Välkommen hem till Maria Montazami

Jag ska börja med att erkänna att jag tillhör Maria Montazamis stora skara av fans. Jag tycker att hon är så otroligt härlig när man ser Svenska Hollywoodfruar. Hon är rolig, bjuder både på sig själv och sin vardag. Därför har jag också längtat efter den här boken – riktigt mycket faktiskt.

Hon kallar den för en livsstilsbok, och det är nog en bra beskrivning. Boken innehåller massor av fotografier på Maria, familjen, huset, maten och vännerna. Fantastiska fotografier tagna av Roland Persson, som har lyckats fånga en sådan härlig känsla och stämning. Det är en ren fröjd att bara bläddra i boken och se dessa bilder, särskilt om man, precis som jag, är fotointresserad. Dessutom är det lite roligt att se vissa bilder i boken (som den blå skålen!) som man såg i avsnittet av Svenska Hollywoodfruar hur de fotade dem.

Förordet är skrivet av Maria själv, men resten av texterna står Ulf Elfving för. Det är dels lite bakgrund till hur hon hamnade i USA, lite anekdoter, tips angående mat, inredning, dukning o.s.v. Det finns tips och recept för hur man arrangerar brunch, familjemiddag, barbeque, cocktailparty, tjejmiddag m.m. 

Om man inte gillar Maria Montazami – gillar man då den här boken? Jag vet inte, kanske att man ändå kan inspireras av bilderna och recepten? Själv gillar jag boken, men så är jag också ett fan. Jodå, den här boken kommer jag att bläddra mycket i och drömma mig bort till ett soligt Kalifornien, med en massa roliga grillfester, drinkar, poolbad och glada människor. Och så klart – det blir till att testa recepten. Särskilt ostbollarna rullade i krossade ostbågar – hur smarrigt låter inte det?

Bok från ICA Bokförlag. Om du klickar på länken kan du också se ett videoklipp där Maria berättar om boken.

Fröken duktig – en självbiografi av Annika Sjöö

När jag först såg den här boken tänkte jag direkt att ”oj, den handlar ju om mig!”. När jag visade boken för T gav han mig en menande blick. Ja, jag är också en fröken duktig. Tyvärr, ska tilläggas.

Innan jag läste den här boken visste jag egentligen bara att Annika Sjöö hade varit med (och vunnit) Let’s Dance, att hon jobbade som instruktör och har varit presentatör på stora träningskonvent samt att hon hälsobloggar hos Amelia. Jag såg henne som den där käcka, söta tjejen med ett ständigt leende på  läpparna, som dansade som en gud och som verkade så sund och hälsosam.

Efter att ha läst boken har jag även fått se hennes inre demoner, demoner som nog många tjejer lider av. Hon beskriver i boken att hon alltid haft ett behov av bekräftelse och uppmuntran. Att få höra hur duktig hon är blev nästan som en drog. Och det började i tidig ålder. I skolan ville hon ha alla rätt på proven och pluggade alltid flitigt och var alltid väl förberedd för att kunna få högsta betyg. Hon var van vid att alltid vara bäst i klassen och gillade inte situationer där hon mötte likasinnade, som var lika duktiga som hon.

Till slut blev allt för mycket. Det funkade inte att vara bäst på allt, i alla situationer. Hon ville vara den perfekta vännen, den perfekta flickvännen, smal, snygg och duktig. Det ledde så småningom till att hon fick ångest och var tvungen att söka hjälp. Och det var först då det vände och hon kunde släppa lite av sin prestationssångest.

Hon berättar väldigt öppet i boken om sin duktighetsångest, om sina höga krav på sig själv och att aldrig tillåta sig att misslyckas. Vi får följa henne genom uppväxten och fram till medverkan i Let’s Dance och vad som hände under den tiden och sedan därefter. Jag kan känna igen mig i så mycket av det hon skriver, även om våra duktighetssymptom inte varit helt lika rakt igenom. Hon resonerar också om varför det är så många tjejer som lider av just detta.

