Nyckelbarnen av Sara Kadefors

Siri är 11 år och har länge haft egen nyckel hem, något hon egentligen inte alls gillar. Hon är mörkrädd och gillar inte att vara ensam hemma till långt in på kvällarna då föräldrarna äntligen kommer hem från jobbet. Hon har inga direkt nära vänner, även om hon aldrig känner sig ensam heller. Men så blir hon vän med två av klasskompisarna som också bor i samma hus – Linn och Leo. Linn är den lite coola tjejen som snattar och gärna uppmuntrar till hyss. Leo är killen som aldrig kan sitta still och som går klassens lärare Maggan på nerverna. Han är hennes hackkyckling nummer ett. Så småningom tillkommer även klasskompisen Nizar i deras gäng – killen som är Maggans favoritelev eftersom han är så duktig och skötsam.

En dag uppstår ett matkrig mellan Leo och Nizar och det är Nizar som startar det. Han laddar en servett full med mat och kastar mot Leo, men i stället träffar han Maggan. Det blir Leo som får skulden och det här blir början på ett uppror inom klass 5C. Siri står inte ut med orättvisan att Leo får skulden, men när hon går till rektorn för upprättelse får hon bara höra att ”barn står alltid upp för varandra”. Trots att det finns flera vittnen till händelsen går de vuxna ihop och tror på Maggans story. Leo är ett bråkbarn som ”ska utredas”.

Tillsammans börjar vännerna starta ett uppror mot den orättvisa vuxenvärlden. De samlar namninskrifter för att få bort den orättvisa och lynniga Maggan, och de gör (vad de själva tycker är) oskyldiga bus mot rektorn och Siri börjar ifrågasätta Maggan högt inför klassen.

Hela den här boken är skildrad ur en 11-årings perspektiv och det är det som gör den så intressant. De vuxna går ihop och gör enad front mot barnen och den orättvisa de ställer sig bakom gör barnens ilska bara större. Hemma har barnen dessutom fler vuxenproblem. Siris föräldrar har båda två jobb som gör att de ofta reser utomlands, men hon kommer på dem med att luras – de är kvar i stan fast de har sagt att de är utomlands. Leos föräldrar bryr sig mer om sina hundar än honom. Linns mamma byter pojkvän titt som tätt och lämnar barnen att klara sig själva hemma flera dagar i sträck. Alla beklagar sig över de vuxna, men ingen av dem har mod nog att verkligen ställa sina föräldrar mot väggen.

Det intressanta med den här boken är just att man får se allt helt ur barnens perspektiv. Jag kan känna igen så mycket från när man själv var 11 år och tyckte att de vuxna var de mest orättvisa människorna i hela världen. I den här boken är det dock vid flera tillfällen faktiskt just så. Läraren Maggan har uppenbarligen placerat Leo i ett fack och hennes ibland rent fysiska reaktioner på honom är rätt hemska att läsa. Däremot ställer jag mig frågande till Siris föräldrar som är så mesiga att man blir galen på dem. Trots att de ser flera tecken på att Siri mår dåligt verkar de aldrig våga fråga eller ta tag i problemen. De bara mesar runt henne och tassar på tå. Det är inte förrän i slutet som de börjar göra något åt saken.

Jag har läst både ris och ros om den här boken. Själv gillar jag den och tycker att den är både läsvärd och intressant. Den tar upp frågeställningar som definitivt tål att tänkas på. Det hade varit intressant att höra vad någon ur målgruppen tycker om den här boken. Det är just det här jag kan sakna med att inte vara lärare längre. Jag kan inte längre få veta vad mina elever tycker om en viss bok – få diskutera med dem eller läsa deras bokrecensioner. Det är nästan så jag längtar till Mini blir större och jag kan diskutera böcker med henne. Eller – jag hoppas i alla fall att hon ska vilja ha boksamtal med mig… 😉

Annonser

Fågelbovägen 32 av Sara Kadefors

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska tycka om den här boken. Om jag tyckte att den var eller inte. Den var intressant och välskriven, men på något sätt också rätt tråkig. Jag fick nästan allergiska utslag av huvudpersonens all egoism. Hon kunde utläsa hur mycket som helst av en enda blick och ett enda ord, men hon kunde inte se verkligheten. Jag har svårt att ta till mig att en person kan vara så klarsynt och trångsynt på samma gång. Men det kanske finns sådana personer?

Det är ett oerhört aktuellt och intressant ämne. Tyvärr förstördes ämnet till viss del av huvudpersonen. Jag blev så trött på att bara läsa om den här enda personen hela tiden. Jag ville se de övrigas vinkel också. Det hade varit intressant att få veta vad de tyckte och tänkte. Slippa Karins tråkiga malande för en stund.

Som sagt, boken är oerhört välskriven och jag kan till viss del hålla med all ros den här boken har fått och som fanns upplistat på flera sidor längst bak i baken. Men jag kan ändå inte komma ifrån att den var rätt tråkig också…