Nick & Norahs oändliga låtlista av Rachel Cohn och David Levithan

nick och norahVissa böcker ser man överallt och man lägger dem till att-läsa-listan, men så får de stanna där under lång tid. När jag plockade ihop sommarkassen från jobbet fick den här boken äntligen följa med hem, för nu var det dags att läsa den här snackisen. En omtyckt snackis, vad jag har förstått.

Tyvärr kommer jag inte att kunna hylla den här boken såsom många andra har gjort. För mig blev den snarare en kamp, och jag fick tvinga mig att läsa klart den. Kanske har jag fått en liten överdos på böcker där två författare har turats om att skriva berättelsen ur tjejens och killens perspektiv. Det har blivit några sådana nu, och jag är ärligt talat lite mätt på det. Här är det som sagt Nick och Norah som turas om att berätta i vartannat kapitel. De träffas på en klubb när Nick i panik ber hennes låtsas vara hans flickvän, och så fortsätter de kvällen tillsammans och upptäcker så klart att de tycker om varandra. Men ingenting är enkelt och de bär båda två på bagage som påverkar dem. Och båda två har ex som är högst närvarande både i tankarna och i verkligheten.

Mer än så kan jag inte beskriva handlingen för jag tycker inte att det händer så mycket mer. De ältar sina ex, de flyr från varandra, de dras till varandra, och de säger ordet ”fan” mer än någonting annat. Inte för att jag är känslig för svordomar, men det blir jobbigt många ”fan” i den här boken.

Nä, det här var absolut inget för mig. Det var rätt långtråkig läsning, utan direkt innehåll eller känslor. Jag fick faktiskt skumma igenom de sista sidorna för att ens orka läsa ut den, och det är inte ofta jag känner så. Det var någonting i den här boken som gjorde att jag inte berördes av varken karaktärerna eller berättelsen. Det hjälpte inte ens att den utspelar sig i New York, mina drömmars stad.

Jag har bara läst en massa hyllningar av den här boken, så jag känner mig oändligt tråkig som dissar den. Men ibland är det så – en bok som älskas av någon dissas av någon annan. Och den här gången är det jag som dissar. Jag har tidigare läst Ibland bara måste man av David Levithan, och den fick rätt positivt omdöme av mig. Å andra sidan tog det lång tid att läsa ut den, och nu i efterhand kan jag tänka mig att fanns en anledning till det.

Annonser

Ibland bara måste man av David Levithan

Ok, jag ska erkänna på en gång att jag sabbade min egen läsupplevelse av den här boken. Jag började läsa den i somras och som så många andra böcker under den tiden fick den hamna i läsa-senare-bokhögen. Jag kände när jag återtog läsningen av den att jag sabbat en stor del av läsupplevelsen genom att göra så. För det här är egentligen en väldigt bra bok, som förtjänar att bli läst i ett enda svep, att bli bättre behandlad. Nu när jag skulle tillbaka in i bokens värld hade jag nästan glömt vilka karaktärerna var och varför de gjorde som de gjorde. Lite synd faktiskt, för det är en bra bok.

Bokens huvudpersoner är Paul och hans umgängeskrets. Hans bästa vän Joni har dumpat honom och hela gänget för en kille – Chuck. Problemet är att ingen av dem gillar den här Chuck, men så fort de ens antyder det blir Joni sur och drar sig ännu mer bort från gänget. Och mitt i allt detta strular Paul till det med sitt ex Kyle, som han ”råkar” kyssa, vilket självklart gör Noah sur och ledsen. Noah, som han känner är sina drömmars kille men som nu inte vill se åt hans håll mer. Paul försöker göra allt i sin makt för att vinna tillbaka Noahs förtroende. Samtidigt försöker han behålla vänskapen med Kyle, vilket är svårt då Kyle så tydligt vill vara mer än bara hans vän.

Det är många sköna karaktärer i den här boken, och det är en hel massa tonårskärlek. Mysig, lättsam läsning som jag kan rekommendera vidare.