Jag måste säga att jag inte är särskilt van vid att läsa självbiografier. Det här är en av få jag har läst. Det är intressant läsning. Man har ju ofta en bild av hur en människa är, oavsett om de är kändisar eller inte. När man får tillfälle att verkligen lära känna en person, att kunna få gå under skalets yta och få förklarat de innersta tankarna och varför människan är som den är – det tycker jag är så lärorikt. Alla har vi våra inre demoner, stora eller små, men det är få som delar med sig och berättar och därför vet vi egentligen inte så mycket om hur andra är och varför. Hon skriver just om det i boken – hur hon ofta får höra att ”du som alltid är så käck och glad kan väl inte ha några problem?”. En kommentar som hon har tagit illa vid sig av, och det kan jag förstå. Vi ser ytan, men reflekterar kanske inte så mycket över vad som finns där under.

Det här var både intressant och lärorik läsning som gav mig många funderingar. Läs den du också! Antingen om du själv tillhör kategorin fröken duktig eller känner någon som är det. Som lärare kan man också få en hel del insikter.

Här kan du se Annika Sjöö prata om boken i Nyhetsmorgon.

Bok från Ica Bokförlag.

Bloggflytt!!!

Jag berättade ju att den här bloggen ska delas upp i två delar – en bokdel och en mer privat del. Bokdelen stannar kvar på den här adressen, så om ni vill fortsätta läsa bokrelaterade inlägg kan ni stanna kvar här. Om ni vill fortsätta följa vad som händer i mitt liv, med T och Mini och allt runt omkring oss – då får ni följa med över till den nya adressen malinsparadis.wordpress.com.  Och vill ni vara på bägge ställena går det så klart bra också! 🙂

Vad mina döttrar bör veta av Elizabeth Noble

Jag har tidigare läst Bokcirkelns bekännelser av Elizabet Noble, en bok som jag tyckte var helt ok. En ”spa-upplevelse light”, kallade jag den t.o.m. Jag kan inte påstå att jag kommer ihåg så mycket av den nu i efterhand, men jag kände i alla fall igen författarens namn när jag såg den här boken.

När Barbara får cancer bestämmer hon sig för att skriva dagbok för att berätta för döttrarna sådant som hon tycker att de bör veta. Hon skriver både om sig själv och om döttrarna. Hon skriver om allt som hon tycker är viktigt att bevara, men betonar att hon inte vill skriva om sjukdomen. Hon har fyra döttrar, tre som är utflugna och så en tonåring – Lisa, Jennifer, Amanda och Hannah. Hon skriver också ett personligt brev till var och en av döttrarna och hon lämnar allt till sin man Mark, som efter hennes död bor kvar i huset tillsammans med deras gemensamma dotter Hannah. Huset blir som någon slags samlingspunkt för alla efter hennes död, och systrarna söker både tröst och stöd hos varandra när de allihop kämpar för att komma tillbaka till en vardag där de ska lära sig att leva utan sin mamma, en mamma som var högt älskad av alla och nästintill helgonförklarad av dem.

Boken växlar berättare mellan de olika döttrarna och vi får följa dem i deras liv väldigt ingående. Ibland lite för ingående kan jag tycka. Över huvud taget är den här boken väldigt babblig. Det är mycket text, många personer och mycket ältande. Det blir aldrig särskilt djupt eller ens särskilt berörande. Jag kommer aldrig under ytan på någon av karaktärerna och bryr mig inte särskilt mycket om vad som händer dem. Det är för många personer, för rörigt och för ytligt. Jag hade velat skala bort en massa text och göra handligen mer fokuserad i stället. Nu ligger fokus mest på döttrarna och deras liv och det där med mammans dagbok kommer i skymundan. Det är faktiskt väldigt lite om just den, och det var väl den som skulle vara bokens kärna egentligen?

Jag hade högre förväntningar på den här boken – den lät defintivt bättre i beskrivningen på baksidan. Men, i slutet knyts allt ihop bättre och jag blir berörd och gråter faktiskt en liten skvätt. Men då har jag tragglat mig igenom nästan 400 sidor för att nå dit. Så nja, det är ingen spa-upplevelse det här. Det är ok läsning, inte mer.

