Välkommen hem till Maria Montazami

Jag ska börja med att erkänna att jag tillhör Maria Montazamis stora skara av fans. Jag tycker att hon är så otroligt härlig när man ser Svenska Hollywoodfruar. Hon är rolig, bjuder både på sig själv och sin vardag. Därför har jag också längtat efter den här boken – riktigt mycket faktiskt.

Hon kallar den för en livsstilsbok, och det är nog en bra beskrivning. Boken innehåller massor av fotografier på Maria, familjen, huset, maten och vännerna. Fantastiska fotografier tagna av Roland Persson, som har lyckats fånga en sådan härlig känsla och stämning. Det är en ren fröjd att bara bläddra i boken och se dessa bilder, särskilt om man, precis som jag, är fotointresserad. Dessutom är det lite roligt att se vissa bilder i boken (som den blå skålen!) som man såg i avsnittet av Svenska Hollywoodfruar hur de fotade dem.

Förordet är skrivet av Maria själv, men resten av texterna står Ulf Elfving för. Det är dels lite bakgrund till hur hon hamnade i USA, lite anekdoter, tips angående mat, inredning, dukning o.s.v. Det finns tips och recept för hur man arrangerar brunch, familjemiddag, barbeque, cocktailparty, tjejmiddag m.m. 

Om man inte gillar Maria Montazami – gillar man då den här boken? Jag vet inte, kanske att man ändå kan inspireras av bilderna och recepten? Själv gillar jag boken, men så är jag också ett fan. Jodå, den här boken kommer jag att bläddra mycket i och drömma mig bort till ett soligt Kalifornien, med en massa roliga grillfester, drinkar, poolbad och glada människor. Och så klart – det blir till att testa recepten. Särskilt ostbollarna rullade i krossade ostbågar – hur smarrigt låter inte det?

Bok från ICA Bokförlag. Om du klickar på länken kan du också se ett videoklipp där Maria berättar om boken.

Annonser

Fröken duktig – en självbiografi av Annika Sjöö

När jag först såg den här boken tänkte jag direkt att ”oj, den handlar ju om mig!”. När jag visade boken för T gav han mig en menande blick. Ja, jag är också en fröken duktig. Tyvärr, ska tilläggas.

Innan jag läste den här boken visste jag egentligen bara att Annika Sjöö hade varit med (och vunnit) Let’s Dance, att hon jobbade som instruktör och har varit presentatör på stora träningskonvent samt att hon hälsobloggar hos Amelia. Jag såg henne som den där käcka, söta tjejen med ett ständigt leende på  läpparna, som dansade som en gud och som verkade så sund och hälsosam.

Efter att ha läst boken har jag även fått se hennes inre demoner, demoner som nog många tjejer lider av. Hon beskriver i boken att hon alltid haft ett behov av bekräftelse och uppmuntran. Att få höra hur duktig hon är blev nästan som en drog. Och det började i tidig ålder. I skolan ville hon ha alla rätt på proven och pluggade alltid flitigt och var alltid väl förberedd för att kunna få högsta betyg. Hon var van vid att alltid vara bäst i klassen och gillade inte situationer där hon mötte likasinnade, som var lika duktiga som hon.

Till slut blev allt för mycket. Det funkade inte att vara bäst på allt, i alla situationer. Hon ville vara den perfekta vännen, den perfekta flickvännen, smal, snygg och duktig. Det ledde så småningom till att hon fick ångest och var tvungen att söka hjälp. Och det var först då det vände och hon kunde släppa lite av sin prestationssångest.

Hon berättar väldigt öppet i boken om sin duktighetsångest, om sina höga krav på sig själv och att aldrig tillåta sig att misslyckas. Vi får följa henne genom uppväxten och fram till medverkan i Let’s Dance och vad som hände under den tiden och sedan därefter. Jag kan känna igen mig i så mycket av det hon skriver, även om våra duktighetssymptom inte varit helt lika rakt igenom. Hon resonerar också om varför det är så många tjejer som lider av just detta.

Jag måste säga att jag inte är särskilt van vid att läsa självbiografier. Det här är en av få jag har läst. Det är intressant läsning. Man har ju ofta en bild av hur en människa är, oavsett om de är kändisar eller inte. När man får tillfälle att verkligen lära känna en person, att kunna få gå under skalets yta och få förklarat de innersta tankarna och varför människan är som den är – det tycker jag är så lärorikt. Alla har vi våra inre demoner, stora eller små, men det är få som delar med sig och berättar och därför vet vi egentligen inte så mycket om hur andra är och varför. Hon skriver just om det i boken – hur hon ofta får höra att ”du som alltid är så käck och glad kan väl inte ha några problem?”. En kommentar som hon har tagit illa vid sig av, och det kan jag förstå. Vi ser ytan, men reflekterar kanske inte så mycket över vad som finns där under.

Det här var både intressant och lärorik läsning som gav mig många funderingar. Läs den du också! Antingen om du själv tillhör kategorin fröken duktig eller känner någon som är det. Som lärare kan man också få en hel del insikter.

Här kan du se Annika Sjöö prata om boken i Nyhetsmorgon.

Bok från Ica Bokförlag.

Bloggflytt!!!

