Den engelska månaden

Maj månad var ju engelsk månad för min del. Tanken var att jag skulle ta tag i de där engelska böckerna som står och knuffas i min bokhylla. De som har ratats de senaste två åren på grund av graviditetshjärna och sedan amningshjärna. Nu när jag inte har de där grötproblemen i hjärnan längre borde de engelska böckerna få sin chans.

Så hur gick det då?

Nja… Sådär, blir väl mitt luddiga svar. Jag läste ut Charlaine Harris Club Dead och Cecelia Aherns The Book of Tomorrow, men de var också de enda som blev utlästa. Ben Eltons Inconceivable verkade lovande till en början, men då den utspelar sig helt i dagboksform blev det till slut för långtråkig läsning. Det var dessutom en biblioteksbok, så den lämnades tillbaka oläst.

Jag påbörjade också Douglas Kennedys The Moment, och även om den är bra är den också lite seg. Jag jobbar på den, kan jag väl säga. Det får bli min ibland-läsning här hemma ett tag framöver. Douglas Kennedy har jag ju dessutom på min Boktolva, så att läsa något av honom är ett mål i år.

Målet med engelska månaden var att återigen läsa något på engelska så det målet uppnådde jag. En liten spark i baken att välja att läsa på engelska ibland. En spark i baken att även under resten av året välja en engelsk bok ur bokhyllan.

Och eftersom jag i höst ska börja på ett jobb där jag pratar engelska på arbetstid kan det ju vara bra att friska upp engelskan lite extra. 🙂

Jag har nämligen fått jobb på Internationella Engelska Skolan, så jag ska tillbaka till läraryrket igen. Jag ska bara jobba halvtid (så att jag fortfarande kan vara hemma mycket med Mini) och ska undervisa i spanska, fast på engelska då. Det ska bli spännande och känns som en utmaning. Lite pirrigt är det allt också. Och roligt!

Lärare=knäppskallar?

Återigen läser jag en bok där lärare framställs som kompletta idioter. Bland flera av de senaste böckerna jag har läst har det varit samma sak. Lärare framställs som människor som inte fattar någonting, som är extremt orättvisa med vilje, som aldrig erkänner sina egna brister och som till råga på allt alla har någon udda vana/grej/utseende (välj själv vad som passar in…). Jag kan inte låta bli att bli lite ledsen, som f.d. lärare själv. Är vi sådana knäppskallar i läraryrket eller är det bara en sådan bra krydda att slänga in i böckernas värld?

Finns det böcker där lärare faktiskt är helt normala människor som gör ett bra jobb? För de finns i verkligheten – det vet jag! I alla fall om jag tänker på mina f.d. kollegor som fortfarande jobbar kvar i skolans värld. Strålande pedagoger med enorm medkänsla för sina elever och som slår knut på sig själva för att hjälpa dem. Fast sådana lärare är väl inte lika kul att skriva om…

Litteraturprojektet

I somras började jag ju förbereda inför höstens litteraturprojekt med mina nior. Det är i full gång just nu. Eleverna fick välja mellan Tusen gånger starkare och Solar Plexus. De flesta valde faktiskt den förstnämnda, trots att jag varnade för att introt är segt och kan kräva lite vilja för att ta sig igenom. Jag tänkte att det är lika bra att lägga upp korten på bordet direkt för att inte lura dem.

De har hunnit en bit i boken nu och många har gnölat om att den är seg  och tråkig och att de är trötta på Saga redan innan hon ens har kommit till klassen. Precis så som jag upplevde den. Men. I måndags kollade jag återigen hur läsningen går och vad deras tankar är och då kom den första positiva kommentaren från en av tjejerna i klassen. När jag frågade hur långt de har kommit i boken och om Saga har anlänt än svarade hon argt: Jaaa, och nu börjar jag bli arg! Jag blir arg på lärarna i boken, ååååh morrade hon nästan. Härligt, tänkte jag. Nu börjar det hända grejer!

Det ska bli mycket spännande att se vad de skriver i sina läsloggar och vilka citat de väljer att diskutera muntligt i gruppen sen.  Det ser jag fram emot!

Solar plexus av Marie-Chantal Long

solarYtterligare en bok inför litteraturprojektet och ytterligare en bok där det sociala spelet mellan tonåringar skildras.