Nio minus och två plus

I dag var jag och lämnade nio böcker till min snälla f.d. kollega. Direkt efteråt åkte jag till bibblan och lånade två nya. Men låna betyder ju att de ska tillbaka till bibblan sen. Så egentligen kan man ju säga nio minus bara? Rätt bra jobbat i min rensningsiver. Jag börjar lära mig.

En bokälskares stora dilemma

Jag vet inte hur jag har lyckats, men av mina senaste boklån på bibblan har säkert 80 % av dem haft reservationer efter mig. Suck. Det betyder att jag bara får ha böckerna i 2 veckor innan de ska tillbaka. Vilket i sin tur betyder att jag måste börja läsa de reserverade först, och först därefter ta mig an de som inte har någon kö på sig.

Vilket dilemma. Någon annan bestämmer min läsordning. Jag säger då det.

Det är väl enda nackdelen med att låna böcker på bibblan – att man inte får ha dem hemma så länge man vill (och behöver).

Det här med att skänka böcker

Jag har jobbat hårt det här året med att lära mig att inte behålla precis alla böcker. Jag har börjat resonera lite utifrån de råd jag fick från er förra året. Vilka böcker känner jag är ”färdiglästa”? Vilka känner jag att jag inte skulle sakna i bokhyllan? När jag väl började skänka böcker märkte jag att det gick lättare och lättare för varje gång. Jag började med att skänka en del till min svärmor, och när jag märkte hur mycket hon uppskattade det och dessutom skänkte dem vidare sedan, fick jag blodad tand.

I dag åkte jag med en fullpackad flyttlåda till Erikshjälpen. På torsdag ska jag till en f.d. kollega med en liten hög böcker. Och vet ni, det känns riktigt bra! Det är jätteskönt att rensa ut bland mina böcker, och framför allt roligt att kunna glädja andra med läsning.

Senare i höst ska jag gå igenom mina 12 överfulla flyttkartonger och rensa ut även där. Puh. Det blir nog lite tuffare, men jag tänker passa på när jag ändå är inne i ett flow.

Och om jag senare saknar böckerna? Tja, OM jag någon gång i framtiden får det där drömrummet som jag kan fylla med böcker från golv till tak – då kan jag ju köpa nya helt enkelt. Jag sparar ju mina älsklingar, och så länge de finns kvar kan de ju få sällskap av en massa nya trevliga böcker!

Om jag stannar av Gayle Forman

Det här är verkligen ett tydligt exempel på att en bok inte behöver innehålla så många sidor för att rymma ett stort innehåll.

Mia är 17 år när hela hennes familj drabbas av en svår bilolycka. Alla dör utom Mia. Hon upptäcker att hon hamnat i något slags mellanläge där hon kan se och höra allt som händer, samtidigt som hon kan se sig själv ligga i koma. Släktingar och vänner samlas på sjukhuset efter nyheten och vi får följa den kritiska tiden under ett dygn. Mia inser att hon är i valet mellan liv och död. Ska hon stanna – och vad finns att stanna för? Eller ska hon släppa taget och dö som resten av familjen?

Som läsare får vi dels följa alla händelser på sjukhuset, genom Mias ögon, och dels tillbakablickar av hennes liv före olyckan. Vi lär känna Mia som person, hennes tankar och funderingar. Vi lär känna hennes familj, får veta att hon är en exceptionellt duktig cellist och att hon har mött en stor kärlek i pojkvännen Adam. Lager för lager skalas bort tills den stora frågan kvarstår – vad finns kvar för henne här i livet? Vad är värt att stanna för? 

Det är stora tankar som avhandlas och det är tidvis lite jobbig läsning. För mig blir det väldigt nära det här, eftersom jag har varit i samma situation som hennes vakande släktingar och vänner. Man sitter vid personens sida utan att veta om de hör eller inte,  och man ber dem att kämpa för sitt liv – att stanna kvar. Och när hennes farfar säger till henne att det är ok att släppa taget, att han förstår henne om hon vill göra det, men att han väldigt gärna vill att hon stannar hos dem – då kommer tårarna.