Jag berättade ju att den här bloggen ska delas upp i två delar – en bokdel och en mer privat del. Bokdelen stannar kvar på den här adressen, så om ni vill fortsätta läsa bokrelaterade inlägg kan ni stanna kvar här. Om ni vill fortsätta följa vad som händer i mitt liv, med T och Mini och allt runt omkring oss – då får ni följa med över till den nya adressen malinsparadis.wordpress.com.  Och vill ni vara på bägge ställena går det så klart bra också! 🙂

Vad mina döttrar bör veta av Elizabeth Noble

Jag har tidigare läst Bokcirkelns bekännelser av Elizabet Noble, en bok som jag tyckte var helt ok. En ”spa-upplevelse light”, kallade jag den t.o.m. Jag kan inte påstå att jag kommer ihåg så mycket av den nu i efterhand, men jag kände i alla fall igen författarens namn när jag såg den här boken.

När Barbara får cancer bestämmer hon sig för att skriva dagbok för att berätta för döttrarna sådant som hon tycker att de bör veta. Hon skriver både om sig själv och om döttrarna. Hon skriver om allt som hon tycker är viktigt att bevara, men betonar att hon inte vill skriva om sjukdomen. Hon har fyra döttrar, tre som är utflugna och så en tonåring – Lisa, Jennifer, Amanda och Hannah. Hon skriver också ett personligt brev till var och en av döttrarna och hon lämnar allt till sin man Mark, som efter hennes död bor kvar i huset tillsammans med deras gemensamma dotter Hannah. Huset blir som någon slags samlingspunkt för alla efter hennes död, och systrarna söker både tröst och stöd hos varandra när de allihop kämpar för att komma tillbaka till en vardag där de ska lära sig att leva utan sin mamma, en mamma som var högt älskad av alla och nästintill helgonförklarad av dem.

Boken växlar berättare mellan de olika döttrarna och vi får följa dem i deras liv väldigt ingående. Ibland lite för ingående kan jag tycka. Över huvud taget är den här boken väldigt babblig. Det är mycket text, många personer och mycket ältande. Det blir aldrig särskilt djupt eller ens särskilt berörande. Jag kommer aldrig under ytan på någon av karaktärerna och bryr mig inte särskilt mycket om vad som händer dem. Det är för många personer, för rörigt och för ytligt. Jag hade velat skala bort en massa text och göra handligen mer fokuserad i stället. Nu ligger fokus mest på döttrarna och deras liv och det där med mammans dagbok kommer i skymundan. Det är faktiskt väldigt lite om just den, och det var väl den som skulle vara bokens kärna egentligen?

Jag hade högre förväntningar på den här boken – den lät defintivt bättre i beskrivningen på baksidan. Men, i slutet knyts allt ihop bättre och jag blir berörd och gråter faktiskt en liten skvätt. Men då har jag tragglat mig igenom nästan 400 sidor för att nå dit. Så nja, det är ingen spa-upplevelse det här. Det är ok läsning, inte mer.

Nio minus och två plus

I dag var jag och lämnade nio böcker till min snälla f.d. kollega. Direkt efteråt åkte jag till bibblan och lånade två nya. Men låna betyder ju att de ska tillbaka till bibblan sen. Så egentligen kan man ju säga nio minus bara? Rätt bra jobbat i min rensningsiver. Jag börjar lära mig.

En bokälskares stora dilemma

Jag vet inte hur jag har lyckats, men av mina senaste boklån på bibblan har säkert 80 % av dem haft reservationer efter mig. Suck. Det betyder att jag bara får ha böckerna i 2 veckor innan de ska tillbaka. Vilket i sin tur betyder att jag måste börja läsa de reserverade först, och först därefter ta mig an de som inte har någon kö på sig.

Vilket dilemma. Någon annan bestämmer min läsordning. Jag säger då det.

Det är väl enda nackdelen med att låna böcker på bibblan – att man inte får ha dem hemma så länge man vill (och behöver).

Det här med att skänka böcker

Jag har jobbat hårt det här året med att lära mig att inte behålla precis alla böcker. Jag har börjat resonera lite utifrån de råd jag fick från er förra året. Vilka böcker känner jag är ”färdiglästa”? Vilka känner jag att jag inte skulle sakna i bokhyllan? När jag väl började skänka böcker märkte jag att det gick lättare och lättare för varje gång. Jag började med att skänka en del till min svärmor, och när jag märkte hur mycket hon uppskattade det och dessutom skänkte dem vidare sedan, fick jag blodad tand.

I dag åkte jag med en fullpackad flyttlåda till Erikshjälpen. På torsdag ska jag till en f.d. kollega med en liten hög böcker. Och vet ni, det känns riktigt bra! Det är jätteskönt att rensa ut bland mina böcker, och framför allt roligt att kunna glädja andra med läsning.

Senare i höst ska jag gå igenom mina 12 överfulla flyttkartonger och rensa ut även där. Puh. Det blir nog lite tuffare, men jag tänker passa på när jag ändå är inne i ett flow.

Och om jag senare saknar böckerna? Tja, OM jag någon gång i framtiden får det där drömrummet som jag kan fylla med böcker från golv till tak – då kan jag ju köpa nya helt enkelt. Jag sparar ju mina älsklingar, och så länge de finns kvar kan de ju få sällskap av en massa nya trevliga böcker!