Den här serien visade sig vara som bäddat för sträcklyssning. Det var egentligen inte meningen att jag skulle lyssna på alla i följd, men det gick inte att låta bli. Det är speciellt det där med serier, tycker jag. Man fäster sig så vid karaktärerna och lär känna dem och vill veta hur det ska gå för dem. Dessutom slutar varje del med en riktig cliffhanger som gör att man genast måste få veta vad som ska hända härnäst. Då är det bara att lyssna vidare.
Det här är verkligen en underhållande och mysig feelgood-serie. Den utspelar i härlig västkustmiljö på Sardinön och vi möter flera charmiga personligheter som bidrar med både humor och galna upptåg. Jag har tyckt om att följa Emelie, hennes familj och vänner under årets olika högtider. Och det där julhuset hon ärver låter hur mysigt som helst.
Nu ser jag fram emot den avslutande delen och få veta hur det går, men jag kommer att sakna Emelie och Sardinön sen. Det har varit mysigt att hänga så mycket där på ön den senaste tiden och det har verkligen varit perfekt promenadsällskap. Jag kan varmt rekommendera den här serien.
Jag hade förmånen att få lyssna på Åsa Hellberg under Feelgoodfestivalen och då berättade hon om arbetet bakom den här boken. Den bygger på hennes egen släkthistoria och huvudpersonerna Anna och Cornelia är hennes morfars mamma respektive syster.
”Systrarna Anna och Cornelia växer upp på en gård utanför Fjällbacka, i Kville socken. Familjen är fattig, men trots detta får de yngsta flickorna chansen att utbilda sig till sjuksystrar. I storstaden möts de av en helt ny värld av läkare, kvinnosakskvinnor och fascinerande patienter. Arbetet är krävande men framtidstron är stark för dörren till frihet står på glänt. De vill bli den nya sortens kvinnor, fast priset de får betala är högt. Bara några år senare krossas tillvaron. Ett oäkta barn, en ansvarslös man och förbjuden kärlek drar isär systrarna. Tragedierna följs av år av svårigheter. Det starka band de haft slits sönder av olyckor, kaos och sorg. Var hittar man glädje när hoppet tycks gått förlorat?”
Boken utspelar sig under 1900-talets början och det handlar om kvinnor som vill få välja hur de lever sina liv. Inte självklart under den tiden. Jag älskar den här typen av berättelse där fakta blandas med fiktion. Det har hänt rätt mycket de senaste 100 åren, som tur är.
Med den här boken tar Åsa Hellberg klivet in i historiska romaner och det gör hon med bravur. Det är intressant och gripande läsning och jag kände väldigt starkt för de båda systrarna under läsningen. Om jag förstått det rätt ska detta bli en serie? Historiska romaner med kvinnor i fokus är en genre som ligger mig varmt om hjärtat och jag återkommer väldigt gärna till Fjällbacka.
Jag tänkte bara börja bläddra lite i den här boken men fastnade och kunde inte sluta läsa. Spännande, intressant och läskig läsning väntar i denna bok som är som en kärleksförklaring till genren skräck. Och det handlar inte bara om skräck i litteratur utan även i film, konst, musik m.m.
Boken är som ett lexikon över olika skräckfigurer, men det finns t.ex. också handfasta tips om hur man överlever en skräckfilm. Vi får också veta vilka filmer som är absolut läskigast, uppmätt av en finländsk professor. Texterna av Emma Frey-Skøtt och Madeleine Bäck är både informativa och bjuder på humor. Och illustrationerna är som vanligt makalösa när det är Lina Blixt som har gjort dem. Vissa är så läskiga att jag vill hålla handen för när jag läser.
När jag var tonåring hade jag någon slags hatkärlek till skräck. Jag plöjde filmer som t.ex. Freddy Krueger, The Omen, Jurtjykogården, Den onda dockan, Lida. Jag var livrädd men kunde samtidigt inte sluta titta. Numera är jag betydligt fegare men tittar gärna på lite ”snällare” skräck som Stranger Things, Bird Box eller The Quiet Place. The Conjuring har jag inte vågat se, men efter att ha läst den här boken blir jag sugen.