Det är en bra bok det här. Tänkvärd. Det är inte den bästa bok jag läst i ämnet, men den lämnar ändå ett avtryck.

 

 

Min bästa väns dotter av Dorothy Koomson

Vad skulle du göra för den vän som krossade ditt hjärta? Den frågan står på omslaget till den här boken.

För det är vad det handlar om. Adele och Kamryn har varit bästa vänner sedan de lärde känna varandra under universitetstiden. När Adele blir gravid finns Kamryn där och stöttar henne, när Adele vägrar avlöja pappan eller ens att berätta för honom om barnet. Hon väljer att uppfostra sin dotter Tegan på egen hand och gör Kamryn till gudförälder. Bara några veckor innan Kamryn ska gifta sig med Nate råkar Adele av misstag avslöja att hon har haft sex med Nate. Och till råga på allt – han är far till Tegan, vilket han är helt ovetandes om. Kamryn lämnar dem båda och vägrar envist all kontakt. Två år senare får hon ett kort från Adele där det står att hon är döende. Hon har bara kort tid kvar att leva och hon vill att Kamryn ska adoptera Tegan.

Ämnet påminner om något som Jodi Picoult skulle ha kunnat skriva om. Det låter onekligen intressant, men jag tycker att ämnet går förlorat. Frågan kommer egentligen aldrig ens upp. Kamryn tar hand om Tegan och det skrapas bara lite på ytan på de svåra frågorna. Adele dör nästan i början av boken så där blir inga direkta uppgörelser. Tegan är ett riktigt underbarn som aldrig ställer till några problem, och det blir egentligen aldrig sådär svårt för Kamryn att ta hand om henne. De intressanta frågor som skulle ha kunnat behandlats blir liksom bortglömda. Det är synd, för det hade gått att få en riktigt intressant bok utifrån alla dessa frågor.

Det blir ett nja från mig, men boken ger ändå en trevlig lässtund. Det är lättläst och underhållande. Jag har sett flera recensioner som har hyllat den här boken som tänkvärd och intressant, så kanske är det jag som är för kräsen helt enkelt.

Bröllopsfixaren av Marita Conlon McKenna

Det här ska vara en feel good-bok, men för mig blev det verkligen ingen feel good-läsning. Jag ska ärligt erkänna att jag skummade igenom de sista 80 sidorna bara för att få färdigt boken. Nu i efterhand kan jag undra varför jag inte slutade läsa boken när jag redan från början upplevde att jag bara tragglade, men det är ju lätt att vara efterklok.

Huvudpersonen Maggie är änka med tre vuxna döttrar. Tre döttrar som till hennes stora fasa är ogifta. Maggie är känd för att gärna fixa ihop folk och givetvis gör hon sitt bästa för att även hennes döttrar ska hitta någon att gifta sig med.

Kort sammanfattning av innehållet, men det handlar inte om så mycket mer. Hon hittar så klart tänkbara män till sina ”offer”, och ofta kräver det endast en enda blick för att de ska bli handlöst kära. Eller så är de väldigt anti varandra, men ändrar inställning och blir kära. Två av döttrarna har framgångsrika karriärer, något som oroar Maggie. För henne är det viktiga att de hittar en man. Och det är så klart viktigt att en kvinna alltid ser så bra ut som möjligt. Särskilt i närheten av män. Vid ett tillfälle jobbar Maggie i trädgården när hennes hyresgäst kommer förbi. Eftersom hennes händer är leriga och skitiga tvingas hon gömma händerna för honom. Och ve och fasa – hennes dotter (som hon försöker tussa ihop honom med) kommer förbi och är klädd i helt vanliga vardagskläder och har håret uppsatt i en slarvig hästsvans. Så där är det i hela boken. Det är ett jäkla tjat om att kvinnan måste se bra ut, vilket betyder finkläder och välvårdat hår i en stilig frisyr. Flera gånger under läsningen suckar jag åt kvinnosynen och utseendefixeringen.

