Litteraturprojektet

I somras började jag ju förbereda inför höstens litteraturprojekt med mina nior. Det är i full gång just nu. Eleverna fick välja mellan Tusen gånger starkare och Solar Plexus. De flesta valde faktiskt den förstnämnda, trots att jag varnade för att introt är segt och kan kräva lite vilja för att ta sig igenom. Jag tänkte att det är lika bra att lägga upp korten på bordet direkt för att inte lura dem.

De har hunnit en bit i boken nu och många har gnölat om att den är seg  och tråkig och att de är trötta på Saga redan innan hon ens har kommit till klassen. Precis så som jag upplevde den. Men. I måndags kollade jag återigen hur läsningen går och vad deras tankar är och då kom den första positiva kommentaren från en av tjejerna i klassen. När jag frågade hur långt de har kommit i boken och om Saga har anlänt än svarade hon argt: Jaaa, och nu börjar jag bli arg! Jag blir arg på lärarna i boken, ååååh morrade hon nästan. Härligt, tänkte jag. Nu börjar det hända grejer!

Det ska bli mycket spännande att se vad de skriver i sina läsloggar och vilka citat de väljer att diskutera muntligt i gruppen sen.  Det ser jag fram emot!

47 dagar

Nu har jag bara 47 arbetsdagar kvar på skolan. Det har spridit sig bland eleverna att jag ska sluta och igår möttes jag av arga spanskåttor som tänkte strejka i vår. Jag kan förstå att de är oroliga för alla människor är mer eller mindre oroliga inför nyheter och det okända. De vill ha trygghet och veta vad som väntar och just nu är det ju ingen som vet vem som tar över efter mig nästa år. Men jag försöker lugna dem och säga att allt kommer att bli bra. För det tror jag verkligen. Varför skulle jag gå omkring och tänka att jag är oersättlig? Jag sa till dem igår att de ju t.o.m kan få en ännu bättre lärare, någon som de tycker ännu mer om. Tänk om ni t.o.m får en riktig spanjor till lärare? Åh vad coolt tyckte eleverna och sedan glömde de helt bort att gnälla vidare på mig.

I måndags tömde jag faktiskt 5 pärmar också. Det kändes skönt. Jag behöver börja tömma för att långsamt fasa ut allt, börja avsluta och stänga av sinnet. Jag ska ge järnet hela terminen ut, utåt sett, men mitt inre måste börja stänga ner. Jag vet att jag kommer att gråta floder på julavslutningen för hur det än är jobbar jag ju med människor som jag tycker väldigt mycket om. Det kommer att bli känslosamt att ta farväl av alla. Men jag har lovat alla mina spanskklasser att vi ska ha en egen liten avslutning. Det kan nog vara bra för alla parter. Säga farväl och sedan ta nya tag.

Men gud vad jag längtar till mitt nya jobb nu. Det ska bli så spännande med en massa nya utmaningar! 😀

Tankar

På min promenad idag kändes verkligen höstens ankomst. Det blåste riktigt ordentligt och det flög löv från träden. Regnet duggade ner och det var regnjacka som gällde idag, både pga regnet och blåsten.

Men jag gillar att gå i regn. Så länge det bara är någorlunda varmt är det riktigt skönt och uppfriskande att gå i regn. Och idag kändes det extra skönt att gå en runda, med mp3:n inpluggad i öronen och att få rensa tankarna. Jag är inne i en stor process just nu och tankarna har malt i huvudet de senaste dagarna. Jag hoppas att jag har fattat rätt beslut. Det känns så i hjärtat i alla fall. Två av de viktigaste människorna har fått veta mitt beslut och båda har tagit det precis så som jag hoppades. Det känns skönt. Om några dagar kan jag lossa på tystheten och vara öppen med beslutet. Så skönt det ska bli. Om jag är lite förvirrad här på bloggen beror det just på detta. Jag har bara en enda sak i huvudet just nu och det är det enda jag egentligen vill skriva om nu, för att lätta tankarna. Men. Jag måste vänta några dagar till.

Imorgon och på torsdag ska jag promenera och träna en massa efter jobbet. Jag är tillbaka här på fredag igen, eller kanske på söndag. På lördag är det ju bokmässa som gäller!

Ha det bra så länge!

Hungerspelen av Suzanne Collins

hungerspelenPrecis innan sommarlovet tog sin början, slukade min mentorsklass den här boken. Den vandrade från elev till elev och jag fick aldrig chansen att själv lägga vantarna på den. Jag var sååå frustrerad. Det första jag gjorde i höst var alltså att hugga den och sträckläsa den på tåget. Klart man blir nyfiken på en bok som ungarna sitter så försjunkna i!

Boken utspelas i ett framtiden där nationen är indelad i olika distrikt. Nöden är stor och maten räcker knappt. För att få mer mat kan man köpa ”lotter” då man i utbyte för mat får sitt namn uppskrivet på en lott. Dessa lotter dras sedan en gång varje år till de s.k. hungerspelen. Två spelare från varje distrikt deltar. Allt direktsänds med hjälp av kameror som finns utplacerade överallt på banan. Det finns bara en vinnare – den som överlever. I boken följer vi Katniss från distrikt tolv, hur hennes liv är före spelen och vad som händer under själva spelen.

