behöver man ju inte känna av det. De är totala främlingar som möts, som vilka som helst. Moa har levt nästan hela sitt liv utan sin biologiska mamma och även om hon är nyfiken på henne som person betyder inte det att kärleken och familjekänslan kommer automatiskt. Deras sätt att försöka närma sig varandra är väldigt försiktigt och trevande och ibland smärtsamt. Det är lika svårt för dem båda, även om de försöker hålla sina tankar och känslor för dig själva. 

Det här är en väldigt fin bok med mycket värme. Hade jag jobbat kvar som bibliotekarie hade jag tipsat massor om den här boken. Och även om den här boken riktar sig mot ungdomar tycker jag det funkar precis lika fint för vuxna att läsa den. Moa är en väldigt klok, smart och framför allt rolig tjej. Så missa inte att lära känna henne – läs!

Läs mer om boken här. 

Härliga gratänger av Kristina Eriksson

Gratänger är ju egentligen perfekt när man vill göra något av lite ledsna grönsaker man har i kylskåpet. Att slänga dem i en gratängform tillsammans med lite ost och så in i ugnen brukar funka perfekt. Om man vill ha tips på gratängrecept är det här en riktig guldgruva, antingen att följa rakt av eller inspireras av. För min del brukar det bli mer av det senare – att ta lite av vad som finns hemma och det man gillar mest.

Det första jag brukar kolla i en kokbok är om jag kan laga något ur den. Jag är ju semi-vegetarian, dvs jag äter fisk och kyckling men inte rött kött. I den här kokboken finns visserligen en del gratänger med rött kött men om det är färs brukar det funka att ersätta med vegetarisk färs. Bacon går att ersätta med vegetarisk bacon osv. Jag tror att jag skulle kunna laga de flesta gratänger i den här boken, med ett visst mått av anpassning. Det är väl egentligen när det är viltkött som jag inte riktigt vet hur jag ska kunna anpassa. 

Jag gillar när kokböcker har tydliga bilder på maten. Jag vill kunna se hur det ser ut för att veta om det är något jag kan tänkas vilja testa. Här är bilden på ena sidan och receptet på den andra – ett uppslag per rätt. Lättläst och lätt att förstå och laga. Eftersom det är gratänger är det ju mycket att hacka, lägga i lager och sedan in i ugnen. Oftast väldigt enkelt! Är det för avancerat och för många ingredienser brukar jag backa. Jag gillar när det går fort och enkelt att laga mat. 

Här finns både vardagliga rätter och lite mer festliga sådana. En favorit är t.ex. Broccoli- och blomkålslasagne med ajvar relish. Få ingredienser, lätt att göra = perfekt för en trött småbarnsmamma. Och vegetariskt! Det finns också en vegetarisk tacogratäng som jag fortfarande inte testat. Den innehåller egentligen bacon, men ofta när en rätt innehåller mestadels vegetariskt brukar jag helt enkelt bara utesluta bacon, strunt samma om man tappar en smakdel där. 

Som sagt, en del vegetariska recept och en del som går att göra helt vegetariska. Men – om man är helvegetarian och inte äter fisk så tror jag inte man uppskattar den här kokboken. Personligen hade jag också föredragit en indelning av recepten i vegetariskt, fisk, kyckling och kött. Nu är allt i en enda blandning och det blir lite rörigt och inte lika lätt att överblicka, särskilt om man som jag inte äter t.ex. rött kött. En uppdelning hade gett en bättre överblick när man snabbt vill hitta vilken typ av gratäng man vill laga. 

Rec.ex från Semic. Läs mer om boken här. 

Det kommer aldrig mer vara du av Anne-Lie Högberg

Tidigare i år läste jag Väck mig när det är över av Anne-Lie Högberg. Då visste jag inte att det egentligen var den fristående delen till den här. Eftersom jag tyckte väldigt mycket om den ville jag läsa även den här, även om det då blev i fel ordning. När författaren själv skickade en signerad bok till mig var det ju givet – klart jag skulle läsa även första delen. 

Agnes man Oscar berättar att de har blivit bjudna på midsommarfest hos gemensamma vännerna Lisa och Tom. Men Oscar beter sig konstigt och när Agnes kryper ner i sängen hos honom efter festen börjar han gråta och berättar att han älskar Lisa. Hela Agnes livs förändras över en natt. Hon tvingas flytta till lägenhet, ha barnen bara varannan vecka och skaffa ett annat jobb. Till stöd har hon sina föräldrar och vänner, men det tar lång tid att bygga upp ett nytt liv. Att släppa sorgen och ilskan över att det blivit så här. 