Boken består av korta kapitel där berättarrösten varierar. Maggie och hennes döttrar är självklart berättarröster, men helt plötsligt kommer även den polska hemhjälpen in i ett kapitel, och en av grannarna dyker också upp helt oväntat. Det blir lite rörigt med alla dessa berättare, särskilt när det dyker upp nya som bara är där för att Maggie ska kunna fixa ihop även dem med den rätte.

Nä, det här är ingen bok för mig. Språket är stolpigt, dialogerna känns oäkta och jag retar ihjäl mig på alla mesiga karaktärer. Inte nog med att jag ödslade tid på att läsa boken – nu har jag ödslat ännu mer tid på att dessutom skriva om den.

Mitt perfekta liv av Sarah Dessen

Dessen, åh Dessen! Den här boken har jag läst långsamt för att försöka få den att räcka så länge som möjligt. Efter att ha läst och tokälskat hennes Mycket mer än så hade jag så klart höga förväntningar på den här. Inga problem – den höll för förväntningarna.

Vi träffar Macy vars pappa har dött hastigt och oväntat, i alldeles för unga år. Macy hanterar sin sorg genom att kontrollera den och hålla den inombords. Hennes mamma hanterar den genom att jobba i stort sett dygnet runt, och tillsammans lever de i någon slags symbios där ingen av dem nämner pappan eller visar någon sorg. Deras liv är noga inrutat och Macy försöker göra allt i sitt liv perfekt. Men så inträffar två saker som ruckar lite på hennes inrutade vardag och som gör att allt plötsligt ändras. Först får hon ett mail från sin pojkvän Jason där han tycker att de borde göra ett uppehåll i sitt förhållande, och i samband med det möter hon cateringfirman Wish under en av hennes mammas jobbträffar hemma. Bland cateringpersonalen möter hon Wes, som har förlorat sin mamma, och när Macy oväntat bestämmer sig för att börja jobba på Wish påbörjar de en vänskap som kommer att förändra Macy. Långsamt löser han upp knutarna inom henne och får henne att våga känna och visa sin sorg.

Det här är så fint. Finstämt. Det är så träffsäkert skildrat om sorg och hur lätt det är att lägga locket på och inte tillåta att känslorna pyser ut. Och det finns så många detaljer i berättelsen som gör den så fin. Dessens språk är precis som jag känner igen det – hon är skicklig på dialoger. Karaktärerna känns äkta och man kommer dem så nära att det verkligen känns som att ta farväl av vänner när man stänger igen boken efter sista sidan. Man vill inte lämna dem.

Har du inte läst någon Sarah Dessen-bok än så är det på tiden att göra det! Själv är jag ruskigt sugen på att läsa något av henne på originalspråk, för att se hur det är i original. Det här är tydligen hennes nionde bok så det finns ju några (för mig) ännu oupptäckta godbitar att få ta del av. Härligt!

Bok från Rabén och Sjögren.

”Oj, oj, oj. Hur ska du hinna läsa alla dessa?”

Bibliotekarien tittade oroligt på alla mina böcker och sedan lika oroligt på Mini som satt så snällt och tyst och nyfiket kikade tillbaka på henne där från sin bilbarnstol. ”Hur ska du hinna läsa alla dessa med en sådan liten där hemma?” frågade hon vidare. ”Hon ligger så snällt i min famn när jag läser”, svarade jag lugnt och tänkte att på 4 veckor borde jag väl ändå hinna läsa 6 böcker? ”Oj, oj, oj, och alla är visst reserverade efter dig också ser jag”, fortsatte hon lika oroligt. ”Men inte den här!” hojtade hon plötsligt glatt, ”så den kan du ju läsa sist då!” Genast såg hon lite lugnare ut inför min kommande maratonläsning.

Jag brukar undvika att låna böcker direkt från bibliotekarierna eftersom de alltid förfäras över att jag har så många böcker reserverade. Man kan nästan tro att jag är den enda i hela staden som lånar mer än en bok i taget. Men just i dag funkade inte självutlåningsdisken och jag var tvungen att få hjälp av personalen. Och lyckades oroa ihjäl dem med mina alldeles för många böcker. Jag försökte faktiskt lugna henne genom att säga att jag alltid kan låna dem igen senare om jag nu inte skulle hinna läsa alla just nu. De finns ju kvar på biblioteket.