Alltså den här boken är så ruskigt bra. Titeln Skräxikon är verkligen en perfekt beskrivning av bokens innehåll. Ett måste för alla skräck-fantaster!
Den här boken är otroligt hyllad och efter att ha läst vill jag också stämma in i hyllningskören. En så annorlunda och innerlig läsupplevelse den här boken bjöd på. En riktig pärla.
”Violette Toussaint är vaktmästare på en kyrkogård i en liten by i Bourgogne. Tillfälliga besökare och lokala invånare samlas gärna i hennes kök för en kopp kaffe, en pratstund, en gråtstund eller ett förlösande skratt. Violette är en tystlåten kvinna som föredrar att lyssna på andra. Få vet egentligen varför hon lever här ensam, mellan sin vackra trädgård och den välskötta kyrkogården, bara att hon verkar vara tillfreds och sprider lugn och värme omkring sig.
Sent en kväll får Violette ett ovanligt besök. En förbryllad man, poliskommissarie till yrket, förklarar att hans nyligen avlidna mor har önskat att få bli begravd i just denna kyrkogård, långt borta från hemmet och bredvid en för honom helt främmande man. I takt med att Violette hjälper honom att reda ut mysteriet kring hans mor, fattar kommissarien tycke för Violette men börjar även att gräva i hennes förflutna. Det blir slutet på Violettes stillsamma tillvaro…”
Varje kapitel inleds så vackert inleds med tänkvärda citat om livet och döden.
Violette, huvudpersonen, jobbar på en kyrkogård och jag var först lite rädd att boken skulle vara alltför sorglig och dyster. Och visst handlar det mycket om döden. Men även om livet, hoppfullhet och stor kärlek. Genom nutid och återblickar lär vi känna Violette och hennes livsöde. Vi följer henne från hennes barndom, genom livets stora händelser och fram till nutid. Vad har format henne och gjort henne till den hon är?
Framför allt har den här boken ett så vackert språk. Jag ville flera gånger pausa och läsa om vissa stycken som var så vackra och talande. Jag tyckte om tonen och känslan, och det var på något sätt trösterik läsning. Violette behandlar de döda och gravarna så respektfullt, och även de efterlevande som kommer dit för att sörja och minnas. Kyrkogården målas upp som en så vacker och älskad plats där man minns livet och de man älskat.
Jag stod och höll i den här boken redan i somras men ställde tillbaka den. När det sedan började komma så fina recensioner av den kände jag att jag bara måste läsa. Så glad att jag nu har gjort det, för det här är en bok som kommer stanna kvar i tankarna. Det här en av årets bästa böcker för mig.
Korpen, en fågel som finns med i flera myter och berättelser. Listig och olycksbådande, svart och med vass näbb. Men vad är egentligen sant om den?
I den här vackra boken bjuds vi på fakta, myter och berättelser. Vi får lära oss att korpar kan både tala och sjunga, att de håller ihop med sin kärlek hela livet, har bra minne och gillar att busa med kompisar. Ju mer jag läste, desto mer fascinerad blev jag av detta djur. Så intressant läsning med iakttagelser från forskare blandat med gamla myter. Korpen finns med i så många berättelser.
Att Lina Blixt har illustrerat är en riktig fullträff. Fantastiska illustrationer med ibland magiska undertoner. Jag sugs med in i bilden och fastnar i korpens skarpa blick. Hennes illustrationer lyfter Bengt-Erik Engholms pedagogiska och lärorika texter. Jag har lärt mig så mycket nytt tack vare den här boken.
Rekommenderad ålder är ca 9 år och uppåt. Det här är en bok att läsa tillsammans och samtala kring, titta på bilderna och förundras över detta vackra djur. Vill verkligen rekommendera den här boken eftersom det är en så vackert gjord faktabok där kärleken för korpen verkligen lyser igenom.
Om jag bara får välja en favorit måste det bli Värma händer av Katarina Widholm. Jag tycker så väldigt mycket om berättelsen om Betty och de tidstypiska detaljerna. Det är historisk roman när det är som bäst.
Det här är den fjärde delen i serien om Julia i Sydafrika, och jag tror faktiskt också att den är den bästa. Det var något med stämningen och känslan i den här boken som fick mig att trivas lite extra bra.