Vi får följa Agnes under 1 år, från skilsmässans start och framåt. Hon går från att vara ledsen och nedbruten till att bli stark och stå på egna ben. I den här boken träffar hon också Tobias, och eftersom jag vet vad som händer i andra delen var det roligt att få veta hur det började.

Det funkade bra att läsa böckerna i fel ordning. Jag gillade andra delen och jag gillar den här lika mycket. Det här är ganska typiskt för vad jag gillar mest att läsa. Jag läser helst kvinnliga författare, gärna svenska, som skriver om karaktärer som direkt tagna ur vardagen. Det handlar om relationer, samtida sådana, och det är läsning där man kan känna igen sig. Det är med sådan läsning jag trivs allra bäst. 

Det ska tydligen komma en tredje del om Agnes och hennes familj och det är en bok jag ser fram emot. Jag gillar att läsa om Agnes och alla andra i hennes närhet. Jag tycker väldigt mycket om när der finns serier i den här genre. Jag är ju inte så förtjust i deckare, där just serier är vanliga. Jag gillar när man gör serie av böcker där vanliga människor har huvudrollen. Ibland känns der skönt att kunna återse karsktärer man tyckt mycket om i en bok. Så att det här nu ska bli en trilogi applåderar jag lite för. 

Min ponny Mulle! av Lena Furberg

Lena Furberg signerade böcker på Bokmässan och det var en given programpunkt för mig. Jag velade om jag skulle köpa boken till mig eller dottern. Enligt Lena Furberg passade den barn ca 3-6 år (dottern är 5,5 år) eller vuxna upp till 99 år. 🙂 Till slut bestämde jag mig för att få den här signerad till dottern och en Mullesamling till mig själv. 

Molly drömmer om en alldeles egen ponny och en dag slår drömmen in: hennes föräldrar ska ge henne en ponny. Efter mycket letande hittar hon Mulle och det är kärlek vid första ögonkastet. Men ganska snart upptäcker hon att den där Mulle är rätt så busig. Hon hittar honom i grannes tulpanrabatt och han är så kittlig att han inte kan bli borstad under magen. Molly drömmer om en tävlingskarriär, antingen på dressyr- eller hoppbanan. Men Mulle drömmer om att bli rodeohäst. Hur gör man när man har en sådan busig ponny? Skickar tillbaka? Behåller?

Jag växte upp med Mulle och Min Häst och det var väldigt roligt och mysigt att få läsa högt ur den här för dottern. Hon gillade den väldigt mycket och skrattade åt den busiga Mulle. Första gången vi läste den tyckte hon faktiskt att Molly skulle skicka tillbaka Mulle för han var helt enkelt för busig. 

Lena Furbergs teckningar är som vanligt helt fantastiska. Det är ren kärlek att titta på bilderna och läsa om Mulle och Molly. Det funkar lika bra för en 5-åring som för en 39-åring. Boken är både rolig och lärorik. Om man har en liten där hemma som tjatar om en egen häst så finns det mycket att prata om kring den här boken. Det är inte bara enkelt och roligt att ha egen häst, det märker Molly snabbt. 

Kanske julklappstips? Hur som helst är det här är en väldigt fin barnbok som jag varmt rekommenderar. 

Som om vi kände varann av Tobbe Möller

Att läsa noveller är perfekt när man busspendlar. Jag har rätt kort bussresa hem så en novell är lagom läsning. Jag skulle säkert hinna med ännu en, men jag har lärt mig att det liksom förstör novellerna om jag läser två åt gången. En är lagom, för att också kunna smälta den och fundera lite på vad jag just läste.

I den här boken finns 12 noveller samlade, alla med gemensam nämnare att de är som tagna ur vardagen och med en betoning på relationer. Och som med vilken bok som helst finns det vissa berättelser som når fram lite extra, medan andra lämnar mig mer oberörd. Min absoluta favorit är den där två män träffas och diskuterar vänskap. Eller rättare sagt, den ena mannen ställer väldigt ihärdiga frågor till den andra som snurrar in sig i formuleringar och tyckanden som inte riktigt går ihop. Är en vän någon man kan ringa mitt i natten om precis vad som helst? Är de sådana vänner? Jag kan inte låta bli att skratta åt deras samtal. Det är väldigt skickligt upplagt, samtalet dem emellan och allt som sker runt omkring dem. Flera andra noveller väcker igenkänning, som t.ex. den med burkskåpet där ett skåp där man förvarar just burkar är temat som novellen spinner kring. Ett något annorlunda tema, men som visar sig vara väldigt pricksäkert och underhållande. Jag gillar också den inledande novellen som levererar en oväntad twist som faktiskt fick mig att läsa novellen en gång till bara för att se om jag läste den annorlunda då.