Vad tycks om min skörd?:

Vad mina döttrar bör veta – Elisabeth Noble
Överenskommelser – Simona Ahrnstedt
Varför kom du inte före kriget? – Lizzie Doron
Godnatt, finaste – Dorothy Koomson
Bröllopsfixaren – Marita Conlon-McKenna
Om jag stannar – Gayle Forman

Jag är nog mest sugen på att börja med den näst sista, tror jag.

Ensamma hjärtan och hemlösa hundar av Lucy Dillon

Det här är en riktigt mysig bok – en sådan där bok där karaktärerna känns som ens vänner och som man saknar när boken är färdigläst.

Rachel lever ett lyxigt karriärsliv i London och har ett mångårigt förhållande med en gift man. Så i ett svep förändras allt. Förhållandet tar slut, hon säger upp sig på jobbet och förlorar lägenheten (som var hans…). När hon får veta att hon har fått ärva sin mosters gamla hus med tillhörande hundstall för hemlösa hundar, beger hon sig dit tillfälligt för att slicka sina sår och reda upp mosterns kvarlåtenskap. Hennes moster var vida känd för sin förmåga att para ihop hemlösa hundar med precis rätt människor, och folk verkar tro och hoppas att Rachel har samma förmåga och ska fortsätta mosterns arbete. Rachel som inte kan något alls om hundar upptäcker att hundarnas livsöden påverkar henne och att vistelsen i mosterns hus får henne att omvärdera vad som är viktigt i livet. Mosterns hus är dessutom en samlingsplats för alla volontärer och Rachel får uppleva mer vänskap än på länge.

Jag vet inte om man måste gillar hundar, eller i alla fall djur, för att tycka om den här boken. Även om storyn baseras på just hundstallet, är det framför allt människorna som är i centrum i berättelsen. Det människorna har gemensamt är hundstallet, antingen som volontärer eller blivande hundägare. Rachel är huvudpersonen som allt kretsar kring, men vi får också möta Nathalie och Johnny som har varit ett par länge och som kämpar för att bli gravida. Där finns också Zoe som har blivit ensamstående med två små barn efter skilsmässan med sin skitstövel till exmake. En exmake som köper en hundvalp till sönerna och som hon sedan får ta fullt ansvar för.

Det är främst Rachel, Nathalie och Zoe som är berättarröster i boken och vars öden vi får följa. Alla har de olika problem att brottas med, och den gemensamma nämnaren förutom hundstallet är förhållanden. Precis som titeln antyder är det en del ensamma hjärtan till en början, men tack vare hundstallets knutpunkt blir de inte så ensamma längre.

Kärlek, relationer och vänskap – så kan man sammanfatta den här boken. Ett riktigt bra lästips inför höstens regnrusk! På mitt bibliotek var det kö innan jag fick tag i boken och det är kö även nu efter. Det kan jag förstå!

Dagens bästa!

Gissa hur glad på en skala jag blev när den här boken låg i min brevlåda i dag!? Jag fick tvinga mig att inte genast kasta mig över den, eftersom jag måste läsa färdigt den boken jag håller på med just nu och som snaaart är utläst. Sen blir det den här!

Bok från Piratförlaget.

Den som inte tar bort luddet ska dö av David Batra

Är det någon som inte har råkat ut för en lapp under sitt liv? Svenskarna är ett lappskrivande folk, kanske för att vi är konflikträdda och en anonym lapp är lättare att skriva än att behöva säga det till personen i fråga det gäller.

I den här boken finns en massa grymt roliga och extremt konstiga lappar. David Batra uppmanade folk att fota lappar och skicka in till honom, och den här boken är resultatet. Allra roligast tycker jag att det är när han själv ger sina kommentarer till lapparna. Lite, hur tänkte lappskrivaren här? För det är klart att man undrar ibland. När man klagar på folks toalettbesök och ber dem sluta med det under nattetid? Det blir lite komiskt.

Det är riktigt rolig läsning det här. Läs och skratta (och förfäras) åt alla roliga lappar!