”Att driva ett pensionat i sydafrikanska Kapstaden visar sig vara svårare än vad Julia och hennes mamma Gunvor kunnat ana. När de dessutom drabbas av en vattenläcka bestämmer de sig för att stänga pensionatet för renovering medan Julia åker på safari – vilket ger Gunvor fria tyglar att ensam sköta allt. Hon bestämmer sig för att i hemlighet hålla Rose Garden öppet och locka gäster genom att erbjuda en självhjälpskurs.
Tre frusna själar från Sverige checkar in: Martin, utbränd affärsman, Barbro som har tappat livsgnistan och så Judith, skribenten som bär på en stor hjärtesorg. Med hjälp av Gunvors speciella syn på tillvaron och aptit på livet får de chansen att ta kontrollen över sina liv.
Vad ingen vet är att Judith också har ett annat syfte med resan: att nysta i historien kring sin morbror Lars som verkade som präst i Sydafrika under apartheid. När allt fler hemligheter avslöjas får hon möjlighet att ställa ödesdigra handlingar i det förflutna till rätta …”
Den här gången är det Julias härliga mamma Gunvor som har huvudrollen medan Julia är mer av en bikaraktär. Gunvor har varit en favorit sedan första boken och jag gillar att hon får kliva fram i rampljuset. Alla borde vi ha en Gunvor i livet, eller kanske vara en själva. Hon omfamnar livet, ser alltid möjligheterna och njuter verkligen av livet. Och jag älskar hennes ständiga mantra ”vi kreativa själar”. Hon är en frisk fläkt och påminner faktiskt lite om Pippi Långstrump med det här att det har jag aldrig gjort innan, så det klarar jag säkert.
I den här boken får vi dessutom ta del av ännu en bit av Sydafrikas historia, om prästen Lars som verkar där under apartheid. Denna historia kopplas ihop med Judith som kommer till pensionatet för att söka hans historia.
Som sagt, jag tyckte väldigt mycket om den här boken. Den går att läsa fristående men jag tycker man bör läsa hela serien för att få ta del av Julias resa och hur hon hamnade i Sydafrika. Och precis som efter att ha läst känner jag ett stort sug efter att få se detta land. Någon gång måste jag besöka Sydafrika.
En del barnböcker funkar precis lika bra att läsa för vuxna, som den här småläskiga och mycket intressanta boken.
Jag läste tillsammans med 7-åriga sonen och den lockade verkligen till diskussioner vid middagsbordet efteråt. Vilken var den läskigaste platsen? Sonen och jag var eniga – Dockornas ö. Vi ogillar dockor lika mycket båda två. 😅 Tänk en hel ö med dessa dockor? Jag bara ryser vid tanken…
Boken är alltså en resa över världen med nedslag på några särskilt läskiga platser. Fakta och anekdoter blandas med humor, kryddat med färgglada och medryckande illustrationer.
Vissa sidor är läskiga på riktigt och ett av uppslagen ville sonen faktiskt hoppa över. När vi läste om Towern varnades det för vålnader och där sa sonen stopp. Han var rädd för att få mardrömmar så de sidorna läste vi inte.
Efter läsningen har det pratats om dockor, hundarnas bro och skelett här hemma. En riktigt intressant bok som både vuxna och barn kan rysas och läras av.
Vilken bok det här är! Fantastisk läsning. Språket, miljöerna, de färgsprakande karaktärerna, humorn och vemodet. Den rymmer så mycket.
”Ingen ska komma och berätta för Máriddja när hon ska dö och ingen kan dra ur 85-åringen sanningen om cancerdiagnosen hon fått.
Särskilt maken Biera måste hållas ovetande. Den enda hon kan anförtro sig åt är Siri, en växeltelefonist i den nya telefonapparatmaskinen som gubben skaffat bakom hennes rygg.
Kajs mamma är död utan att ha yppat sin hemlighet. Kan Norrbotten ge Kaj en plats att slå rot och kommer Mimmi våga be honom om det hon längtar efter mer än allt? För sägnen säger att ingenting får kallas vid sitt rätta namn för då kan allt gå förlorat.