Jag kan verkligen förstå mina elevers fascination inför den här boken. Karaktärerna i boken är ju i deras ålder, men liven de lever går inte att jämföra. De ser ju själva dokusåpor i mängder på tv och i den här boken ställs fenomenet verkligen på sin spets. Det är grymt och det är många gånger väldigt rått. Boken har beskrivits som en blandning mellan Expedition Robinson och Flugornas herre och jag kan bara hålla med.

Jag kunde inte heller låta bli att tycka att det var en grymt spännande bok och den sista delen satt jag och bara läste och läste och läste. Jag kunde inte lägga ifrån mig den förrän jag fick veta slutet. Jag förstår varför mina elever var så uppslukade av den i våras.

Del 2 Fatta eld utkommer 1 oktober och den hamnar direkt på min att-läsa-lista.

Bonnier Carlsen har dessutom en skrivartävling för högstadieelever angående den här boken, vilket jag har tipsat mina elever om. Hur skulle du överleva Hungerspelen? undrar de. Kolla här om du är intresserad!

Lyckan, kärleken och meningen med livet av Elizabeth Gilbert

lyckankärlekenDet är ett bra tag sen nu då jag såg ett Oprah-avsnitt där Elizabeth Gilbert var med och berättade om sin bok. Det var ett väldigt intressant program och jag blev jättesugen på att läsa boken. Ofta är det, tycker jag, roligare att läsa en bok som man redan har lite bakgrund till. Jag hade i alla fall rätt höga förväntningar på den här boken när jag började läsa.

Jag ligger lite efter med mina bokrecensioner, för den här boken läste jag i somras. Vi får väl se hur mycket jag kommer ihåg…

Boken handlar om hur hon bestämmer sig för att bryta upp från sitt äktenskap, ta sig ur sin depression och ta ett år för att finna sig själv och meningen med livet. Hon ska resa till Italien, Indonesien och Indien och allt ska så småningom bli en bok. Som läsare får vi följa hennes resa till de tre länderna och hennes upplevelser och tankar under tiden. Det är en slags biografi, fast över ett enda år i hennes liv.

Som sagt, förväntningarna var rätt höga inför den här boken, kanske för höga. Jag kan inte påstå att jag har lärt mig något nytt av den här boken, eller fått några nya djupare insikter om livet. Hon kommer inte på några hemliga knep eller kunskaper under hennes resa. Mycket är rena självklarheter. Men mycket av det hon säger är så klart tänkvärt och tål att upprepas om och om igen. Boken är mer en trevlig bok att läsa och ta del av, men nu i efterhand kommer jag inte ihåg så mycket av boken om jag ska vara ärlig. Den lämnade inte efter sig några djupare intryck.

Språket i boken får det ibland att krypa i mig. Hon lämnar små klämkäcka kommentarer där hon talar till mig som läsare och jag tycker snarare att det förstör stämningen i boken. Det känns bara jobbigt och irriterande. Hon försöker blanda lite djupare tankar med ett hurtigt, klämkäckt språk men för mig blir det en stilkrock. Det känns mest oseriöst och det blir svårt att ta hennes insikter på allvar när det läggs fram med en massa ironi. Eller så är det just det som är syftet med boken. Det funkar i alla fall inte alls för min del.

Jag har läst bättre böcker i ämnet  och därför är det ingen bok jag skulle rekommendera vidare. Kanske hade jag helt enkelt för höga förväntningar. För min del gav Oprah-avsnittet mer än boken i sig.

Min typ brorsa av Johanna Lindbäck

mintypMen åh… Nu har jag läst alla Johanna Lindbäcks böcker. Vad ska jag läsa nurå?

Boken handlar om Nina och Daniel, två tonåringar vars föräldrar blivit kära i varandra. Daniel, hans brorsa Wille och deras pappa flyttar ner till Nina och hennes mamma i Umeå. Där ska de tillsammans bygga upp sitt nya liv. Nina och Daniel är lika gamla och ska båda två börja på Natur, i samma klass dessutom. Men det där med att vara låtsassyskon är inte så himla lätt, för hur ska man egentligen vara mot varandra när man inte är syskon men är det ändå? Och vad gör man om man märker att man egentligen tycker lite för bra om sitt nya låtsassykon?

Det mest briljanta med den här boken är det som inte sägs. Daniel och Nina turas om att berätta i boken och som läsare får man dessutom följa deras tankar. Vad de säger till varandra är ofta en helt annan sak än vad de faktiskt tänker inombords och om de bara hade sagt allt det de också tänkte skulle allt ha varit så mycket enklare för dem båda.

Precis som med hennes två andra böcker En liten chock och Tänk om det där är jag är det här bra, bra, bra! Nu är min uppmaning till er att läsa någon (=alla) av Johanna Lindbäcks böcker! Behållningen är lika stor även om du råkar vara lite äldre än målgruppen. Så – läs nu!

Läsning på gång!

mintypJapp, igår låg det en bok i mitt fack, från skolans litteraturpedagog: Min typ brorsa av Johanna Lindbäck. Halva är redan läst och resten läser jag ut imorgon. Precis lika bra som de andra två, än så länge. Åh vad härligt det är med sträckläsningsböcker!