Jag såg att filmatiserigen av den här boken nu fanns att låna i vidoebutiken, men eftersom jag vill läsa boken innan jag ser filmen fick den stå kvar i hyllan. Jag har haft boken hemma i bokhyllan länge nu, men T förbjöd mig ett tag att läsa sorgliga böcker och jag visste ju att den här är av den sorten. Ett tag lyckades jag nämligen pricka in och bara läsa böcker som fick mig att gråta, och hur bra de än månne vara lämnar de efter sig en viss känsla i kroppen. Det blir lätt en överdos av sorg om det blir för mycket.
Och det här är en bok som kräver en big pack av näsdukar under läsningen. Sten och hans fru Carmen är båda i 35-årsåldern när hon får cancerbesked. Tillsammans lever de ett gott ställt liv med lilla dottern Luna, båda med egna företag, massor av vänner och spännande resor. När cancern kommer in i deras liv vänds allt upp och ner. Sten, som beskriver sig som monofob, var redan innan cancerns intåg notoriskt otrogen och trots att Carmen uttryckligen ber honom att hålla sig trogen under den lilla tid de har kvar, kan han inte låta bli. Till råga på allt inleder han ett förhållande med en annan kvinna och flyr till henne så ofta han kan för att komma undan allt som har med cancern att göra.
Boken är baserad på Ray Kluuns eget liv och han har fått ta emot en hel del skit för att han var otrogen mot sin cancersjuka fru. Han säger själv att de flesta som har dömt honom har varit yngre människor, medan äldre människor med mer livserfarenhet verkar ha en helt annan förståelse och förlåtande inställning. Med livserfarenhet kommer också insikten att livet sällan är svart och vitt. Alla hanterar sorg på olika sätt och alla har olika åsikter om hur man bör vara och vad man bör göra. Jag tyckte att det var svårt att döma honom och hans handlingar, trots att otrohet är bland det värsta jag vet. Men ofta är det ju så att när man får hela bakgrunden till en människas handlingar, är det svårare att döma lika hårt. Det blev lite blandade känslor under läsningen – ibland var man förbannad på honom och ibland tyckte man bara så otroligt synd om honom. Hur hemskt måste det inte vara att se den man älskar gå igenom denna hemska sjukdom och dessutom veta att hon ska dö? De får tidigt dödsdomen, men ingen av dem vet hur kort eller lång tid Carmen egentligen har kvar.
Jag sträckläste boken en förmiddag, med tårarna sprutandes ur ögonen. Att dessutom veta att den är baserad på en sann historia gör det hela bara ännu starkare att läsa. Jag bara måste se filmen också nu när jag har läst boken. Jag kan bara rekommendera er att läsa den här boken. Oavsett vad man tycker om honom och hans handlingar ger den här boken en stark uppmaning att ta vara på livet man lever och på de man älskar. Carpe diem skriver han på väggen i sitt vardagsrum strax innan Carmen dör. Ett motto som må kännas uttjatat, men vars innebörd man aldrig bör glömma.
*malins bokblogg* 