Det börjar med andra ord bli hög tid att tjuvskjuta en älg. Och tända på en lada.”
Berättelsen delas mellan Kaj, vars mamma nyligen dött och som tog med sig stora hemligheter. Och så den minst sagt unika Máriddja som har lite speciella metoder för att locka fram svar på frågorna hon burit på. Hon anförtror sina hemligheter åt Sire, ”växeltelefonisten”, som kommer att bli en vän. Deras samtal bjuder läsaren på många skratt.
Det är nästan som en släktkrönika, med sorgliga familjehemligheter och stor saknad. Det handlar om ursprung, stolthet, tillhörighet och familjeband. Det gör ont i hjärtat att läsa ibland för att i nästa sekund bubbla fram i skratt. Det är så fint och ömsint skildrat och jag känner så starkt för karaktärerna. Det är en berättelse som går rakt in i hjärtat, en läsupplevelse att bära med sig. Det är en bok att läsa långsamt, för att insupa det träffande språket med alla samiska namn, miljön och atmosfären. Ja, det är verkligen en läsupplevelse det här och definitivt en av årets bästa böcker. Läs!
Adelina är tillbaka! Och den här gången får hon vara med om en spännande spökjakt. Hubert som äger stans godisaffär har gömt nycklar till en skattkista alldeles full med godis, och den som hittar nyckeln får öppna den. Tänk om Adelina lyckas hitta nyckeln? 👻 🍭 Sonen, 7 år, och jag läste tillsammans och som vanligt turades vi om. Jag läste alla vänstersidor och han högersidorna. Ett perfekt sätt att träna läsning och samtidigt få njuta av högläsning. 👻🍭 Förutom en medryckande berättelse finns det också en liten illustrerad ruta på varje sida, med hur man gör ett visst tecken. Så vi läste högt och tecknade tillsammans. Adelina finns ju även i verkligheten. En jättesöt tjej som har Downs syndrom och som använder både munnen och tecknar med händerna när hon talar, dvs tecken som stöd. Det här är den tredje boken om Adelina och vi har tyckt väldigt mycket om alla tre. Det är roligt att både läsa och teckna. Barnen är intresserade och vill lära sig. Till hjälp finns också en QR-kod till en film där Adelina och hennes mamma visar alla tecken. 👻🍭 Jag tänker att det här är böcker som är perfekta för en förskola. Färgglada illustrationer, medryckande berättelser och samtidigt lärorika. Våra barns förskola jobbade en del med tecken, och de här böckerna hade varit ett bra komplement då. 👻🍭 Jag fick träffa Adelinas mamma Linda Wenthe på bokmässan och fick boken signerad. Så kul!
Det här var spännande läsning, som alltid när det är Susanne Schemper som har hållit i pennan. Psykologisk spänning med krypande obehag, precis som jag gillar.
Detta är en fristående uppföljare till Svinstian som jag tyckte väldigt mycket om. Det är en bok som har stannat kvar i tankarna och nu får man alltså veta vad som hände sen.
”Sommaren står för dörren men i vackra Solinge rullar mörkret in över de blommande rapsfälten och hotar idyllen.
Det har gått åtta år sedan Tina gjorde vad hon trodde var det enda rätta. Hon kunde inte längre se på när grannen Mats gjorde illa sin gravida fru Sanna och sonen Noa – och hon agerade. Efter den dramatiska hämnden har lugnet åter lagt sig över fridfulla Solinge i Halland. Tina har gjort sitt bästa för att förtränga den där sommaren. Vill inte erkänna för sig själv vad hon var kapabel till. När Noa – som nu har kommit upp i tonåren – visar tecken på att må dåligt, tar Tina genast på sig skulden. Hon var den som splittrade hans familj. Hon överväger att bekänna vad hon gjort, men rädslan för konsekvenserna är stor. Och när Sanna på nytt hamnar i ett utsatt läge ställs allt på sin spets.”
Den första delen var både brutal och hemsk läsning. Den här har mer som ett krypande obehag. Det handlar om hemligheter. Mörka hemligheter för att skydda både sig själv och andra men som också får en att må dåligt. Susanne Schemper är så skicklig på att bygga upp den där mörka stämningen samtidigt som hon gör karaktärer man känner starkt för. Jag kände väldigt starkt för framför allt Sanna och Noa i den förra boken pga vad de utsattes för och det var nästan lite skönt att få återse dem och veta hur det har gått. Jag tycker nog att man ska läsa Svinstian först för att få hela bilden av vad som hände och varför.