Jag tycker att den här novellboken är väldigt trevlig läsning. Jag gillar ju allmänt att läsa berättelser från vår samtid, med helt vanliga människor och helt vanliga problem. Här finns tolv sådana berättelser, både underhållande och välskrivna. Om man gillar att läsa noveller, eller är nyfiken på att testa, kan jag rekommendera den här boken. Men som sagt – läs en novell i taget för bästa upplevelse.

Omgiven av idioter av Thomas Erikson

Titeln på den här boken avskräckte mig först. Visst låter det lite krasst att kalla folk för idioter? Men så satt jag där utan något att läsa och en e-bok brukar ju vara en bra lösning då. Jag gick in på Bokus och kollade recensionerna, och när jag såg att många kommenterade att den var rolig läsning – ja, då var det bara att klicka hem och börja läsa!

Det här med ”omgiven av idioter” kom från en företagare som tyckte just så om alla sina anställda. Vad det handlar om är ju egentligen att vi är olika som människor och att det kan göra kommunikation, och därmed förståelse, svårt. Den här boken vill visa hur man kan lära sig att kommunicera med andra och att man genom förståelse kan släppa det där med att tycka folk är idioter. Förhoppningsvis…

I boken redogörs för 4 olika typer av människor – röda, gula, gröna och blå. Man får veta vad som är utmärkande för varje färg, hur man kan lära sig att förstå en människa med en viss färg, och hur man kommunicerar. Många människor är dessutom inte bara en färg utan kanske en blandning av två, eller kanske tom tre. 

Det här är jättespännande läsning! Jag skrattade igenkännande åt både mig själv och andra människor omkring mig. Förutom fakta är boken kryddad med anekdoter från författarens möten med olika människor i sitt yrke, och flera gånger läste jag högt om dessa för mannen. Det här med människor och kommunikation och varför vi är som vi är – det är något jag tycker är så himla intressant. Varför uppfattar vi varandra så olika? Varför är vissa människor så svåra att prata med? Varför är en del så buffliga medan andra inte avslöjar en enda känsla? Massa frågor som får svar i den här boken. Och det roliga är att jag fick förklarat varför jag själv reagerar som jag gör ibland. 

Efter att ha läst den här boken har jag börjar tänka på människor i färger. På ett positivt sätt. Det handlar ju om förståelse och kommunikation, hur man ska nå fram till varandra. Jag kan konstatera att jag har en hel del blå drag i mig – jag tycker det är viktigt att följa regler, är perfektionist, vill ha mycket fakta osv. Men jag är lika mycket grönt – känslomänniska, avskyr konflikter och att stå i centrum, vill göra gott för människor jag tycker om osv. När jag läste upp lite mer negativa drag för maken började han asgarva. Jag antar att de stämde rätt bra med andra ord… Men, de behöver vi ju inte rabbla upp här. 🙂

Så – en mycket läsvärd och faktiskt underhållande bok för alla som är intresserade av människor och kommunikation. Lästips!

Viskskrik av Kristina Emanuelsson

Den här boken dök upp med väldiga hyllningar i mitt Instagramflöde, och det är klart att man blir nyfiken då. När jag såg att Kristina Emanuelsson skulle vara på Bokmässan passade jag på att gå till Calidris förlags monter. Och där hade jag tur, för precis då fanns hon där och jag kunde få både en liten pratstund och en signerad bok.

I den här boken får vi möta Alice i två parallella berättelser där den ena handlar om henne som barn och den andra när hon är vuxen. Barnet Alice växer upp med ständiga fyllefester, där pappans grogglas är något som är bland det mest värdefulla som finns. De glasen smyger hon ibland ut från lägenheten för att bjuda kompisar på coca cola. För Alice har fri tillgång till coca cola. Hos henne finns inga regler om hur mycket godis man får äta, eller när. Det finns inga regler om läggdags heller. Däremot finns det en massa oskrivna regler om mamman och hennes låtsaskompis Isa. Oskrivna regler om vad man kan säga eller inte kan säga när mamman mår som sämst.

I vuxen ålder umgås Alice fortfarande med Jack från barndomen. Hon har svårt att fatta beslut, att ta tag i saker. Hon känner det själv som att hon bara glider omkring i tillvaron, utan att veta vad hon egentligen vill. Hon saknar en plan. När hon möter den gamla klasskompisen Pernilla blir hon som besatt av att spionera på henne från en buske utanför hennes villa. Där sitter hon hela dagar och bara spanar. Det agg hon hyser mot Pernilla får man som läsare allt större klarhet i ju längre in i berättelsen man kommer.