Tove är 14 år och bor med sin mamma och pappa. Hon hade tidigare en storasyster också, men hon dog och lämnade efter sig en trasig familj där mamman har blivit sjuk av sorg. Pappan är den som håller uppe och familjen och ingen tänker på att kanske även Tove har det jobbigt. Tove med sitt röda toviga hår som hela tiden jämförs med storasyster Maja som hade vackert blont hår och var så glad och omtyckt. Tove själv är mobbad av drottningarna på skolan, som stänger in henne i skolans källare. Trots alla skyltar över skolan som handlar om att alla blir sedda där, att mobbing är bannlyst osv. Inte ens lärarna ser eller gör något. Hon känner sig helt osynlig. Tills hon så en dag äntligen får en vän. En vän som ser henne och tycker om henne, trots att hon ”bara” är Tove.

Boken är supertunn och väldigt lättläst men den känns så otroligt innehållsrik. Återigen är det skolans vardag som skildras och ännu en gång blir jag helt matt när jag läser om de tafatta lärarna på skolan (eller för den delen alla vuxna i hennes närhet). Är det så här även i verkligheten? Jag vågar inte ens tänka tanken.

Det är en perfekt bok för klassläsning. Kanske att läsvana elever tycker att det känns töntig just för att den är så tunn, men det finns väldigt mycket att diskutera i boken. Boken handlar mycket om ensamhet och utsatthet. Hur vet man vem man ska vända sig till om man mår dåligt? Hur ser man på någon i ens närhet att den personen mår dåligt? Det finns mycket att hämta ur den här boken. Det är en fördel att den är tunn eftersom alla kan läsa den relativt snabbt. Många läsovana elever har problem när böckerna är för långa då det kan göra att de glömmer vad boken handlar om. För dem kan läsningen vara så ansträngande att handlingen och all symbolism inte orkas med. Här är det kort tid mellan läsning och diskussion. En sådan här bok kan man kanske t.o.m läsa i klassrummet och diskutera kapitel för kapitel för att analysera vad som har hänt och vad man tror ska komma att hända.

Det här är en av mina favoriter av de böcker jag har läst inför projektet faktiskt.

Ingen återvändo av Douglas Foley

ingenNär vi ändå är inne på litteraturprojektet kan jag fortsätta med en bok i samma anda som Kort kjol. Jag gjorde misstaget att läsa den här boken precis innan jag skulle sova. Jag hade stora sömnproblem den natten och när jag väl somnade drömde jag mardrömmar. Böcker med sådant här starkt innehåll ska definitivt inte läsas innan sänggående …

Boken utspelas i Hongkongs trakter och handlar om ett gäng tonåringar, ca 17 år, som tillsammans med ett par lärare ska ge sig ut på en kanothajk. Samma dag de ska åka visar det sig att lärarna har blivit sjuka och de meddelar att resan är inställd. Ungdomarna som sett fram emot en veckas ledighet från skolan väljer att åka iväg ändå. Men det blir inte riktigt som de tänkt sig. Nick och kompisen Andy anses som lite av töntar och när de åker på utflykten tillsammans med tre av skolans ledarkillar bäddar det för problem. Dessutom följer två tjejer med, och båda är tillsammans med två av de populära killarna. Paren ser fram emot att spendera lite tid tillsammans utan vuxnas översyn. Resan förvandlas snart till en mardröm och en av tjejerna utsätts för en brutal gängväldtäkt.

Det här är definitivt en av de grymmaste böcker jag någonsin har läst. Våldtäkter är självklart alltid vidriga, men här skildras det så äckligt att jag själv blir illamående. Här är det inget snack om vem som är skyldig, men frågor om grupptryck och gruppdynamik är utmärkta diskussionsämnen. Den är skriven ur en killes perspektiv, medan Kort kjol är ur en tjejs så att ställa de här böckerna mot varandra kan ge ett större perspektiv. Här får man däremot inte följa så mycket vad som händer efteråt. Eller rättare sagt, det är en helt annat infallsvinkel om vad som händer efteråt.

Douglas Foley berättar själv en del om boken här. Läsvärt.

Boken är lättläst och är en riktig sträckläsarbok. Det är definitivt en bok som passar att läsa i helklass. Återigen är det sociala spelet närvarande och här skildras än tydligare vad det kan ställa till med.

Rekommenderas! Men som sagt, läs den inte innan sängdags och försök läsa någon upplyftande bok direkt efteråt. Jag mådde fysiskt dåligt efter att ha läst den.

Kort kjol av Christina Wahldén

kortYtterligare en bok inför projektet.

Boken handlar om 16-åriga Myran som precis gått ut första året i gymnasiet. Hon och hennes kompis ska fira. Efter en blöt kväll blir kompisen dålig och tvungen att gå hem, men de två klasskompisarna som är med dem vill att Myran följer med dem hem för lite efterfest. Eftersom de är klasskompisar känns det tryggt och Myran följer med. Men efterfesten spårar ur och de båda killarna utsätter Myran för en fruktansvärt grym våldtäkt.