Gillar man psykologisk spänning vill jag varmt rekommendera båda de här böckerna. Perfekt läsning nu i höstmörkret.
Det allra första Nobelpriset i litteratur tilldelades Sully Prudhomme 1901, en fransk poet. Han var egentligen inte intresserad av att skriva utan utbildade sig till jurist, men under studietiden lärde han känna andra studenter som fick honom att intressera sig för att börja skriva poesi. Hans poesi var till en början romantisk och och sentimental för att sedan bli alltmer filosofisk.
Att han fick priset sågs inte med blida ögon av August Strindberg. Sully Prudhomme tillhörde Franska Akademien och Strindberg menade att priset till honom enbart var ett sätt för Svenska Akademien att bli sedd.
Jag har läst några av hans dikter och jag måste säga att jag tyckte om dem. En fin rytm och språkkänsla som gjorde att läsningen flöt fram i vågor. Texter som fick mig att fundera över vad jag läste och vad han ville få fram. Jag trodde att det skulle kännas ålderdomligt och stelt, så det blev en positiv överraskning. Nu har jag ju bara läst en bråkdel av det han har skrivit så kanske (förmodligen) är inte allt lika tilltalande.
En av de bästa sakerna med mitt projekt att läsa nobelpristagare är att få läsa om pristagarnas liv. Det är ofta väldigt intressant läsning. Nu har jag tyvärr hoppat över projektet i ett par månader, så nu i oktober ska jag försöka läsa ikapp då det verkligen är nobelmånad nu.
Ett familjedrama med hemligheter, missunnsamhet och starka känslor. Och mitt i allt står ett kärlekspar som funnit lyckan och kärleken igen vid 81 års ålder. Inte kunde de tro att deras nyfunna kärlek ska bli grunden till så mycket negativa känslor och utbrott.
De här böckerna är en serie och så fort jag hade läst första delen fortsatte jag med andra delen. Jag ville veta hur det skulle för dessa minst sagt splittrade familjer där de flesta bara hade sin egen lycka för ögonen. Pengar och att ha ett fint liv utåt är hög prioritet för flera av familjemedlemmarna och ingen ska komma här och sno deras arv.
Det här var nästan på gränsen till feelbad. Dessa egoistiska människor som gör vad som helst för att nå sina mål. Nästla sig in, gå bakom ryggen, ljuga, gömma. Det är ingen mysig skara människor i dessa familjer.
Birgitta Bergin är skicklig på att skildra mänskliga relationer och väjer inte för att teckna karaktärer vi inte tycker om. Skitstövlar vars handlingar och åsikter man häpnar inför. Men där finns också fina karaktärer med ömhet, kärlek och medmänsklighet. Och det är ju precis så det är i verkliga livet – människor finns representerade i alla steg på skalan.
Fina Vera och Ville är tillbaka, nu i en julig version. I den här boken ska förskolan fira jul och det blir pyssel och luciatåg. Ville vill vara lucia, men ljusen i kronan slutar fungera precis innan de ska gå. Hur ska de lösa det?
Det här är en av sonens favoritserier och på bokmässan fick han chansen att träffa Lovisa Blomberg som är illustratören bakom böckerna. Tyvärr missade han Katarina Ekstedt, men henne träffade jag och fick då den här boken signerad. Både Lovisa och Katarina skrev så fina hälsningar och det känns jättekul att ha en signerad bok i serien eftersom böckerna har blivit så omtyckta här hemma.
Böckerna riktar sig till 0-3 år men funkar fint även för äldre barn. Det är vardagsnära med hög igenkänningsfaktor för små barn. Övriga böcker har t.ex. handlat om att sova borta, sluta med napp och gå på förskola. Det är enkla, lättlästa texter och färgglada illustrationer.
Nu när vi börjar närma oss jul och julklappar är det här ett tips. Jättefina böcker att ge till de yngsta.
*malins bokblogg* 