Berättelsen om Alice är berörande på det där lite ont i magen-sättet. Det barnet Alice är med om borde inget barn råka ut för. Med två dåligt fungerande föräldrar får hon ta ett större ansvar är hon borde vid sin ålder. I alla hyllningar om boken har det personliga och mycket träffsäkra språket lyfts fram och jag kan bara hålla med. Språket lyfter berättelsen och det känns ibland som om man kommer in under skinnet på Alice, så nära inpå att hennes ångest blir ens egen.

Boken är stundtals tung att läsa på grund av ämnet. De vuxna sviker om och om igen. Alice är smärtsamt medveten om att hennes familj är annorlunda, att det inte är en bra sak att sakna regler hemma. Hon försöker passa in i skolan och få vara del av den coola världen och hennes nyckel dit är att bjuda kompisar på coca cola. Hon bor i ett lägenhetsområde och ser skillnaden mellan hennes liv och Pernilla som bor i ett finare villaområde. Den känslan lever kvar i vuxen ålder och Pernilla blir en slags symbol över det finare livet, det hon bara kan se på men inte uppleva själv. Att följa Alice i vuxen ålder visar så väl hur man formas av sin uppväxt. Det är lätt för andra att se ner på Alice när de inte vet hur hennes uppväxt sett ut. Som läsare vet man, och det är inte utan att man hejar på henne och önskar att hon ska ta sig ur och upp, att ta tag i sitt liv. Utan att avslöja handlingen tycker jag att slutet är fantastiskt bra. Det var skönt att kunna slå igen boken med en lättare känsla i kroppen.

Det här är en mycket läsvärd och välskriven bok som jag varmt rekommenderar. Och jag tror nog att vi kommer att få se mer av Kristina Emanuelsson i framtiden.

Läs mer om boken här.

Flickorna i parken av Lisa Jewell

Lisa Jewell har blivit något av en favoritförfattare för mig. Jag har nog gillat allt jag har läst av henne hittills. Jag har dessutom några av hennes äldre böcker hemma i bokhyllan, men av någon konstig anledning har de varit hyllvärmare ett tag. Det borde verkligen bli ändring på det.

Boken inleds med att en 13-årig tjej hittas misshandlad i en park i London. Efter det introt hoppar berättelsen några månader bakåt i tiden och vi får följa alla personer och händelser som leder fram till misshandeln. Storyn är förlagd till en park i London, en park som är som en oas och som används som en extra trädgård för människorna som bor granne med den. En av familjerna är Clare med hennes döttrar Grace och Pip. De flyttar till området efter att pappan i familjen blivit psykiskt sjuk och bränt ner deras hus. Det mesta som har hänt angående det får man som läsare veta i de brev Pip skickar till pappan, som vårdas på en sluten anstalt. Jag brukar inte gilla brev i böcker, men här funkar det faktiskt ovanligt bra. Kanske för att det är ett barn som skriver och att det då blir lite annorlunda.

I parken lär Grace och Pip känna flera andra barn, bl.a. de tre systrarna Catkin, Fern och Willow. De är hemskolade och bor med sina föräldrar Leo och Adele, och det är mamman som jobbar som deras hemskolelärare. Barnen tillbringar mycket tid tillsammans i parken och det finns redan fasta grupperingar som deras ankomst rör upp. Dessutom har det förekommit ett överfall i parken redan tidigare.

Boken presenteras som deckare och det kan jag väl inte riktighålla med om. Visst är det ett brott som begås i och med misshandeln, men deckare tycker jag ändå inte riktigt passar in. Däremot är det spännande och det är en mörkare underton mot vad man är van vid från Lisa Jewell. Det handlar väldigt mycket om fasader, om människor som de egentligen är under ytan och vad de döljer bakom sin fasad. Vem i den här boken kan man lita på? Är de goda verkligen de goda? Vem var det som misshandlade den 13-åriga tjejen och finns det något samband med det tidigare överfallet i parken? Många av karaktärerna i boken har bott vid parken i hela sitt liv och nu är det deras egna barn som växer upp där och hänger i parken med sina kompisar.

Jag måste säga att jag gillade den här lite mörkare sidan, och då är jag ju en sådan som inte gärna läser deckare. Det här är lagom med spänning för min del och jag gillade verkligen slutet. Jag sträckläste boken och den stannade kvar i tankarna länge efteråt. Lisa Jewell är väldigt skicklig på att teckna karaktärer, att bygga upp storyn kring karaktärerna i stället för tvärtom. Det är precis min typ av läsning. Det här är definitivt en bok som jag gärna rekommenderar vidare. Ett lästips nu när höstmörkret är i antågande.