Boken skildrar övergreppet närgående  och efterspelet med polisanmälan, läkarundersökning, förhör och rättegång.  För Myrans del har hennes trygghet försvunnit. Hon tar på sig en del av skulden, hon är rädd och undrar om det syns på henne att hon har blivit våldtagen.

Det är en grym bok, men den är samtidigt hoppfull. Den är lättläst och relativt kort men ändå med mycket innehåll. Det är en bok som passar de flesta oavsett läsvana. Dessutom innehåller den ett ämne som är viktigt att diskutera och fundera över. I boken blir Myran dömd av en del skolkamrater som tycker att hon fick skylla sig själv eller att hon var med på det. En del väljer att tro på killarnas version. Killarna är dessutom förvirrade. De har fått lära sig att tjejer vill ha det brutalt så som det visas i filmerna, så varför polisanmäler Myran dem? Det finns många vinklar att se det från. Det är en bra bok att diskutera om ett ämne som tyvärr är ständigt aktuellt.

Det här är definitivt en bok jag kan rekommendera. Till alla, oavsett ålder och kön, pga ämnet och de tankar och frågor den lyfter fram.

Tusen gånger starkare av Christina Herrström

TusenDen här boken är ett förslag inför mitt litteraturprojekt i höst.

Boken handlar om 15-åriga Signe som tillhör den osynliga delen av klassen. Hon är den duktiga, tysta tjejen som ingen ser. I klassen finns också snygga Mimi som styr allt och alla, men som också fjäskar för att få killarnas uppmärksamhet. Alla vet de precis vilken grupp de tillhör och följer spelets regler. Lärarna klagar på att tjejerna inte tar för sig tillräckligt och när de får en ny elev: Saga, säger lärarna att nu äntligen kommer det en stark tjej som kanske kan få även de andra att stå upp för sig.

Saga har rest runt under hela sitt liv och känner inte till de sociala regler som präglar en tonårings liv på högstaidet. Hon umgås och pratar med alla och hon tar för sig i klassrummet som om det vore en självklarhet. Men så plötsligt ser hon alla outtalade orättvisor som finns mellan killar och tjejer. De har olika spelregler enbart pga vilket kön de tillhör och det gör Saga arg. Varför säger läraren inte till killarna när de busar? Varför tillåts de skrika svaren på frågorna rätt ut? Och varför blir det precis motsatt effekt när tjejerna gör samma sak?

När Saga kommer till klassen vänds allt upp och ner. Signe är betraktaren som redan innan har analyserat sin omgivning  i det tysta och frågat inom sig varför det är så annorlunda beroende på om man är kille eller tjej. Saga blir hennes katalysator och väckarklocka. Hon säger allt det hon inte vågat och frågar högt alla de frågor hon burit inom sig.

Boken har ett enormt bra tema och det går att plocka diskussionfrågor i det oändliga. Det sociala spelet med tillhörande roller skildras tydligt. När man läser den här boken som lärare blir man också helt matt i benen över den okunskap som lärarna visar. Är vi så orättvisa i skolans värld? Jag blir helt mörkrädd när jag läser. Där har vi ännu ett diskussionsämne att ta upp med eleverna.

Tyvärr är boken ruskigt seg i början. Det tjatas i det oändliga om den där Saga som kom och ändrade allt. När Saga kom … läser man om och om igen och innan hon ens gör entré i boken är jag skittrött på henne. När hon väl kommer börjar boken äntligen, så den första delen gäller det att bara bita ihop och plåga sig igenom. Men hur skulle det funka med läsovana elever? Jag vet faktiskt inte. Om jag måste kämpa så är jag rädd att det kanske blir dem övermäktigt. Jag funderar på att kanske i stället använda boken som en gruppbok för lite mer läsvana elever. Jag har läst fler böcker om just det sociala spelet där boken passar bättre för de mer läsovana. Om man ger dessa böcker som gruppböcker kanske man kan ta en större diskussion om själva ämnet med utgångspunkt ur flera olika böcker. På så sätt kanske man kan locka en del till att läsa även de andra böckerna. Det tål att tänkas på …

Sammanfattningsvis vill jag rekommendera den här boken, för tonårstjejer såväl som tonårsföräldrar. Det är nog lätt att glömma hur det verkligen var i den åldern. Hur jobbigt det var att alltid kämpa för att passa in. Det är en mycket tänkvärd bok.